Aktivitetshets, är det något du eller ditt barn upplever?

Jo, visst gör man väl det, eller kompromissar åtminstone.
Grannfamiljen verkar curla ganska mycket och skjutsar killen även till aktiviteter som ligger på cykelavstånd, och det skulle jag aldrig göra när det gäller en tonåring.

Man tänker nog olika om vad livet i övrigt innebär. Vad innebär att hinna med t.ex? För mig låter det stressigt att bara hinna med det övriga livet.
En nyfiken fråga, du har 3 barn och vill inte sätta några gränser, hur får man ihop det om man säger okej till allt om alla vill mycket vill säga? Jag förstår att alla inte är lika "själviska" som jag och gärna ger upp allt sitt eget i plats för barnens intressen men även då, hur?

Det övriga livet kommer ju att sätta gränser. Behöver de vår hjälp kommer vårt arbete att begränsa. Syskonens vilja och behov av att ha aktiviteter kommer att sätta gränser. Orken kommer att sätta gränser. Skolan kommer att sätta gränser etc etc.

Sedan måste man tänka på att människor är olika. Barnens aktiviteter måste inte per automatik ses som en uppoffring av föräldern. För mig känns det som ett helskumt resonemang. Jag tycker det är jättekul att följa med mina barn på aktiviteter. Det ger mig något att se hur de utvecklas, se deras glädje etc. Visst tar det tid och kräver lite engagemang från min sida, men så är det ju med det mesta.

Jag kommer från en aktiv familj och har växt upp på det viset. Vi cyklade, åkte längdskridskor, spelade fotboll, handboll, innebandy, basket, golf och hade hästar, hund, kaniner, katt. Ganska typiskt för vår familj var i somras när vi åkte för att hälsa på min pappa som fyllde 73 år. Ja, då hade han hyrt kanadensare och så skulle vi paddla relativt långt för bad och picknick. För honom var det det bäst och självklara sättet att fira sin 73-årsdag på. Sambon som inte tillhör den idrottande typen är alltid lite lätt oroad när vi ska hälsa på min familj...... .

Jag, som många andra, har ideellt ställt upp som tränare för barn och ungdomar. Det gör man ju av intresse....och då är inte ens det egna barnet med . 

Att idrotta, att spela instrument, att sjunga i kör eller vad det nu är barnen vill aktivera sig med tycker jag har massor med fördelar. Har svårt att se något annat än positivt med det. 

Självklart måste man ta hänsyn till varandra och så länge de inte kan klara en aktivitet helt på egen hand så kommer det ju att sättas en massa gränser, som jag skrev tidigare, men att ha en gräns på 1-2 aktiviteter beroende på ålder känns för mig dödfött. Både för att barn är olika och för att aktiviteter är olika. Min mellanson som inte vill gå på några organiserade aktiviteter är ju inte inaktiv. Han åker jättegärna till ishallen med mig och åker skridskor, eller till simhallen. Om vi gör det oorganiserat varje vecka.....vad ska vi räkna det som då? Någon aktivitet har han ju inte ? Och jag måste vara med och där......mycket mer än om aktiviteten skötts av någon annan.

Tänkte också på Natulciens grannar. Har de nära kan jag ju tycka att de alla kunde cykla, men annars måste inte deras engagemang och körande av deras tonåring bero på curling. De kanske helt enkelt tycker om att vara en del av deras barns aktiva liv . Jag kommer så länge jag har den fysiska förmågan flitigt stå vid plankanter, sitta på läktare, åka på tävlingar och delta efter förmåga med såväl barn som eventuella barnbarn (knappast barnbarnsbarn då jag är för gammal förälder ). För att JAG vill .

Tack för ditt svar!

Vi ser verkligen inte våra barns aktivitet som en uppoffring om du uppfattade det så. Vi sitter också på läktaren varje vecka och barnens pappa tränar dem på fritiden också (har tränat andra tidigare) och vi kommer fortsätta göra så även när det krävs mer av oss. Inte bara för barnens skull utan också vår egen, det är hur roligt som helst. I dagsläget skulle vi som sagt tycka att det var okej om de ville göra nåt mer men de vill inte och precis som du skriver om din son betyder det inte att de är inaktiva. Vi är ofta i simhallen och snart blir det skidor och skridskor. De leker med andra barn varje dag och ungarna här i området rör sig vill jag lova och är ingen stillasittande grupp framför en dator. De leker ta, hoppar studsmatta, hoppar hopprep, sparkar boll, spelar bandy och badminton..
Det jag menade var att jag i detta nu inte kan tänka mig att spendera all ledig tid på barnens aktiviteter och med det ge upp mina egna intressen helt och fullt.  Det tror jag inte skulle gynna dem heller och skulle det komma till det skulle vi sätta gränser, jag vill att alla ska få plats i vår familj och då krävs en viss anpassning från alla håll. Fritidsaktiviteter är inget undantag här.

Härligt att ni hittat ett sätt ni trivs med!

Det jag menade var att jag i detta nu inte kan tänka mig att spendera all ledig tid på barnens aktiviteter och med det ge upp mina egna intressen helt och fullt.  Det tror jag inte skulle gynna dem heller och skulle det komma till det skulle vi sätta gränser, jag vill att alla ska få plats i vår familj och då krävs en viss anpassning från alla håll. Fritidsaktiviteter är inget undantag här.

Jo, visst gör man väl det, eller kompromissar åtminstone.
Grannfamiljen verkar curla ganska mycket och skjutsar killen även till aktiviteter som ligger på cykelavstånd, och det skulle jag aldrig göra när det gäller en tonåring.

Nej, inte jag heller, men jag tror också att man kan komma att omvärdera. Om låt oss säga båda er två barn om sådär 5-10 år har var sitt starkt intresse som innebär elitnivå - oavsett om det är som idrottsutövare eller konsertpianist - så kanske ni kommer att välja att stötta det intresset fullt ut även om det i praktiken kommer att innebära uppoffring av intressen från er sida. 

Jag tänker på fyrabarnsmamman i vår konståkningsklubb. Äldsta har de skeppat över till USA nu i höst (ishockey) så han får "sköta" sig själv, men egentligen har barnen bara haft var sitt brinnande intresse.....började lika harmlöst som dina barns forbollsspelande .

Jag har inga som helst förväntningar på att mina barn ska ligga på elitnivå. De ska ägna sig åt intressen för att de tycker att det är kul och givande.....men de utvecklas ju.....och kanske inte så lätt att säga "Nej, du får faktiskt ge upp det du älskar mest av allt för jag tycker att det tar för mycket tid......"