Hur hanterar ni åldersnoja?

Jag har ingen åldersnoja. Och har aldrig haft. Jag tror jag är rätt nöjd med var jag är i livet och vad jag har åstadkommit, på det stora hela.

Hmm, varför är det så? Det kan man undra. Kanske det delvis beror på att jag är uppvuxen med att inte ålder varit så viktigt? Det har liksom inte så mycket med saken att göra, för mig. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad nojjorna handlar om. Man är ju den man är, och det förändras ju inte av ålder.

Men visst, ibland kan jag slås av att jag närmar mig 40(men inte med några jobbiga känslor eller så), men det blir mer som att jag förundras av hur snabbt tiden går och vad mycket vi har hunnit med ändå. För sju år sen föddes mitt första barn, men det känns som att han alltid har funnits .

Så ja, spännande fråga .

Jag försöker göra sånt som jag tycker är bra och meningsfullt, så att det känns som att jag ligger a jour med min ålder. Då känns det inte särskilt jobbigt.

Oj, kunde vart jag som skrev detta. Jag är också 28 år. Det är väll nu man inser att man är vuxen på riktigt, man är inte ens ungdom längre, alla ungdomsrabatter är över.

Även jag kommer att passera 30 och det är verkligen inte långt kvar.

När man tänker på hur fort de senaste 10 åren har gått så inser man att man kommer att passera 40 också ganska snart. Panikkänsla.

I utbildningen så har jag inte kommit långt. Gick ut gymnasiet med halvbra betyg. Sen har jag aldrig fortsatt. Vet fortfarande inte vad jag vill göra.

Men när det gäller familj så är jag gift och har tre barn. Så där har jag kommit en bit.

Men jag känner mig ändå inte äldre än 20.

Första riktiga ålderskrisen, finns inte mycket mer att göra än att försöka acceptera och vara nöjd med det man faktist presterat och att man ändå är klokare än man var när man var 20.

Min åldersnoja släppte förra veckan när jag träffade en kille (på det intima sättet) som är 23 och jag var fysiskt fräschare än honom.

Ungdomlig tant: Jag är 45 år, känner mig 35! Vill INTE vara så gammal, umgås med unga människor (20 år), klär mig ungdomligt etc. Berättar aldrig hur gammal jag är på riktigt, men eftersom jag har ett "barn" som är 22 år kan jag ju inte vara 35 längre...

Jag känner igen mig sååå i det du skriver!

Hm. Jag hade åldersnoja när jag fyllde 24, för då var det bara ett år kvar till 25 och sen 5 år kvar till 30. Trodde jag skulle få 30-årskris, men ju närmare 30 jag kom desto mer kände jag att det inte skulle hjälpa att få en kris för jag skulle ju ändå inte bli yngre. Jag får se hur jag känner när jag är 39 och snart ska fylla 40. Hehe. Kanske kommer det en kris då, vem vet?

Jag kände mig länge som 16 år av någon anledning. Är nu 32, har sambo, en dotter, utbildning, bostadsrättslägenhet, fast anställning. Tycker jag ligger i fas åldersmässigt jämfört med vad jag redan har avklarat i livet, så att säga, tror jag iaf. Vet inte hur gammal jag känner mig nu, men sen jag fick min dotter för 2 år sedan så är det iaf äldre än 16 år. Haha.  

Vi har en tjej som gör sin praktik på mitt jobb. Hon är ganska kort (1,50 kanske), och ser väldigt ung ut. Jag trodde att hon var mellan 20-30 år (praktikanterna brukar vara det), men till min stora förvåning fick jag veta att hon börjar närma sig 50.

Tänk om man kunde få ha det så när man själv blir 50, att man ser ut att vara under 30. Det hade vart toppen! Fast jag har inte så stort hopp om att det kommer bli så, jag börjar redan få lite rynkor under ögonen. Det är väl mest det jag nojar över, att se gammal ut, inte själva åldern i sig.