Att hantera smärta och ångest vid barnlöshet?

Jag känner så med dig ska du veta.
Vi har försökt i fyra år, har diverse metoder och behandlingar bakom oss. 2 ivf. Inget + och periodvis mår jag mycket dåligt.
Jag försöker tänka mig att det inte kommer gå. Jag är säker på att nått är vajsing med mig men inget har hittat än. Gravid har kag varit två gånger men inte med min man. Andra gången gjorde jag abort men det "ska" inte påverka. Jag tror såklart annat...
Man måste tillåta sig skälv att vara ledsen och arg. Och att man är två. Min karl är en klippa och håller mig uppe då jag brakar.
Jag kan inte ge ett botemedel men sysselsättning hjälper. Vi köpte en ganska krävande hund och träning och kurser med honom hjälper mig. Han är vår bebis idag och tröstar då jag inte har en bra dag.
Pm.a om du vill prata mer

För vår del så började vi försöka skaffa barn och när inget hände sökt vi hjälp ganska snabbt efter 10månader började vi kolla upp oss efter fel. Fel hittades på maken och chansen till en spontan graviditet är ca 1% så vi ställdes i kö för ivf. Kön var då 18månader minst. Vi orkade inte vänta utan valde att direkt gå på en behandling privat på sophiahemmet.

Behandlingen var hemsk. Jag reagerade väldigt stark på sprutorna bla pga att jag bara var 21. Äggplock var hemskt! Jag skrek mig igenom hela processen för det gjorde så ont. Det resulterade i att läkaren inte kunde ta ut alla utan Rick lämna ca 10st kvar. Vi fick ut 22st. 17 blev befruktade och fem kunde frysas in. Jag blev överstimulerad och fick inget tillbaka.

Detta hände också precis innan sommaren så vi fick vänta. I augusti upptäcktes en cysta på ena äggstocken så vi fick vänta ända till december för att få någon insatt. Misslyckades. I februari sattes två embryon in som åter igen inte tog.

Vi tog en paus och blev helt plötsligt kallade till landstingets behandling. Vi hamnade på en privatklinik (Fertilitetscentrum Stockholm) vi gjorde en ny behandling som var lika smärtsam, jag blev jättedålig. Äläggplocket var lite mer uthärdligt. Fick mer smärtlindring och lugnande innan. Fick ut 20ägg,15 befruktade. Fick ett tillbaka och 2i frysen. Vi lyckades! Fick en son som nu är 2,5år gammal.

Att lära sig att hantera sorgen, smärta, rädslan, hoppet och den lilla lilla glädjen är otroligt svårt. Jag har varit så knäckt, så nere på botten utan vilja ork eller energi att ta mig upp. Min man har ofta fått vara den starka, den som dragit upp mig som tröstan mig som hjälpt mig med allt när det varit som värst. bara att skriva detta och tänka tillbaka är smärtsamt men samtidigt såå viktigt! Vi måste bli mer öppna så att människor förstår vad det är vi gör. Först då kan vi komma ifrån tabukänslorna.

Det viktigaste du kan göra är att gråta. Att skrika ut din sorg så du blir alldeles hes. och prata! Prata prata prata! Med din partner, med, din bästa vän, med din mamma. 

Jag berättade tidigt på jobbet eftersom detta påverkade mig så enormt mycket. Skitjbbigt men så skönt när jag väl sagt det. Jag slapp smusla när det var läkarbesök, kontroller ultraljud mm. Jag blev dessutom sjukskriven båda gångerna för att minska risken för överstimulering. Att prata hjälper!

Idag, har vi gjort ytterliggare behandlingar för att få till ett syskon. I oktober förra året satte vi in ett fryst embryo. Det tog men vi fick ett tidigt missfall. Otroligt tufft! I februari satte vi in det sista vilket inte tog så i mars drog vi igång en ny behandlig. Återigen en smärtsam historia men jag blev sjukskriven direkt för att förhindra överstimulering. Vi fick ut 19 ägg. Ett tillbaka och ett till frysen som blastocyctembryo. Det lyckades och jag är gravid.

Med tiden blir man hårdhudad, man får lite lättare att hantera sorgen. För mig har det hela tiden hjälpt att prata om det. Alla i vår omgivning vet vad vi gått igenom vilket är så skönt!

Förlåt  min långa text men det är skönt att skriva av sig ibland! Fråga gärna om det är något, skriv privat om ni vill! Jag berättar gärna mer eller svarar på frågor :)              

Vi har försökt drygt två år, gjort två fulla IVF-försök och tre frysförsök. Blivit gravid två gånger, ett blev utomkvedshavandeskap och ett MA. 

Just nu befinner jag mig på ett mycket dåligt ställe. Är sjukskriven på deltid. Känner att hela livet är meningslöst. Försöker göra annat, boka in saker att se fram emot osv men det är tungt. Jag vill inte boka in saker att se fram emot, jag vill få ett barn. 

Har berättat för några få på jobbet. Vill inte berätta för alla. Tycker att det är svårt att prata om.  

Detta är givetvis olika från person till person men jag mådde bättre av att berätta det för dom flesta i min närhet.
Då slapp man en del dumma frågor och kommentarer och dom hade lite mer förståelse när det gällde graviditeter och barnsnack.
Ibland kanske man måste få prata med någon utomstående också.
Detta är en livskris och något väldigt tungt att bära på ibland och då är det skönt med någon att prata ut hos,att gråta hos eller bara lyssna på..
Någon som inte känner en och dömmer eller kommer med diverse "snälla" råd som tex slappna av ska du se
Jag mådde väldigt mycket bättre av att gå en gång i veckan till en psykolog men som sagt,det är helt individuellt.

Hej alla i tråden!

Jag klickade i att jag skulle få mail varje gång det kom ett svar här men inte fått något så var verkligen en överraskning att se att det kommit igång en tråd. 

Phillipha, du satte ord på det jag tänker. Jag har tänkt så länge att jag skall berätta på jobbet, varje kväll knåpar jag på hur jag skall ta upp det. För det är jobbigt att vara "glad" jämt. Jag vet inte vad jag är rädd för, om det är för att alla känslor skall komma upp på ytan och att det skall "synas" hur jag mår. Eller om jag skall må ännu sämre. Samtidigt så ställer jag mig frågan, är det verkligen så farligt att vara sårbar? Att visa att allt inte är happy go lucky för jämnan. 

På jobbet har det exploderat graviditeter på senaste. Okänsliga skämt som "nu får vi göra en tavla där vi skriver upp vem som får bli gravid nästa gång" (med tanke på alla föräldraledigheter) eller "vi vet ju vilka som är kvar" (spänner ögonen i mig). Mycket skulle kunna avhjälpas med mod och ärlighet, att helt gå emot "alla kan få barn"-normen och bara säga som det är. Man blir arg, ledsen och generad när kommentarerna dyker upp, på ett sätt kan jag tycka att man borde tänka innan man pratar, på ett annat att de ju faktiskt inte vet. Jag ger dom inte ens chansen att förstå eller lyssna. 

Hur berättade du och hur tog dina kollegor det? Vilket bemötande fick du efteråt?

/K

Ja det är svårt att hitta rätt i den stora djungeln av proffs Jag hade tur och träffade min när jag och mannen gick föräldrautbildningen inför adoption.
Mitt råd är nog att vända sig till någon liknande som är van att hantera just denna sorts problem.
Han hjälpte mig väldigt mycket och fick mig att känna mig relativt "hel" igen.
Nu blev det ingen adoption för den sommaren blev jag helt plötsligt gravid naturligt...efter 5.5 år

Det var modigt! Vi är ca 40-50 pers på personalmötena så känns väldigt avlägset för mig just nu att berätta. Något jag även känner som jobbigt är att prata med män om det, vet inte varför. Det är så privat att jag får ont i magen av tanken. Men har funderar på att ta modet tillfånga och berätta för kollegan som handledde mig när jag började. Jag vill ha en förändring och må bättre, för den här platsen jag är på nu är så otroligt jobbig. Som sagt, tycker att du var modig och jag ska lägga det till mitt pepp-kontoð??? snart! /K