När ni planerar/drömmer om hur många barn ni vill ha, tar ni någonsin med i beräkningen då att ni kan förlora ett barn?

Jag tror inte att man resonerar så som TS gör om man absolut inte kan tänka sig att ha det fjärde barnet. Det vore nästan som att skaffa 4 och sen bli nöjd när ett barn dör.

Nix, det menar jag inte. "Dör ett barn så skaffar jag ett till" alltså. Jag talar uteslutande om tiden INNAN man får ett sjukt barn eller ett som avlider oväntat.

Hur tänker folk då? Glömt allt annat. Eller starta en annan tråd om det för det är inte något jag undrar över i alla fall.
Du förstår PRECIS vad jag undrar över. Tack för ditt svar!

Jag håller för övrigt med om att det lika gärna kan drabba flera barn. Hemska tanke. Komplex fråga, detta...
tack för ditt svar och ett STORT lycka till önskar jag er!!!! Håll ut!

Jag vill ha 5 barn totalt. Har just nu ett barn och nr 2 på väg. Visst har det hänt att jag tänkt att om det skulle hända ett barn något, så vill jag ha levande barn kvar. Men det är inte anledningen till att jag vill ha många barn. Jag har alltid drömt om en storfamilj. :)

Jag tror inte att man kan sätta sig in i hur det är att förlora ett barn om man inte varit där själv. Men det måste väl vara värre att förlora ända barnet, än att förlora ett barn och ha 2-3 kvar? Det handlar inte om att barnet blir ersatt. Men om det är enda barnet som går bort så blir man helt barnlös.

Och TS det är många fler som tänker som du, medvetet eller omedvetet. Se på U-länderna, varför har dom så stora familjer trots låg levnadsstandard? Det är för att man vill vara säker på att något eller några av barnen överlever.

Jag förstår hur du menar i alla fall. Att man tar med det i beräkningen från början. Inte att när väl ett barn gått bort så skaffar man ett till.

För precis som någon skrivit så kan barnet lika gärna gå bort när det är vuxet och man själv inte längre är i fertil ålder. Och det kanske är just det man i så fall tänker på när man planerar antalet. Att man måste planera medans man fortfarande är i fertil ålder, för sen kan man inte ändra på något mer. Det som sker, det sker. 

Varför blir man barnlös bara för att det enda barnet dör? Ingen tar ifrån att man är förälder till barnet ändå. Så som du resonerar så är det som om barnet aldrig existerat eftersen det dött eftersom du ser det som om de är barnlösa. Jag ser det som om deras barn är i himlen och inte är barnlösa fastän deras barn inte är här hos dom.

Nej det är klart att ingen kan ta ifrån en det, man är fortfarande förälder. Men med "barnlös" i sammanhanget menade jag "utan levande barn". Om man förlorar enda barnet så har man inga barn i jordelivet.

Jag vågar försäkra dig om att det inte är någon som betraktar dig eller någon annan som barnlös i det avseende som du menar.

Det är synd om detta får sig att få negativa känslor för vi diskuterar två helt olika saker och jag är rädd att du blir ledsen helt i onödan. Läs rubriken på tråden igen och fundera över vad frågan verkligen handlar om. Så behöver du inte bli ledsen i onödan.

Anonym (blomma) Tack, det är skönt att du förstår frågan. Och nej, jag är ju förmodligen inte alls ensam om att ha tänkt såhär som du säger.

Jo jag fattar din frågeställning och nej jag har inte räknat med att barn skulle dö!

Men man kan inte gå runt och vara rädd för döden och skaffa barn utöver de man tänk sedan för tänk ifall att! Tänk om du skaffar tre och men hade tänkt att bara skaffa två men alla tre dör i en bilolycka. Då hade din beräkning ändå inte varit den optimala.

"Räkna med?" Ok, vi nöjer oss där tror jag, du och jag :) Du missförstår mig fortfarande och jag vill inte göra dig ledsen genom att fortsätta försöka förklara hur jag menar för hur jag än lägger fram det så verkar du tycka synd om ett barn som det ändå aldrig skulle vara synd om om man nu någonsin skulle gå så långt som du är inne på. Det är ett TÄNK jag undrar över och inte en praktisk lösning och hur folk har GJORT.

Är du med på skillnaden? :)

Men som sagt, jag tror vi ska nöja oss där ändå.

Jag ville ha tre barn men mitt andra dog skaffade det tredje och känner mig nöjd skulle inte skaffa ett till för jag känner att jag måste ha tre levande barn.

Jag tror inte det är bra att gå runt och oroa sig för döden och därför gå runt och planera barn efter om man tror kan hända i framtiden. Antingen skaffar man de barn man känner att man vill ha eller så gör man det inte. Det är iaf inte sunt att få runt och tro att barnen ska dö ifrån en innan man ens har skaffat dom. Så nej jag missförstår dig inte alls men du fattar inte eftersom du kanske inte har den erfarenheten. Mig gör det inget om du trampar på tårna. Vissa tror sig veta hur de reagerar i verkligheten när de målar upp ett framtidsscenario i huvudet men det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag har inte din erfarenhet och du har inte min.

Jag förstår inte varför du oroar dig innan du ens har barn om att de kan dö. Det är inte sunt och tyder på att du kanske har något ouppklarat i ditt liv innan du är redo att ta nästa kliv. Men det är bara vad jag tror.

Nej, du förstår inte för du läser inte vad jag skriver.

Läs trådstarten ordentligt till att börja med så ser du hur lite du har förstått.

Om du vill be om ursäkt för ditt oerhört okänsliga sätt att diskutera så går det bra att göra det nu.

Jag har läst din Trådstarten, jag är inte dum som du försöker få det till och jag tror det är ovanligt att man tänker som du när man just lever med ett sjukt barn. Men varför inte fråga andra föräldrar som du träffar på sjukhuset om de just måste ha ett precist antal levande små barn. För det är ju det du är fixerad av, ANTALET levande barn.

Men jag hade tyckt det hade varit märkligt om jag träffade en person som hade ett dött barn och som inte räknar med det barn som var dött i barnaskaran. Och det är inget jag ens önskar min värsta fiende för det är en extrem smärta som skär genom kroppen att förlora ett barn. Och sedan vet jag inte varför du vill ha en ursäkt? Jag har inte varit elak eller okänslig öht. Jag har diskuterat ämnet utifrån min erfarenhet och att jag aldrig tänkt i dina banor att skaffa extra barn ifall att. Och det tror jag inte många andra gör heller. Man skaffar de barn man vill ha helt enkelt. Sedan att folk skaffar fler barn efteråt för att läka är jätte vanligt men det är faktiskt vanligare att ett barns död leder till skilsmässa.

Du får det att låta som att jag har åsikter som jag inte har. Som det du nämnde nu, att det är sårande med människor som inte räknar med avlidna barn i antalet barn man har. Det har jag aldrig någonsin påstått att man inte bör göra. Tvärtom! Men du vet ju lika väl som jag att det är skillnad på ett levande och på ett dött barn!!! Jag skulle självklart svara att jag har tre barn även om min son skulle dö men jag skulle sakna att hans syster inte längre har två syskon utan plötsligt bara ett. Jag ser det faktiskt som en förlust även om han alltid kommer att vara hennes bror, i himlen.

Du påstod precis att det var konstigt att jag funderade som jag gjorde "redan innan jag har barn". Du har inte ens förstått att jag redan har tre stycken och är själv så fixerad vid ditt avlidna barn (nu använder jag dina ord här!) att du helt missat att jag lever med ett svårt sjukt sådant.

Jag har beklagat din enorma förlust, jag har skickat dig en kram, jag har velat avsluta diskussionen för att jag tänker att du kanske blir ledsen i onödan eftersom vi inte alls diskuterar samma sak, jag har bekräftat din känsla för att man alltid alltid skall räkna med alla sina barn, avlidna som levande osv osc, du har inte visat den minsta empati för hur det är att leva så som jag lever nu, att inte veta hur detta slutar.

Och allt jag frågar om är hur folk har tänkt INNAN de har fått barn, om de någonsin haft tankar om antalet då och den potentiella möjligheten att förlora ett! Jag bryr mig inte ett skvatt om vad man bör och inte bör göra när det väl är en verklighet. Det är var och ens beslut och inget jag är det minsta intresserad av att diskutera, även om du vill för då får du väl starta en egen tråd om det, förstår du?

Och snälla sluta skriv mer till mig för jag blir ledsen av det du skriver!!!!

Som jag skrev förut så har jag förlorat ett barn och skaffat ett till efter det.
Direkt efter att barnet dog kände jag aldrig någonsin igen törs jag gå igenom detta, tänk om nästa barn också dör??? KAtastroftänk är ju rätt vanligt när en katastrof precis har inträffat, eller håller på att inträffa.
Men sen när den första chocken gått över kände jag tvärtom oerhört starkt att vi måste få ett barn till. Vi vill ju ha två (levande) barn, vi ville ju att vår storebror skulle ha ett (levande) syskon. Vi ville inte att barnet som stod skulle "få skulden" för att vår familj (i levande skick) inte såg ut som vi drömt om. Med två barn. Det betyder  verkligen inte att vi inte räknar med lillebror som dog. Det betyder bara att vi inte ville att sorgen skulle få stoppa oss.

Bara för att man vill ha fler barn betyder inte att man inte räknar med det döda barnet. Men det döda barnet är trots allt inte ett lekande syskon, eller en gosig unge, eller ett busfrö som man dagligen lever med i familjen. Jag förstår inte varför du har så svårt att förstå skillnaden?

TS säger inte att hon ska skaffa fler barn utifall att. Men att tankarna finns där. Du tycker det är konstigt. Men jag vet många som har katastroftankar när de har fått barn, som oroar sig för att något ska hända, eller i värsta fall dö. Det är inte alls konstigt med tanke på hur ofantligt mycket barnen är älskade, hur skräckslagen man känner sig bara vid tanken på att något skulle inträffa. Det är vanligt och inte alls "osunt", så länge man inte låter det styra sitt eller barnens liv. Men att tankarna finns där är varken konstigt eller ovanligt.

SEn säger du att "det är vanligare att folk skiljer sig än att de skaffar ettt barn till om ett barn dör" Det undrar jag var du fått det ifrån. Och det är klart att det är olika om ett större barn dör än om en bebis dör, men om du har belägg för det får du gärna posta en länk.

O jo jag förstår vad TS och du menar precis men jag tycker det är ett märkligt resonemang. Att man bara måste ha ett antal barn i livet under den tiden man är fertil. För skulle det hända sedan när man inte är fertil står man ändå där med ett eller inga barn i livet och en hel hög i himmelen.

Och sedan är bara att gå in på valfri förening där folk förlorat barn så ser du rätt snart att många skiljer sig just för att man kommer i olika plan i livet pga sorgen. De som oftast inte skiljer sig är de som förlorat ETT spädbarn eller foster som snabbt blivit gravida igen som är inledande av sitt barnalstrande och som vill ha barn.

Det är oftast svårare för de som haft barnet i många år och sedan förlora det och sedan orka både sörja själv men ändå vara ett stöd för sin partner och orka vårda relationen men även ta hand om de kvarvarande barnen.

Nej jag har aldrig tänkt så. Jag har ett barn och visst, jag har tänkt tanken att OM något skulle hända, så skulle jag då inte ha några levande barn. Men att förlora min son vore det värsta som kunde hända och inget annat barn i världen skulle ta bort den olycka som jag skulle känna om jag förlorade honom ändå. Så det är liksom inte värt att tänka så. Jag vill inte ha fler barn, och kommer göra mitt yttersta för att vi ska få ett bra liv som det ser ut nu. Man vet aldrig vad som kan hända.

En motfråga: Tänker man någonsin att man kanske ska låta bli att skaffa barn nummer 2,3,4 ect. ifall att man blir av med jobbet och måste leva på soc? Livet kan alltid förändrats.

TS, beklagar att ditt barn är sjukt, önskar er all lycka och hoppas han blir frisk.