Evig längtan som värker

Sätts igång imorron. Gruvar mig!!!

Har fått en pojke!  

Vi fick en pojke den 13 oktober. <3

Ska vara rakt på sak.. Jag behöver tröst, förståelse, att inte vara ensam..

Jag har varit tapper på den här resan, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. 

Facebook och instagram svämmar över med bilder på ultraljudsbilder, positiva teststickor, härliga magar, nyfödda barn.. Är så förbannat less!

För att göra ont värre fick jag nyligen veta att min syster väntar sitt andra barn.. Det var inte det värsta.. Inte heller att de försökt vänta för att jag och min man skulle hinna före. Det värsta är att jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag är skit förbannad. När i h*lvete ska det bli våran tur?! 

Vilket gör mig till en hemsk syster.. Det gör att jag undviker dem, för jag orkar inte.. Vill inte höra hur hon mår och hur det känns..

Vi har ett ägg som väntar på oss i frysen, men jag vill inte sätta in det. För jag kommer att gå sönder om det inte fäster.

Har varit aktiv i en ivf tråd, men orkar inte med den heller. Orkar inte läsa om alla som plussar och som får många ägg till frysen. Om alla ruvare..

Jag behöver en tråd där jag slipper höra om alla som lyckas.. Kanske finns det fler en jag som behöver någonstans där man kan få vara ledsen och arg?

Håller helt med, min syster ska snart få sitt första barn efter tung väg till graviditet och jag tycker det är jätte jobbigt att träffa henne med sin gravidmage. Vi började försöka ganska samtidigt, jag vill ju inte att hon inte ska vara gravid, bara att jag ska vara gravid oxå. Hela mitt instagramflöde är fullt av gravidmagar och bebisar. Min kalender har varit full med babyshowers sista tiden och de känns som att jag ska gå sönder av smärta. Aldrig plussat i hela mitt liv och är så rädd att det ska förbli så. Har i hela mitt liv tänkt att om jag inte kommer kunna att få barn så kan jag lika gärna dö för då är livet helt meningslöst. All denna väntan i utredningar och behandlingar, tänker hela tiden att jag vill ju bara vara gravid nu!

Åh jag vet precis hur det känns! Hur länge har ni försökt?

Ett och ett halvt år, men dom har hittat anledningen, lågt antal spermier, så väntar på att få göra icsi. Skönt att veta att de är andra som tänker likadant, man får ju samtidigt dåligt samvete för sina tankar