Skyll inte bara på styvmorsan!

Jag tycker faktist också att man informerar varandra när man ska klippa håret. Bio mamman gör det ju inte. Sambon vill inte att hans dotter ska ha lugg men det skiter bio mamman i. Jag lägger mig inte i och hade inte vågat att klippa henne oavsett om jag fått eller inte :) men om bio mamman gör väl i att inte meddela så ska man nog inte göra samma fel då heller. Visst kan både bio mammor och bonus barn vara jobbiga ibland. Det kan alla barn! Och ibland när det är som jobbigast i vissa stunder så behöver man skriva av sig, men för det betyder inte det att man älskar barnet mindre och det innebär inte att man.klagar bara för att det är en bonus, man hade säkert gjort det om det var ens biologiska också. Ibland är det tuffare dagar än andra. Och man kräker kanske inte ut de dagar där allt är bra :) då framstår man oftast som mycket klagande istället vilket inte riktigt är sanningen :)

Bullen: Bara när du går på ditt ganska lilla bonusbarn som du gjort i en del trådar, men då har det inte bara varit jag som reagerat. Dock tycks du ju utrycka dig lite bättre numera.

Bullenochgrisen: Men måste bara fråga, varför tar inte barnets pappa ev konflikter och pratet med mamman? Eller (var det inte ditt bonusbarn som ev hade npf av något slag) tar och gör upp gemensamma riktlinjer ang rutiner och uppfostran, ev med stöd utifrån? Om det nu är så att det är ett barn man måste ha ganska lika rutiner och aktiviteter med sk struktur.

Jag går inte på mitt bonusbarn. Ibland behöver jag skriva av mig i ren frustration för att kunna behålla lugnet och stabiliteten mot barnet. Skulle aldrig gå på henne. Men för att kunna hålla mig lugn och stabil och kunna vara pedagogisk när det är som tuffast så behöver jag ventilera mig.

För att bio mamman tryckt ner min sambo psykiskt i så många år. Hotar och vill ha övertag om allt. Kontrollbehov och har mycket att jobba med sig själv. Min sambo vill undvika alla samtal med den tjejen, utför det som behövs men inte ner än så just för att hon betett sig så illa mot honom. Det går inte att diskutera med mamman heller hur vi än försöker. Barnet är inte utrett men mycket tyder på adhd eller Aspergers, men mamman vill vänta med diagnos tills skolåldern börjar. Mamman är mycket överbeskyddande och vill inte se sina brister utan bara andras. Hennes rädsla går ut över barnet. Sen vet vi att mamman snackar skit om oss för att försöka övertala barnet att älska sin mamma mer, fast hon inte orkar med barnet . Men det vill hon inte erkänna förstås, för det är en svaghet. Det är inte lätt att samarbeta med någon som inte kan samarbeta. Vi anser inte att hennes överbeskyddande och rädsla är bra för barnet då barnet redan är i en sådan känslig period, därför försöker vi bygga upp barnets självförtroende och stabilitet när hon är här. Men med en manulipativ bio mamma så är ingenting lätt.

Förstår, samtidigt måste man som förälder "ta tjuren vid hornen" när det gäller ens barn oavsett hur exet varit innan, om man varit nertryckt och konflikterna många. Som bonusförälder har man ju också "förmånen" att få hålla sig utanför samtal och konflikter med barnets bioförälder. Däremot som förälder måste man sätta barnet före sina egna känslor, gammalt groll och jobbiga känslor.

Jo det försöker han ju med. Men det är inte alltid som det lyckas. Bio mamman är väldigt inrutat på att nya saker ska komma från henne och det ska vara på hennes sätt annars är det fel. Det är som att bio mamman tror att hon är ensam rdnadshavare men det är hon ju inte. Min sambo känner sig rätt utanför då han inte ens får rätten att vara med att bestämma om hans egna barn. Men vi kör ju på våra regler här hemma så får mamman kör på sina regler hemma hos dom, det går inte alltid att kompromissa när man ska försöka samarbeta med någon som varken vill eller vars oro skadar barnet.

För det första: Alltså... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Hatfyllda?? Då vet du inte vad hat betyder! Att man skriver av sig på en blogg dom dagarna när man puttrar inombords betyder inte att man är hatfylld! Du borde tänka dig för innan du skriver och attackerar mig. Dom dagarna när allt flyter på behöver man inte "skriva av sig" på samma sätt! Borde vem som helst förstå! Och om du inte är bonusförälder så har du ingen jäkla aning om hur vi, bonusföräldrar känner oss! Så du borde inte ens kunna uttala dig! Och om du ÄR bonusförälder och inte känner något så grattis! Alla är inte som du! Respektera!

För det andra: Respektera varandra, absolut. Men när det inte finns och det inte är ömsesidigt så får man gilla läget och göra något åt situationen. Barnen ska inte få "lida" för att ena föräldern inte tar initiativ/ansvar.

För det tredje: Jag har aldrig sagt att pappan ska ringa till mamman. Jag bad honom säga åt henne. Finns mail, sms, ringa etc. Och om du inte kan något om vett och etikett och skulle skämmas själv, respektera! Klanka inte ner på andra bara för att vi/jag inte tänker som du! Går du runt på stan och attackerar folk som du inte tycker bete sig?? Sköt dig själv och skit i andra!

Jag förstår dig. Jag är likadan. Ibland när man nästan bubblar över så är det skönt att få skriva av sig i ren frustration. Men det innebär inte att jag är elak eller inte tycker om min bonus. För den frustrationen visar jag aldrig för henne. Mitt sätt att behålla det pedagogiska och lugna är just att få skriva av mig. Det är inte lätt att vara bonusmamma, man är i en känslig situation där man knappt kan påverka något. Min sambo var ganska slapp i sin uppfostran när vi träffades, därför blev det en ganska stor omställning för både mig, bonusen och för min sambo när vi flyttade ihop. Jag har två hundar också som får stå ut med mycket, bonusen är inte alltid så snäll mot dom och det gör väldigt ont i mitt hjärta då mina hundar står mig närmast. Men jag tror att jag har löst det problemet nu genom att ha hundarna i köket när bonusen inte kan kontrollera sina handlingar. Men allting är nytt för mig också och det tror jag att utomstående glömmer ganska ofta. Man ska som bonusmamma tackla allt och göra allt med ett leende. Men jag kan säga att hade jag haft ett biologiskt barn så hade jag nog behövt skriva av mig när det är som jobbigast också. Det är inte lätt att formulera sig på ett forum eller en blogg, särskilt inte när man är frustrerad inombords, det misstolkas lätt att man är en elak styvmor som endast klagar på bonusen och ställer till det för den. Men utomstående ser inte verkligheten. De kan inte se alla bra stunder, hur mycket man gör för barnet, hur mycket kärlek som man ger. Det är lätt att döma när man bara ser en sida, för den bra sidan skriver man ju aldrig.

Nu får ni ursäkta, men jag blir aningens mörkrädd? Behöver man få ur sig frustration, vrede eller vad det nu är mot någon annan individ (här nämns både barn och vuxna) så gör man väl inte det på en blogg eller ett forum!? 

Det är individuellt tror jag hur man väljer att få ur sig saker. Alla har vi våra olika sätt och det är väl därför det lätt kan skapas konflikter och frågetecken då vi också har svårt att förstå varandras olika sätt att fungera.

Det är ingen som sagt att någon vräker ur sig saker på andra människor. Man kan skapa en tråd helt på egen hand där man får chansen att ventilera sig. Ingen behöver läsa och ingen behöver svara. Som bonusmamma kan du inte alltid vräka ur dig om allt ansikte mot ansikte till den personen som det berör. Man får hålla sig till en ganska låg profil undangömd.

Det är ingen som hänger ut någon offentligt

Paulie00: Vad jag har för erfarenheter vet du ingenting om. Din blogg var minst sagt vidrig över hur du kastade skit på barnhemmens mamma. Om utflykten där du tyckte hoppades att de ganska små barnen skulle hålla käften osv inlägg upp och inlägg ner kunde man läsa över hur hemska barnen, mamman och pappan var, dvs alla utom du själv som visste bäst. Och som sagt att gnälla över attmamman målat några naglar och att det skall tas bort så du slapp skämmas på stan säger en hel del. Nej man måste inte ventilera allt på nätet där andra kan läsa allt, och gör man det får man räkna med att folk läser det som står. Men ju mer jag läste ju mer insåg jag vilken galen människa du egentligen var utan en tanke på barnen utom där du klagade på dem och ditt sjukliga fixering om hur mamman ringt pappan och pratat men inte ringt dig osv. Det finns många bra bonusmammor och det finns de som kan skriva av sig bla här på ett bra sätt även om de är frustrerade men efter att ha läst en del inlägg både här och i bloggen så är det lätt att se att du inte är på den lite mer mogna nivån. BTW jag bor med en bonusförälder sedan snart 8 år tillbaka, vi brukar prata med varandra, inte lägga ut långa haranger på nätet om barnen, varandra eller exen. Inte heller har han ett behov av att klaga på allt pappan gör på nätet eller om pappan skulle köpa en ful sak till barnet, än mindre om det ganska krävande barnet. Och det trots att pappan är en pappa man önskar aldrig skaffat barn.