Hur hanterar ni åldersnoja?

Jag har ingen åldersnoja. Och har aldrig haft. Jag tror jag är rätt nöjd med var jag är i livet och vad jag har åstadkommit, på det stora hela.

Hmm, varför är det så? Det kan man undra. Kanske det delvis beror på att jag är uppvuxen med att inte ålder varit så viktigt? Det har liksom inte så mycket med saken att göra, för mig. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad nojjorna handlar om. Man är ju den man är, och det förändras ju inte av ålder.

Men visst, ibland kan jag slås av att jag närmar mig 40(men inte med några jobbiga känslor eller så), men det blir mer som att jag förundras av hur snabbt tiden går och vad mycket vi har hunnit med ändå. För sju år sen föddes mitt första barn, men det känns som att han alltid har funnits .

Så ja, spännande fråga .