Aktivitetshets, är det något du eller ditt barn upplever?

Vi tillhör de med många aktiviteter.

Barn 1 har 2 olika aktiviteter 3 dagar i veckan (2+2+0,45h). En av aktiviteterna (0,45 h) är dock simskola vilket är mer ett måste än en aktivitet.

Barn 2 har 2 olika aktiviteter 2 dagar i veckan (1,15+1h)

Barn 3 har 2 olika aktiviteter 5 dagar i veckan (3+3+3+4+1,5h)

Vi känner oss inte stressade alls utav detta utan vår familj mår bra. Det ställer visserligen en del krav på mig som förälder men det är jag helt ok med.

Jag tänkte på några av våra grannar när jag läste det som Natulcien skrev med tanke på att barnen där också går på "allt" men där är föräldrarna uppenbart missnöjda över detta och beklagar sig alltid när de har en stund över att prata, "jaha, nu är det hockeyträning igen, suck" brukar det bland annat låta. Jag tror inte de saknar engagemang för att de pratar sådär, snarare har de tagit på sig för mycket med heltidsjobb som kräver pendling och massvis med aktiviteter som kräver något i stort sett varje dag. De är jättegulliga men stressen verkar tära på dem. Andra hade hanterat det bättre och enbart sett glädje i det, jag hade nog inte det och det är nog viktigt att också som förälder känna sig någorlunda nöjd i situationen för att kunna ge det som behövs.

Nej, varken hos oss eller hos andra i närheten. Våra barn har inte haft så många aktiviteter åt gången, och det är ju dessutom en del år emellan dem (plus att stora har en till familj som har varit engagerade), så någon hets har vi inte märkt av. De har fått prova det de vill, vilket har varit en hel del, men ingenting som varit för krävande. Med yngsta sa vi faktiskt nej till fotboll när han var 7, eftersom det innebar träningar varje lördag- och söndagmorgon 07 (lördag) och 07.30 (söndag)! Dessutom cuper varannan helg då man förväntades spendera heldagar hela helgen på plats. Det hade aldrig funkat. Kan tycka det är lite synd att det så tidigt börjar "elitsatsas", i den åldern tycker jag aktiviteter ska vara något roligt man gör efter skolan, alternativt någon/några timmar på helgen (gärna vid rimlig tid då), inte någon helhelgarbete. 

Äldsta slutade med sina planlagda aktiviteter ungefär när han började gymnasiet. Istället spelar han badminton med sin pappa eller kompisar någon gång i veckan, spelar innebandy med ett gäng kompisar lite då och då när tid finns och så simmar han ibland. Övrig tid går till plugg och till hans stora intresse som är av mer stillasittande art. 

Yngsta har två aktiviteter i veckan just nu, men funderar på att börja på någon sport. Han har testat på en hel del under åren, men inte fastnat för någon speciell. Just nu velar han mellan att testa simning eller orientering. 

Problemet idag som jag ser det är att allting kostar så fabulöst mycket pengar. Jag hade massor av aktiviteter som barn och ungdom, testade på olika saker, hoppade av och började på något annat, men så kostade det mesta inte alltför mycket att prova på heller. Det känns så där att slänga ut tusentals kronor på terminsavgift för att ungen ska testa på och sen hoppa av efter några gånger för att det inte verkar roligt, här är anmälan ofta bindande och man får betala direkt efter kanske max ett provtillfälle. Då vill vi veta att han verkligen är intresserad av aktiviteten innan vi lägger ut pengar. Snålt? Mjo, kanske, men vi har inte obegränsat med pengar.

En annan skillnad från "förr" (jag känner mig lastgammal nu ) är ju att man då gjorde de flesta aktiviteter på egen hand. Föräldrarna var möjligen med första gången, sen fick man kanske skjuts om det var långt, annars tog man sig dit och hem på egen hand och tränade själv. Dessutom började man sällan med schemalagda aktiviteter innan skolåldern, utan åkte man skridskor/skidor/spelade fotboll etc, så gjorde man det oorganiserat, med kompisar eller föräldrar. 

Idag förutsätts ett helt annat föräldraengagemang, något jag är både positiv och negativ till. Jag vill heller inte ställa om hela livet för ungarnas aktiviteter, det måste finnas plats för alla i familjen (som Penida skrev), men självklart stöttar vi och finns där om det är ett stort intresse för barnen. Förmodligen är det lättare om barnen börjar med något man själv är intresserad av och utövar. För mig har det varit lättare att vara entusiastisk över skytte, körsång, bandy, simning och bordtennis eftersom jag själv utövat det, och jag är innerligt glad att ingen av ungarna börjat på hockey t ex. Det hade varit en mardröm.

Blev en halv uppsats, sorry. 

Oj, jag uttryckte mig kanske otydligt, för jag menar absolut inte att engagemang är likställt med curling! Verkligen inte!
Självklart hoppas jag att alla föräldrar är lika engagerade i sina barn oavsett ålder. Och i vissa fall kanske engagemanget tar sig uttryck som kan likna curling för en utomstående.
Jag syftade på det specifika fallet med min granne. I det fallet handlar det om curling. De skjutsar killen till allt, oavsett hur nära det är. Det är bara till skolan (ca 1 km) han tar sig själv, oftast, eftersom de då jobbar själva.

Jag började känna mig lite udda där när jag andades jag flera gånger Min mardröm hade varit scouterna!

Haha, jag tror nog ändå det vanligaste är att man försöker se till hela familjen. De jag känner där barnens intresse involverar hela familjen och tar upp väldigt mycket fritid för alla, har själva ett förflutet inom sporten och "lever" typ bandy/ishockey/simning/scouter eller vad det kan vara. 

Det är nog inte konstigare än att man medvetet eller omedvetet påverkar sina barn i vad som är roligt genom att göra det själv. Mina gillar att baka och laga mat, ett intresse de ärvt från mig och även min mamma. De gillar att fiska, eftersom vi sen de var pyttisar tagit med dem på fiske. Det blir helt enkelt ett naturligt inslag i livet. 

Och ungarna känner ju av om man bara är sådär halvljum inför något. Det kanske stämplar mig som sämre förälder, men jag har svårt att uppamma intresse för något jag egentligen tycker är astrist bara för att mina barn gör det. Jag _försöker_ , men förmodligen känner de av att det är lite spel för gallerierna. 

Nu ska jag iaf skaffa mig en gitarr och hänga med yngsta när han lär sig spela, men det är mer för att det är en gammal dröm jag haft att kunna spela gitarr, men något har alltid kommit i vägen. Vi får se hur det går, jag kan iaf redan ta ut introt till "Smoke on the water", det verkar vara det första man får lära sig när man börjar spela gitarr.

Min aktivitet tog inte vidare med tid, lyckligtvis skulle jag säga. Det var bra att ha all tid i världen för kompisar, att leka själv och att vara oaktiverad.

Ja, när vi sa till barnen att de fick välja en aktivitet var det fotboll i kör. Det är nog inte så konstigt med tanke på att pappan är gammal fotbollskille och har sparkat med dem sedan de kunde gå typ. Jag ser nöjet i det och missar inte viktiga matcher i EM eller VM. Det är fest här. Det är en rolig sport och jag kan bli så glad att jag får tårar i ögonen  när dottern "knallar" förbi hela det andra laget och skjuter den i mål eller när lillkillen står i mål och tar den med sådan säkerhet. Det är mest på lek än så länge men ändå..Det är härligt att se hur de utvecklas i sporten. Hade det varit scouterna hade jag säkert varit lika glad å deras vägnar om de gillade det men knappast lika intresserad. Att knyta knutar, hur kul är det liksom Innan något blir upprörd, jag vet att scouterna är mer..
Våra barn är också intresserade av matlagning eftersom jag har involverat dem från tidig ålder. De gillar också att fota, jag fotar mycket och de har sin egen kamera. Det är inte direkt saker som här erbjuds som organiserade aktiviteter men intressen vi delar på hemmaplan.
Jag älskar mina barn som alla andra och kommer lyssna på dem och låta det handla om vad de vill inom rimliga gränser som inte stör vårt liv i övrigt som vi och också barnen gillar att leva. Det finns helt enkelt annat som också är viktigt.

Tack, det där tycker jag är mkt viktigt och det är absolut en orsak till att jag inte skulle säga ja till en massa aktiviteter. Barn är olika och våra mår väldigt bra av att ha det du beskriver, skulle vi vara iväg mest hela tiden hade de missat mycket av det och nej, enligt mig då är det inte någonstans värt det.

Det här sa egentligen allt! Väldigt sunt tänkt, enligt mig iaf.

Och igen så beror det på hur resten av dagarna ser ut. Jag själv har aldrig gått på fritids. Mina barn har det likadant. När många jämnåriga kommer hem, ja då har våra varit hemma och varit "oaktiverade" och lekt fritt i flera timmar. Då är det liksom mest rätt trivsam omväxling att åka iväg på något. Och barn är väldigt olika.....har jag erfarit .

Jag tror de flesta har en rätt sund syn på aktiviteter och icke-aktiviteter. Däremot kan det se olika ut för olika barn och för olika familjer för att våra situationer och våra personligheter är olika. Tror stressen oavsett oftare kommer när barnen blir äldre. De som har aktiviteter i tonåren har ofta kommit till en högre nivå där det krävs mer. Barnen har mer att göra i skolan, föräldrarna arbetar mer då barnen inte längre är små och har man flera barn så ska allas önskemål passas ihop. Och tonåringar har ofta rätt bestämda uppfattningar om saker och ting .

Ja visst, våra barn går på fritids 1-2 timmar per dag och tycker det är roligt, viktigt. Där fick dottern som hon ville när jag kunde välja vilket du redan vet De flesta vi känner måste ha sina barn på fritids något om de vill bidra till hushållets inkomster. Jag tror det är ganska vanligt även om ni kan skippa fritids helt när ni arbetar.
Det är klart att barn är olika, jag har inte sagt något annat? Vissa barn får säkert sitt kompisbehov och lugn på aktiviteter. Det ifrågasätter jag inte. Våra har sina kompisar hemma och där, lugnet hemma och gillar sin aktivitet men hade inte valt att spendera flera timmar på att komma dit och vara där. Olika barn helt enkelt, inte mer

Absolut, för mig känns det rätt vettigt att börja "litet" och sedan får vi se hur det utvecklar sig. Jag har redan skrivit det men jag ser inte vem det skulle gynna i vår familj om barnen hade massvis med aktiviteter.

Tror du missuppfattade. Var inte en värdering av vad som var bäst. Diskussionen hade gått över till vikten av lugn och ro och att få vara "oaktiverad" och därav mitt svar. Mina barn får ju inte gå till fritids eller gå mer än 15 timmar på förskola. I en äldre tråd fanns det dem som förfasade sig över barn med aktiviteter 3-4 gånger i veckan. Många skulle tycka att vi var mer än rubbade om de visste att vi kör vår 6,5-åring (snart 7) 8 mil 3 gånger i veckan för träning. Och dessutom har ytterligare två aktiviteter för honom. Hade vi jobbat båda, hade han gått på fritids ett par timmar dagligen så kanske det sista någon av oss hade velat hade varit att sätta oss 35 minuter i bil för att åka till en ishall. Han hade nog varken varit lyckligare eller olyckligare men just nu är vår livssituation så här och då får han mycket ut av sina aktiviteter. Det hade inte varit möjligt om vår vardag sett annorlunda ut. Då hade han fått ut andra saker givetvis. Som vi pratat om tidigare. Man kan inte få allt. Han missar sådant fritidsbarnen gör, men vinner annat som de missar. Det är lätt att göra bedömning av andra utifrån sin egen situation.

Nej även om vi borde med tanke på omgivningen där många har mycket. Men vi känner också många som tänker som vi Max en aktivitet var. Sedan har vi valt att styra in på billigare aktiviteter för vi vill göra dyrare saker med hela familjen.

Okej, jag tror inte vi tänker så olika om det Fluu skrev egentligen? Du tycker precis som jag att det är viktigt om jag förstår dig rätt men ser inte hur flera tidskrävande aktiviteter behöver stå i vägen för det andra? Jag köper absolut det, det är  livet i övrigt som avgör om man också får det andra, inte bara hinner med utan på riktigt har tråkigt så tankarna får flöda fritt eller kan vara spontan då och då utan ett schema som hänger över huvudet. Vi har alla olika mycket tid att förvalta hur vi vill och prioriteringar och intressen avgör sedan hur mycket eller lite av det andra våra barn får av denna tid och hur mycket tid organiserade och tidsbestämda aktiviteter tar.
Jag tror också att vi omedvetet eller medvetet är påverkade av våra egen barndoms upplevelser även när det gäller sådant här.
Och ja, vi är helt överens om att barn inte ska få eller kan få allt de vill. Därför har jag svårt att se varför det skulle vara fel att sätta gränser här.