Ständiga konflikter med bara ENA barnet.. :(

Det är samma sak hos oss så jag förstår vad du menar och jag tycker oxå att det är jobbigt. Äldsta säger att jag bara skäller på honom och minsta gör på samma sätt som din minsta.

Samma hos oss men omvänt och pojkar, äldsta är 7 och hur lugn och lätt som helst, yngsta är 5 och konflikterna mellan mig och honom bara haglar, allt från att kom till bordet och ät, stäng av ditt spel nu, Nej ingen glass idag, till läggdags...pust. Stora sonen kan man resonera med och han förstår varför medan lillen alltid ska argumentera emot, det var inte jag, varför dåå

Jag bestämmer mig varje dag att jag ska vara lugn och pedagogisk men det verkar alltid sluta med något bråk

Har tyvärr inget bra råd heller

Jag har 4 barn och då blir det inte lika svart eller vitt.

Äldsta är 10 år, har alltid varit lugn och gjort som man sagt. Hon blir extremt olycklig när man någon gång måste säga åt henne. Inte så att hon tycker vi är orättvis men hon blir olycklig på riktigt och känner sig oälskad.

Tvåan är 8, är tjurig, ska ha allt på sitt sätt. Ska tjafsa om allt och alltid ha sista ordet. Otroligt många konflikter men det rinner av honom rätt bra. Han tycker vi är orättvisa ibland man oftast glömmer han ganska direkt och han förstår ju eg vad konflikterna bottnar i.

Trean är vår charmigaste, hopplösaste lilla rackarunge. Är noll bekymmrad om vi så skäller på honom så öronen fladdrar. Allt rinner av som vatten av en oljig gås. Kan ha konflikt om samma sak 18 ggr per dag. Man blir lite matt.

Fyran är gnällig och envis, sällan bråkig men tjurig och kan-självig. Inte jättemånga konflikter men en del.

Det jag tycker är viktigt är att faktiskt säga åt de barnen som inte brukar bli tillsagda  så ofta när de faktiskt förtjänar det och gjort något tokigt. Alltså även om jag vet att min nummer 1 kommer bryta ihop så måste jag liksom ta det med henne av rättvisa mot syskonen. För det kan inte vara så att nummer två och tre får tillsägelse för en sak men inte ettan även om jag eg vet att ettan kanske inser det dumma och inte skulle göra om det så förstår inte de andra barnen det.

Likaså försöker jag tänka på att alltid uppmärksamma positiva saker som de barnen gör så att det inte bara blir missnöje. Där klarar tillsägelser bättre utblandat med beröm

Oj, vad jag känner igen mig (plus en tjurig liten gosse). Jag försöker hålla mig lugn när värsta utbrotten kommer, så tar jag ett prat sen när även barnen lugnat sig och förklarar varför man inte kan göra si eller så.

Sen tror jag det är viktigt att acceptera att de är olika, men exakt lika älskvärda! I vissa perioder i uppväxtfasen behöver man fler tillrättavisningar än i andra perioder, så att "skälla lika mycket bara för att det inte ska bli orättvist" tror jag inte på. Sålänge alla har samma regler blir det "rättvist" ändå.

Hon klagar ofta på att jag "låter så arg", det är bättre att låta helt vanlig när man förklarar och tillrättavisar de gånger man måste ta konflikten direkt. När jag anstränger mig för att inte "låta så arg", går allt mycket smidigare och hon känner inte sig utskälld.

Tack för kloka svar! Det är skönt att veta att man inte är ensam om detta.. Jag tycker det är så oerhört svårt detta! Min mans teori är att jag och äldsta dottern är så lika, det är därför vi ryker ihop.  :) Inte alls omöjligt. 

Jag tror också som nån skrev att det inte tjänar ngt till att försöka bil "lika arg" på båda barnen, men att det är viktigt att ha samma regler som gäller för båda..

Tänkte försöka göra något kul ensam med min dotter, det har jag gjort några gånger för att vår relation inte bara ska bestå av tjafs utan att vi verkligen få prata ordentligt med varann och bara mysa.

Det är definitivt en utvecklingsfas hos henne nu ( alt att hon är påverkad av skolstarten) för humöret går verkligen upp och ner.. 

Tar gärna emot fler synpunkter!

Känner så väl igen mig. Jag har dock en bonusdotter som bor hos mig o min sambo hela tiden medan min son är varannan vecka hos oss. Konflikterna med bonusdottern är konstanta trots att jag då tycker att hon bör veta vilka regler som gäller då hon är hos oss hela tiden och inte behöver anpassa sig till något annat såsom min son gör. Jag har tankar på att försöka fokusera på det positiva men det går bara inte hur gärna jag än vill :((
Vi har försökt med bestraffningar och förklarat men märker att när vi förklarar så slutar hon lyssna och frågar vi efter 2 min vad vi sagt så minns hon inte. Jag håller på att bli galen...
Jag bidrar inte till svar på ts frågor men skönt veta att man inte är ensam :)