• Anonym (Vårdnadshavaren)

    Om jag inte kan uppmuntra till umgänge

    Det heter ju att den som är boendeförälder och i detta fallet ensam vårdnadshavare ska uppmuntra umgänge med den andra föräldern men om jag inte för mitt liv kan göra det då!?? Jag vill inte att barnen ska träffa honom överhuvudtaget eftersom det blir så negativa följder utav det och människan har inte en enda vettig värdering i kroppen och tar aldrig hänsyn till när man ber honom om enkla saker som ju är för barnens bästa. Vad kan i värsta fall hända om jag inte uppmuntrar barnen och dom inte själva säger att dom vill åka till honom?? Dom är 7 och 9 år gamla.

  • Svar på tråden Om jag inte kan uppmuntra till umgänge
  • Anonym (acc)
    Anonym (Pia) skrev 2014-05-30 12:46:37 följande:
    Massor av barn med diagnoser lever med föräldrar som inte tar till sig information om diagnosen. Diagnoserna går ofta i arv och den förälder som själv har en diagnos har av naturliga skäl inte så lätt att ta till sig informationen. Soc skulle få fullt upp om de skulle utreda och omplacera alla dessa familjer/barn!

    Pappan i den här tråden har fattat så mycket att han ger barnet medicinen. Men sen lyder han inte ts regler för hur barnen ska hanteras, vilket ts blir arg på. Han ger dem inte "ordentlig hemlagad" mat utan de får fiskpinnar och färdiga köttbullar. Han låter dem stanna uppe för länge på kvällen. Osv. Det är inte barnmisshandel utan bara ett annat sätt att uppfostra barnen.

    Så för att massor av barn har det svårt hemma ska TS inte bry sig om hur hennes barn har det hos sin pappa menar du? För att om hon gör det så får soc för mycket att göra??

    Självklart beror det på hur allvarlig diagnosen är, hur stora barnets/barnens svårigheter är. Och HUR dåligt barnen har det hos pappan. Inte på om han följer "TS regler" om hemlagad mat eller om hur illa han behandlat TS tidigare utan om pappa behandlar barnen så att de mår dåligt av att vara hos honom.

    Om den ena föräldern behandlar barnen så illa att de mår dåligt av det så anser jag att det är den andra förälderns förbannade skyldighet att agera. Oavsett om det gör att soc får mycket att göra. Någon omplacering lär det ju knappast vara tal om i detta fall då barnen har ett hem där de bor de flesta dagarna i månaden redan.
  • Anonym (abc)
    Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-30 10:57:39 följande:
    [quogjorts 39341][quote-nick]Anonym (abc) skrev 2014-05-30 09:37:23 följande:[/quote-nick]Jag förstår att pappan är ett praktarsel. Men det är inte din uppgift att informera era barn om det. Det är deras sak att upptäcka det på egen hand. Problemet som du drabbas av om du inte lyckas ha en neutral inställning inför barnen är att du aldrig kommer att kunna veta om barnens negativa inställning gentemot pappan beror på dig eller på pappan eller på en kombination.

    Som jag skrev så pratar vi nästintill aldrig om honom, vill inte att allt det negativa om honom ska påverka våran familj för mycket men det gör det ju ändå. Jag får ofta säga till barnen att jag inte vill höra om allting som gjorts när dom varit iväg, att dom gärna får tycka att det och det har varit bra men att jag inte vill höra om det. Dom vet ju som sagt att jag inte gillar honom och varför. Det som jag irriterar mig mest på är hans nonchalanta inställning till allting, att han aldrig någonsin frågar hur det går för barnen i skolan etc utan bara gnäller på mig så fort han får chansen och ignorerar mina uppmaningar. Det här att han tror att han har så mycket att säga till om när han gett upp vårdnaden.[/quote]

    Du är vårdnadshavare vilket innebär ett stort ansvar. Du har inte rätt att försumma dina barns känslomässiga behov av att få prata av sig om stort och smått hemma. De behöver att du lyssnar, visar intresse och förståelse för sånt som de berättar.

    Det är uppenbart att du inte lyckats bearbeta din relation till pappan och lägga det bakom dig med tanke på hur du reagerar. Som det är nu prioriterar du konsekvent dina egna behov före barnens i diskussioner gällande exet/pappan. Inte alls ok. Om du inte klarar av att vara en accepterande och igenkännande vuxen för dina barn så behöver du söka hjälp för det.
  • Anonym (Pia)
    Anonym (acc) skrev 2014-05-30 12:09:25 följande:

    Så för att massor av barn har det svårt hemma ska TS inte bry sig om hur hennes barn har det hos sin pappa menar du? För att om hon gör det så får soc för mycket att göra??

    Självklart beror det på hur allvarlig diagnosen är, hur stora barnets/barnens svårigheter är. Och HUR dåligt barnen har det hos pappan. Inte på om han följer "TS regler" om hemlagad mat eller om hur illa han behandlat TS tidigare utan om pappa behandlar barnen så att de mår dåligt av att vara hos honom.

    Om den ena föräldern behandlar barnen så illa att de mår dåligt av det så anser jag att det är den andra förälderns förbannade skyldighet att agera. Oavsett om det gör att soc får mycket att göra. Någon omplacering lär det ju knappast vara tal om i detta fall då barnen har ett hem där de bor de flesta dagarna i månaden redan.
    Det TS beskriver är inte tillräckligt allvarligt för att soc skulle bry sig. De skulle lyssna på henne och tänka att här har vi ytterligare en mamma som dissar pappan och rycka på axlarna. Pappan ger barnet sin medicin och han ger dem mat och han har sängar till dem. Dessutom kan soc inte bestämma att barnen bara ska vara hemma hos mamman, då krävs det att ts stämmer pappan i Tingsrätten och yrkar på noll umgänge.
  • Anonym (acc)
    Anonym (Pia) skrev 2014-05-30 13:40:27 följande:
    Det TS beskriver är inte tillräckligt allvarligt för att soc skulle bry sig. De skulle lyssna på henne och tänka att här har vi ytterligare en mamma som dissar pappan och rycka på axlarna. Pappan ger barnet sin medicin och han ger dem mat och han har sängar till dem. Dessutom kan soc inte bestämma att barnen bara ska vara hemma hos mamman, då krävs det att ts stämmer pappan i Tingsrätten och yrkar på noll umgänge.

    Du kanske har rätt i att det TS beskriver i tråden inte är tillräckligt allvarligt för att soc skulle bry sig, jag kan inte bedöma det. Helt säkert vet man ju inte förrän man har provat förstås.

    Men jag vet av erfarenhet att ofta när barn får diagnoser och går på behandling på Bup så är medicinering bara en del av behandlingen. Minst lika stor del är hur föräldrarna bemöter och arbetar med barnet kontinuerligt. Självklart kan jag inte svara på om det är så i TS fall. Kanske hennes barn enbart behöver medicinering? Då forstår jag iofs inte varför hon har möten med specialpedagog och rektor om barnet blir helt "symptomfritt" (eller vad man ska kalla det) av bara medicinering.

    Och om pappan bemöter barnet/barnen på ett skadligt sätt utifrån barnets/barnens diagnoser så är det lika illa som att missköta medicineringen. Bara svårare att bedöma förstås. Och då menar jag självklart inte att han ger dem färdigköpta köttbullar.

    Jag tycker att Ts skulle kunna prova att ta hjälp av bup. Jag vet fall där föräldrar bett bup att göra anmälan till soc och bup har gjort det (självklart inte för att föräldern sagt åt dem att göra det utan för att de bedömt att det fanns skäl att anmäla). Och det som borde vara målet vad jag anser är ju inte att skära av pappans umgänge eller att det ska upphöra eller minska. Utan målet borde ju vara att barnet/barnen ska må bra. Då är det ju en avvägning hur bra barnet mår av pappans nuvarande bemötande jämfört med hur barnet skulle må med mindre eller en annan typ av umgänge med pappan. Kanske också soc eller bup skulle kunna få pappan att inse att han behöver ändra på delar i sitt beteende mot barnet/barnen? En del pappor (och mammor förstås) lyssnar mycket bättre på en utomståendes ord än på exets synpunkter. Och då skulle ju mycket vara vunnet. Med ett bättre bemötande från pappans sida skulle barnen kanske lättare vilja åka till pappan och då är ju problemen delvis lösta.

    Sedan är jag för lite insatt i regelverket vid umgänge för att veta vad som händer om TS låter barnen slippa åka till pappan OM det är så att barnen inte vill åka. Men jag skulle tro att det i så fall är pappan som får agera för att barnen SKA åka, ev genom att stämma TS? Då är ju frågan vilken chans han har i tingsrätten om han hittills kategoriskt vägrat att befatta sig med barnets/barnens diagnos och behandling och läkare. Där vet jag för lite för att kunna råda TS alls.
  • Anonym (Vårdnadshavaren)

    Jag har aldrig påpekat något om huruvida jag tycker att han ger dom mindre bra mat utan tycker bara att det är märkligt att han inte lägger ner lite mer tid på det när han träffar dom så sällan. Det känns bara som om han inte bryr sig utan käket ska gå så fort det bara går. Bup har ju försökt att få tag i honom utan resultat för att försöka förklara för honom hur han bör hantera situationen men eftersom han inte verkar bry sig och jag numer har ensam vårdnad så har dom gett upp. Det var ett tag då jag var inne på att göra en orosanmälan, det var efter att jag hade fått reda på att han misshandlat sin ex-flickvän och att barnen många gånger påpekade att det var mycket bråk och att flickvännen ofta var ledsen eller på dåligt humör. Dock så ångrade jag mig då jag inte ville utsätta barnen för soc behandling och vill inte att dom ska bli utpekade på skolan vilket är lätt hänt då jag fått veta att utredningen görs med hjälp av info runt ifrån.

  • Anonym (Vårdnadshavaren)
    c89 skrev 2014-05-30 12:51:46 följande:
    Jag blir bara irriterad när jag läser allt du skriver. Du har valt att skaffa barn med denna man, det trots psykisk och fysisk misshandel som du skriver, vilket egentligen bara visar att han är en ganska värdelös partner, inte värdelös pappa. Om han nu är en värdelös pappa så är det upp till dina barn att komma till den slutsatsen själva. Din tystnad kan på många sätt vara det värsta omdömet. Att du dessutom helt stänger av om era barn vill prata om sin tid borta från dig är absurt, det visar bara hur lite deras känslor och tankar är värda för dig och att din egen avsky mot pappan får komma före allt. Har otroligt svårt att tro att barnen inte skulle uppfatta den. Gå till psykolog och kom till rätta med din egen agg innan du skadar dina barn psykiskt mer. Om det nu är så fruktansvärt hos pappan så får du göra orosanmälan som någon skrev så får soc utreda huruvida du har belägg för dina påståenden/känslor eller inte.

    Ok, så man är inte en dålig förälder om man inte bryr sig om att göra det bästa för sitt/sina barn? Eller inte ens bryr sig om att fråga?
  • Anonym (Vårdnadshavaren)

    [quote=73337972][quote-nickhonom.m (abc) skrev 2014-05-29 23:10:34 följande:[/quote-nick]Jag tycker personligen inte att en boendeförälder i vanliga fall behöver uppmuntra umgänge. Det räcker att vara neutral. Barnen kommer nämligen själv vilja åka på umgänge så länge umgängesföräldern är normal. Och det kommer helt naturligt (med lite stöttning för mindre barn). Barn VILL umgås och lära känna båda föräldrarna. Du är medveten om att du påverkat barnen i negativ riktning gällande pappan. Det är fel eftersom barnen har rätten att bilda sig sin egna uppfattning om båda föräldrarna. I ditt fall tycker jag därför att du borde uppmuntra till umgänge. Och anstränga dig för att ha en neutral inställning om pappan inför barnen. Kanske till och med klämma fram med någonting positivt om honom (någonting positivt finns det trots att han är ett as) i ett försök att sudda bort tidigare misstag.[/quote] Tro mig, dom vet hur han är, redan när äldsta var 2,5 år gick hon emellan oss och sa: Du får inte slå min mamma. Hon såg även honom slå mig när jag var gravid med det yngre syskonet och när puttade mig ner för en trappa bl.a. Det yngre barnet har fått en lättare hjärnskada troligtvis till följd av denna behandling. Han låste även in den äldsta (då omkring 2 år gammal) när han tyckte att hon var jobbig och blev rasande om jag släppte ut henne innan han gett lov om detta. När jag ville separera redan när jag var gravid med tvåan så var jag sjuk i huvudet och åkte på ännu mer stryk men ingenting av det var ju hans fel utan det var ju jag som retade upp honom. När jag sen på nytt står med en fyra månaders bebis i famnen och han står med dels en kniv, dels en kofot, vandaliserar delar av mitt hem pga att jag inte orkar längre, då har han inte en tanke på att han kan skada även sitt barn utan går bara på som en ångvält. Polisen som kom sen sa, Ta dina barn och fly och släpp aldrig honom nära igen. Där är lite bakgrundshistoria till varför jag inte kan släppa allt hat emot honom och inte litar ett smack på honom. Sen när jag får höra att historien upprepat sig med nästa tjej också så är det väl inte så konstigt att jag blir väldigt skeptisk till att släppa iväg mina flickor till honom?? Om jag som vårdnadshavare nu har ett så genomgripande ansvar så borde jag ju få skydda dom emot en så här ambivalent människa?? Vad jag förstår på barnen så är det bara kul att åka dit för att dom får göra som dom vill men dom efterfrågar aldrig mer umgänge än vad vi har i nuläget. Jag kan inte låta någonting hända mina barn och jag tror tyvärr att dom en dag kommer att uppleva hemskheter på ett eller annat sätt.

  • Anonym (abc)

    [/quote] Tro mig, dom vet hur han är, redan när äldsta var 2,5 år gick hon emellan oss och sa: Du får inte slå min mamma. Hon såg även honom slå mig när jag var gravid med det yngre syskonet och när puttade mig ner för en trappa bl.a. Det yngre barnet har fått en lättare hjärnskada troligtvis till följd av denna behandling. Han låste även in den äldsta (då omkring 2 år gammal) när han tyckte att hon var jobbig och blev rasande om jag släppte ut henne innan han gett lov om detta. När jag ville separera redan när jag var gravid med tvåan så var jag sjuk i huvudet och åkte på ännu mer stryk men ingenting av det var ju hans fel utan det var ju jag som retade upp honom. När jag sen på nytt står med en fyra månaders bebis i famnen och han står med dels en kniv, dels en kofot, vandaliserar delar av mitt hem pga att jag inte orkar längre, då har han inte en tanke på att han kan skada även sitt barn utan går bara på som en ångvält. Polisen som kom sen sa, Ta dina barn och fly och släpp aldrig honom nära igen. Där är lite bakgrundshistoria till varför jag inte kan släppa allt hat emot honom och inte litar ett smack på honom. Sen när jag får höra att historien upprepat sig med nästa tjej också så är det väl inte så konstigt att jag blir väldigt skeptisk till att släppa iväg mina flickor till honom?? Om jag som vårdnadshavare nu har ett så genomgripande ansvar så borde jag ju få skydda dom emot en så här ambivalent människa?? Vad jag förstår på barnen så är det bara kul att åka dit för att dom får göra som dom vill men dom efterfrågar aldrig mer umgänge än vad vi har i nuläget. Jag kan inte låta någonting hända mina barn och jag tror tyvärr att dom en dag kommer att uppleva hemskheter på ett eller annat sätt.[/quote]

    Jag inser till fullo att exet/pappan är ett stört as. Men det är trots det inte din uppgift att upplysa dina barn om det. Barnen har rätten att lära känna honom och bilda sig sina egna uppfattningar om honom på egen hand och utan påverkan utifrån.

    Om du lyckas hålla dig neutral som du ska så kommer barnen uppfattning om deras far vara den korrekta. Om du däremot inte lyckas hålla dig neutral kommer barnens uppfattning vara färgad av din och inte längre sanningsenlig.

    Dina barn kommer att få en mer eller mindre negativ bild av sin far med tiden (om de inte redan har det). Men om du spär på det så kommer deras uppfattning av vara överdrivet negativ och inte spegla verkligheten.

    Angående ditt ansvar som vårdnadshavare. Om du har en stark misstanke om akut fara hos pappan ska du givetvis inte skicka dit dem på umgänge. Om det bara rör sig om en ostrukturerad vardag med skräpmat och film hela natten ska du givetvis inte göra det.

    I sverige har föräldrar rätten att ta hand om sina egna barn efter eget huvud så länge man håller det över en viss lagstadgad miniminivå. Ditt ex har samma rätt som alla andra. Och han är inte ovanlig på något sätt. Det finns en massa barn som har kassa föräldrar som inte förlorar sina barn. Så länge han håller sitt föräldraskap över miniminivån har du med andra ord ingen rätt att göra nåt förutom i tysthet banna den dagen du blev gravid med ett as som han samt framföra dina ödmjukaste önskemål till en man som säkert bara ignorerar det ändå.

  • Anonym (Vårdnadshavaren)

    Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?

  • Anonym (abc)
    Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 21:29:39 följande:
    Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?



    Men du har själv medgivit att du medvetet/omedvetet påverkat barnen gällande pappan. Och därmed är deras "upptäckter" vatten värda. Du har satt dig själv i skiten då du inte längre kan lita på barnens omdömen. För du kan ju inte veta i vilken utsträckning deras omdömen nu speglar verkligheten och vad som bara beror på din påverkan. Förstår du?

    Om du tidigare skulle varit mer neutral kunde däremot tagit barnens ord mer på allvar nu.

    Om du inte misstänker akut livsfara eller fara för övergrepp hos pappan skulle jag rekommendera dig att du intar en fullständigt neutral hållning från och med nu och ett tag framåt. Även om du inte tycker om pappan i sig kan du säga saker som "ha det roligt hos pappa nu i helgen!" och "det låter kul att ni ska spela tv-spel hos pappa". Och du kan lyssna intresserat och ställa följdfrågor när de berättar om umgänget med pappan. Och absolut aldrig säga någonting negativt om pappan. Efter ett tag kan du göra en utvärdering och se vad barnen då tycker. Är de fortfarande lika negativt inställda? Har deras inställning ändrats till mer positiv inställning? I vilket fall borde barnens inställning vara mer och mer sanningsenlig ju längre tid du lyckas vara neutral.

    Hänger du med i hur jag tänker?
  • Anonym (been there)
    Anonym (abc) skrev 2014-05-31 21:16:19 följande:
    [/quote] Tro mig, dom vet hur han är, redan när äldsta var 2,5 år gick hon emellan oss och sa: Du får inte slå min mamma. Hon såg även honom slå mig när jag var gravid med det yngre syskonet och när puttade mig ner för en trappa bl.a. Det yngre barnet har fått en lättare hjärnskada troligtvis till följd av denna behandling. Han låste även in den äldsta (då omkring 2 år gammal) när han tyckte att hon var jobbig och blev rasande om jag släppte ut henne innan han gett lov om detta. När jag ville separera redan när jag var gravid med tvåan så var jag sjuk i huvudet och åkte på ännu mer stryk men ingenting av det var ju hans fel utan det var ju jag som retade upp honom. När jag sen på nytt står med en fyra månaders bebis i famnen och han står med dels en kniv, dels en kofot, vandaliserar delar av mitt hem pga att jag inte orkar längre, då har han inte en tanke på att han kan skada även sitt barn utan går bara på som en ångvält. Polisen som kom sen sa, Ta dina barn och fly och släpp aldrig honom nära igen. Där är lite bakgrundshistoria till varför jag inte kan släppa allt hat emot honom och inte litar ett smack på honom. Sen när jag får höra att historien upprepat sig med nästa tjej också så är det väl inte så konstigt att jag blir väldigt skeptisk till att släppa iväg mina flickor till honom?? Om jag som vårdnadshavare nu har ett så genomgripande ansvar så borde jag ju få skydda dom emot en så här ambivalent människa?? Vad jag förstår på barnen så är det bara kul att åka dit för att dom får göra som dom vill men dom efterfrågar aldrig mer umgänge än vad vi har i nuläget. Jag kan inte låta någonting hända mina barn och jag tror tyvärr att dom en dag kommer att uppleva hemskheter på ett eller annat sätt.[/quote]

    Jag inser till fullo att exet/pappan är ett stört as. Men det är trots det inte din uppgift att upplysa dina barn om det. Barnen har rätten att lära känna honom och bilda sig sina egna uppfattningar om honom på egen hand och utan påverkan utifrån.

    Om du lyckas hålla dig neutral som du ska så kommer barnen uppfattning om deras far vara den korrekta. Om du däremot inte lyckas hålla dig neutral kommer barnens uppfattning vara färgad av din och inte längre sanningsenlig.

    Dina barn kommer att få en mer eller mindre negativ bild av sin far med tiden (om de inte redan har det). Men om du spär på det så kommer deras uppfattning av vara överdrivet negativ och inte spegla verkligheten.

    Angående ditt ansvar som vårdnadshavare. Om du har en stark misstanke om akut fara hos pappan ska du givetvis inte skicka dit dem på umgänge. Om det bara rör sig om en ostrukturerad vardag med skräpmat och film hela natten ska du givetvis inte göra det.

    I sverige har föräldrar rätten att ta hand om sina egna barn efter eget huvud så länge man håller det över en viss lagstadgad miniminivå. Ditt ex har samma rätt som alla andra. Och han är inte ovanlig på något sätt. Det finns en massa barn som har kassa föräldrar som inte förlorar sina barn. Så länge han håller sitt föräldraskap över miniminivån har du med andra ord ingen rätt att göra nåt förutom i tysthet banna den dagen du blev gravid med ett as som han samt framföra dina ödmjukaste önskemål till en man som säkert bara ignorerar det ändå.
    Ja,  miniminivån som soc accepterar  är låg -  och ja,  man får anledning att ångra sitt val att pappa till sitt/sina barn då och då...
  • Anonym (abc)
    Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 21:29:39 följande:
    Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?



    I vilket fall tror jag inte (säker kan jag dock inte vara) att barnen totalsabbas av att umgås med opedagogiskt oempatiskt ostrukturerat as varannan helg. De är ändå såpass gamla liksom. Och de skulle i vilket fall förmodligen skadas av inställt umgänge också. Det finns liksom ingen bra lösning hur man än gör när man skaffat barn med ett as.

    Så länge du klarar av att vara en trygg, kärleksfull och empatisk förälder så kommer dina barn klara sig.

    Jag känner dock lite orolig för att du inte klarar av att barnen är öppna med sin relation med sin far. Känner du dig fortfarande traumatiserad av det förhållandet? Och sedan undrar jag om dina barn fått möjligheten att bearbeta allt våld de fått bevittna och utstå i hemmet när de var små?
  • Anonym (Vårdnadshavaren)
    Anonym (abc) skrev 2014-05-31 21:59:04 följande:
    Men du har själv medgivit att du medvetet/omedvetet påverkat barnen gällande pappan. Och därmed är deras "upptäckter" vatten värda. Du har satt dig själv i skiten då du inte längre kan lita på barnens omdömen. För du kan ju inte veta i vilken utsträckning deras omdömen nu speglar verkligheten och vad som bara beror på din påverkan. Förstår du? Om du tidigare skulle varit mer neutral kunde däremot tagit barnens ord mer på allvar nu. Om du inte misstänker akut livsfara eller fara för övergrepp hos pappan skulle jag rekommendera dig att du intar en fullständigt neutral hållning från och med nu och ett tag framåt. Även om du inte tycker om pappan i sig kan du säga saker som "ha det roligt hos pappa nu i helgen!" och "det låter kul att ni ska spela tv-spel hos pappa". Och du kan lyssna intresserat och ställa följdfrågor när de berättar om umgänget med pappan. Och absolut aldrig säga någonting negativt om pappan. Efter ett tag kan du göra en utvärdering och se vad barnen då tycker. Är de fortfarande lika negativt inställda? Har deras inställning ändrats till mer positiv inställning? I vilket fall borde barnens inställning vara mer och mer sanningsenlig ju längre tid du lyckas vara neutral. Hänger du med i hur jag tänker?

    Jag brukar ju inte precis prata om pappan men när barnen vid tidigare tillfällen frågat om jag inte gillar honom och varför så har jag varit ärlig. Jag är alltid ärlig emot dom. Kan även säga att precis så brukar alltid min man säga till dom: Ha det nu så kul! Jag brukar alltid säga att dom ska ha det så bra, när dom ska iväg. Och jo, jag brukar lyssna på lite av det som dom berättar för jag vill veta om han skött sig också men ibland så vill dom inte säga någonting alls och då har det senare kommit fram att han sagt att dom inte ska berätta något. Klart som fasen att man blivit misstänkt när det inträffar. Vid vissa tillfällen har det senare kommit fram att dom gjort raka motsatsen till vad jag bett honom om och eftersom han vägrar att ens fråga hur det är med barnen eller vill sätta sig in i vad som händer med diagnoser/hos läkaren så förutsätter man liksom att han inte vill göra något tokigt men nää, det går tydligen hur bra som helst.
  • Anonym (Vårdnadshavaren)
    Anonym (abc) skrev 2014-05-31 22:07:29 följande:
    I vilket fall tror jag inte (säker kan jag dock inte vara) att barnen totalsabbas av att umgås med opedagogiskt oempatiskt ostrukturerat as varannan helg. De är ändå såpass gamla liksom. Och de skulle i vilket fall förmodligen skadas av inställt umgänge också. Det finns liksom ingen bra lösning hur man än gör när man skaffat barn med ett as. Så länge du klarar av att vara en trygg, kärleksfull och empatisk förälder så kommer dina barn klara sig. Jag känner dock lite orolig för att du inte klarar av att barnen är öppna med sin relation med sin far. Känner du dig fortfarande traumatiserad av det förhållandet? Och sedan undrar jag om dina barn fått möjligheten att bearbeta allt våld de fått bevittna och utstå i hemmet när de var små?

    Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.
  • Anonym (abc)
    Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 22:33:49 följande:
    Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.



    Jag tycker ju i och för sig att ett hem med våld inte är ett lämpligt hem. Som det är nu när han precis gått in i en ny relation lär det ju inte finnas så mycket våld med i bilden än. Men vid minsta indikation på våld skulle jag göra en orosanmälan till socialtjänsten. Och rådfrågat dem samtidigt om de tycker att det är lämpligare att fortsätta med umgänget eller ställa in det.
  • Anonym (abc)
    Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 22:33:49 följande:
    Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.



    Hur behandlar han barnen tror du?
  • Anonym (Vårdnadshavaren)

    Och


    Anonym (abc) skrev 2014-05-31 22:41:35 följande:
    Jag tycker ju i och för sig att ett hem med våld inte är ett lämpligt hem. Som det är nu när han precis gått in i en ny relation lär det ju inte finnas så mycket våld med i bilden än. Men vid minsta indikation på våld skulle jag göra en orosanmälan till socialtjänsten. Och rådfrågat dem samtidigt om de tycker att det är lämpligare att fortsätta med umgänget eller ställa in det.

    Ny och ny relation. När exet kontaktade mig så hade han redan den nya tjejen, det tog inte mer än några veckor efter att det tog slut mellan dom så det har väl varat i ett år nu eller snart åtminstone.
  • Anonym (Vårdnadshavaren)
    Anonym (abc) skrev 2014-05-31 22:43:43 följande:
    Hur behandlar han barnen tror du?

    Enligt exet så lät han dom göra precis vad dom ville hela tiden. Han lät dom gärna titta på barnförbjudna filmer till långt ut på nätterna medan han själv satt och spelade nätpoker (spelberoende sen väldigt många år) i ett annat rum. Han gav dom inte mycket tid alls trots så få timmar varje månad. Vid några tillfällen när det gått dåligt på spelet och han förlorat pengar och barnen sen bett om någonting så hade han skällt på dom att dom var bortskämda. I vanliga fall så "köper" han dom hela tiden eller lockar med att dom ska få saker som han långt ifrån varje gång håller. Jag kommer aldrig att glömma att han i flera månader hade lovat dom varsin Ipad i julklapp men dom fick aldrig några. Usch vad dom var besvikna när dom kom hem sen och försökte att låtsas som om dom ju egentligen inte hade velat ha några. Barnen verkar alltid så glada över att komma hem till oss igen så det känns ju inte som om dom trivs eller tycker att det är så jätteroligt att vara iväg.
Svar på tråden Om jag inte kan uppmuntra till umgänge