Att hantera smärta och ångest vid barnlöshet?

Jag förstår precis hur du känner och mår och vill skicka dig en stor kram.
Har själv kämpat och varit barnlös i 5,5 år.
Idag har vi en underbar liten kille på 2,5 år men vägen dit var lång med många misslyckade ivf försök,tårar och sorg.
Till slut blev vi trots allt gravida på egen hand så mirakel kan ske.
Mitt råd är:Försök att finna annat att fokusera på och fortsätt leva!
I vårat fel blev det att resa så mycket som möjligt och roa oss med diverse danskurser och liknande. Tappa inte hoppet!
Kram

Detta är givetvis olika från person till person men jag mådde bättre av att berätta det för dom flesta i min närhet.
Då slapp man en del dumma frågor och kommentarer och dom hade lite mer förståelse när det gällde graviditeter och barnsnack.
Ibland kanske man måste få prata med någon utomstående också.
Detta är en livskris och något väldigt tungt att bära på ibland och då är det skönt med någon att prata ut hos,att gråta hos eller bara lyssna på..
Någon som inte känner en och dömmer eller kommer med diverse "snälla" råd som tex slappna av ska du se
Jag mådde väldigt mycket bättre av att gå en gång i veckan till en psykolog men som sagt,det är helt individuellt.

Ja det är svårt att hitta rätt i den stora djungeln av proffs Jag hade tur och träffade min när jag och mannen gick föräldrautbildningen inför adoption.
Mitt råd är nog att vända sig till någon liknande som är van att hantera just denna sorts problem.
Han hjälpte mig väldigt mycket och fick mig att känna mig relativt "hel" igen.
Nu blev det ingen adoption för den sommaren blev jag helt plötsligt gravid naturligt...efter 5.5 år