Särbegåvad 4 åring?

Jag är av åsikten att man bör uppmuntra de sidor där barnen är svagare, istället för att överdriva de redan överdrivna, eller hur man nu ska säga. 

Båda våra barn var ungefär som ditt, från tidig ålder, med variationer. Dottern började t ex säga tydliga ord vid 8 månaders ålder, på fyra olika språk. Sonen knäckte läskoden vid 2 år och 10 månader. Med mera, med mera. 

Hos oss har vi ägnat mycket energi åt det sociala samspelet för där hade barnen länge en tendens att halka efter (eller bli utanför i gruppen på dagis i alla fall). Likaså har de fått hålla på massvis med fysisk aktivitet i grupp för att få lite skinn på näsan. När man är 1,5 funkar det liksom inte att komma med långa utläggningar när någon är dum.  

Nu är de 3 och 5 och har en massa kompisar och verkar må genuint bra. De uttrycker sig emellanåt på ett betydligt mer avancerat sätt än sina jämnåriga kompisar men det är också allt. De har definitivt ett behov av att förkovra sig men de blir inte absorberade och enkelspåriga, på bekostnad av relationerna, som de lätt blev när de var mindre. Ja typ som när sonen vid 2 års ålder kunde rabbla bilmärken och kände sig tvungen att hålla långa föreläsningar för sina stumma, jämnåriga små vänner. 

Tjejen, som tidigare tvångsmässigt och ängsligt ordnade saker i mönster, efter färg och storlek och så vidare, har blivit lite "stökigare". 

Jag kan sakna mina barn som pratar fyra språk och på alla sätt skiljer sig från andra barn. Det var inte utan att man var stolt över dem. Men de verkar betydligt gladare och mer avslappande nuförtiden. Det kan lätt finnas något krampaktigt och tvångsmässigt över det där som du kallar "särbegåvat", det gäller att se upp så att man inte överför sina egna förväntingar på de små liven. 
 

Castafiore: Jag förstår verkligen att det är rätt att ryckas med! Men alltså man undrar ju vad alla dessa "utredningar" och "stämplar" ska tjäna för syfte. Tror man att barnet blir lyckligare genom att stämplas som särbegåvat, få specialundervisning, hoppa över klasser o s v? Vi har valt att bo i ett område där alla skolor är bra. Förhoppningsvis kommer barnen trivas, frodas och få en massa kompisar för livet (nätverket är ju oändligt mycket viktigare än extraordinära akademiska meriter, när det väl kommer till kritan!)

Som vuxen är det såklart lockande att försköna särprägel men de allra flesta barn vill nog tvärtom vara ungefär som alla andra.

Och man ska såklart inte tvinga in dem i en stereotyp mall men... när man märker hur befriande det är för barnen att helt enkelt kunna slappna av och – vara stökiga, tramsiga barn, blott och bart, då inser man också vilken otroligt viktig roll vi föräldrar har. I viss mån när det gäller att lära dem bokstäverna (fast det klarar ju våra bra på egen hand, som du ju skrev), men kanske i ännu större utsträckning att lotsa dem till social anpassningsförmåga. 

Tillvaron är komplicerat nog utan att man får en stämpel i pannan av "experter". 

 

Castafiore: Usch, jag hade det också som du på lågstadiet. Blev kallad plugghäst så fort jag öppnade munnen, fick sitta ensam i grupprummet och läsa treans matte ensam, i ettan. I början kände man sig speciell men efter ett tag sög det, rent ut sagt. 

Jag tycker nog ändå att man gör ett val när man flyttar inom ett visst skolområde. Min man har närmare 3h pending till jobbet i en liten "håla" på landet, där vill vi inte bo. Men om vi ändå skulle ha varierande kvalitet på skolorna, skulle jag i första hand välja att ha längre skolväg, till en bättre skola. I andra hand, hoppa över klasser för då är det risk att det sociala samspelet blir lidande. 

Man får nog göra en avvägning mellan det akademiska och det sociala helt enkelt... på en så bra skola som möjligt. I den mån det går. Och sedan måste såklart hela familjen vara nöjd med upplägget och ha rimlig logistik och sådär.