Särbegåvad 4 åring?

Jag är av åsikten att man bör uppmuntra de sidor där barnen är svagare, istället för att överdriva de redan överdrivna, eller hur man nu ska säga. 

Båda våra barn var ungefär som ditt, från tidig ålder, med variationer. Dottern började t ex säga tydliga ord vid 8 månaders ålder, på fyra olika språk. Sonen knäckte läskoden vid 2 år och 10 månader. Med mera, med mera. 

Hos oss har vi ägnat mycket energi åt det sociala samspelet för där hade barnen länge en tendens att halka efter (eller bli utanför i gruppen på dagis i alla fall). Likaså har de fått hålla på massvis med fysisk aktivitet i grupp för att få lite skinn på näsan. När man är 1,5 funkar det liksom inte att komma med långa utläggningar när någon är dum.  

Nu är de 3 och 5 och har en massa kompisar och verkar må genuint bra. De uttrycker sig emellanåt på ett betydligt mer avancerat sätt än sina jämnåriga kompisar men det är också allt. De har definitivt ett behov av att förkovra sig men de blir inte absorberade och enkelspåriga, på bekostnad av relationerna, som de lätt blev när de var mindre. Ja typ som när sonen vid 2 års ålder kunde rabbla bilmärken och kände sig tvungen att hålla långa föreläsningar för sina stumma, jämnåriga små vänner. 

Tjejen, som tidigare tvångsmässigt och ängsligt ordnade saker i mönster, efter färg och storlek och så vidare, har blivit lite "stökigare". 

Jag kan sakna mina barn som pratar fyra språk och på alla sätt skiljer sig från andra barn. Det var inte utan att man var stolt över dem. Men de verkar betydligt gladare och mer avslappande nuförtiden. Det kan lätt finnas något krampaktigt och tvångsmässigt över det där som du kallar "särbegåvat", det gäller att se upp så att man inte överför sina egna förväntingar på de små liven. 
 

Castafiore: Jag förstår verkligen att det är rätt att ryckas med! Men alltså man undrar ju vad alla dessa "utredningar" och "stämplar" ska tjäna för syfte. Tror man att barnet blir lyckligare genom att stämplas som särbegåvat, få specialundervisning, hoppa över klasser o s v? Vi har valt att bo i ett område där alla skolor är bra. Förhoppningsvis kommer barnen trivas, frodas och få en massa kompisar för livet (nätverket är ju oändligt mycket viktigare än extraordinära akademiska meriter, när det väl kommer till kritan!)

Som vuxen är det såklart lockande att försköna särprägel men de allra flesta barn vill nog tvärtom vara ungefär som alla andra.

Och man ska såklart inte tvinga in dem i en stereotyp mall men... när man märker hur befriande det är för barnen att helt enkelt kunna slappna av och – vara stökiga, tramsiga barn, blott och bart, då inser man också vilken otroligt viktig roll vi föräldrar har. I viss mån när det gäller att lära dem bokstäverna (fast det klarar ju våra bra på egen hand, som du ju skrev), men kanske i ännu större utsträckning att lotsa dem till social anpassningsförmåga. 

Tillvaron är komplicerat nog utan att man får en stämpel i pannan av "experter". 

 

Castafiore: Usch, jag hade det också som du på lågstadiet. Blev kallad plugghäst så fort jag öppnade munnen, fick sitta ensam i grupprummet och läsa treans matte ensam, i ettan. I början kände man sig speciell men efter ett tag sög det, rent ut sagt. 

Jag tycker nog ändå att man gör ett val när man flyttar inom ett visst skolområde. Min man har närmare 3h pending till jobbet i en liten "håla" på landet, där vill vi inte bo. Men om vi ändå skulle ha varierande kvalitet på skolorna, skulle jag i första hand välja att ha längre skolväg, till en bättre skola. I andra hand, hoppa över klasser för då är det risk att det sociala samspelet blir lidande. 

Man får nog göra en avvägning mellan det akademiska och det sociala helt enkelt... på en så bra skola som möjligt. I den mån det går. Och sedan måste såklart hela familjen vara nöjd med upplägget och ha rimlig logistik och sådär. 

 

Blev lite luddigt där... menar bara att många faktiskt väljer att flytta till en viss stadsdel för att skolorna generellt är bra där. Under förutsättning att man bor i en större stad, alltså. Alternativt att man kan pendla från hemmet till en bra skola, eller också kan föräldrarna pendla till jobbet från hemmet (om man väljer att bo nära bra skolor men ens arbete ligger på en plats där man inte vill bo). 

 

Du har såklart rätt, det skiljer jättemycket från en skola till en annan, från ett år till ett annat, mellan olika klasser och lärare... Men viss vägledning får man ändå genom att besöka skolan, träffa barn och föräldrar som går där och titta på statistik över resultat, lärartäthet och så vidare. 

När det gäller det ekonomiska kan man alltid välja att bo enklare i ett bättre skolområde. Eller också kan man tänka att det ordnar sig ändå, och prioritera närheten / småskaligheten.  

Mycket handlar nog om vad man själv haft för upplevelser. En del gillar valfriheten i en större stad, andra föredrar tryggheten på landet. Själv gillar jag större städer. Exempelvis är det lättare att byta skola om barnen inte skulle trivas. 

Hoppas att det blir bra för dem alla!  

Oh vad tråkigt att sonen misstänks ha Aspergers! Men det ser nog ut att du är särbegåvad när det gällde skolan.

Mitt barn ville också veta vad saker "hette" när han var under 1 år. Vid matdags satt han och pekade och sade "öh", jag satt och räknade upp diskborste, kastrull, spis, tidning osv.

Som 2,5-åring kände han igen dagiskompisarnas namn. Nu som 3-åring vill han skriva på datorn. Jag pekar på rätt bokstav, han skriver. Nångång kan han få någon bokstav rätt själv.

Han pratar rent, har ett enormt ordförråd, uttrycker sig vuxet ibland. Jag berättar om vad jag har gjort på jobbet, och han lyssnar och tar till sig. "Var är den där pH?"(alltså surhetsgrad) frågade han sen en gång när jag tog med honom till jobbet.

Han har sina ljusa stunder när han kan enkel addition: "Två hästar och två hästar blir fyra hästar".

Han är systematisk och tycker om att ordna saker. Igår föll datorväskan i golvet. "Var datorn där inne?" frågade han oroligt. Han är alltså snabbtänkt och inser samband, vilket jag tycker är viktigare än att kunna rabbla upp saker och ting.

Tror jag han är särbegåvad? Nej. Han är antagligen smartare än medelsvensson och kommer att få det lätt i skolan. Det hade jag också. Tråkigt blev det ändå aldrig. Längre fram i livet har man stor nytta av att ha lätt för att förstå samband och lätt för att lära sig, men man måste ju fungera socialt också för att kunna dra nytta av sin begåvning.

Jag skulle inte börja med någon utredning förrän barnet självt klagar på att skolan är tråkig eller det ser ut att vara andra problem på kommande. De extra utmaningarna behöver ju inte heller vara mera skolarbete (om inte barnet själv vill förstås) utan kan lika gärna vara någon intellektuellt krävande hobby. Om man vill dra maximal nytta av sin begåvning, ska man i stället satsa på är att lära sig så mycket som möjligt medan man utbildar sig, för sen när man väl är i arbetslivet har man inte tid!!!