Särbegåvad 4 åring?

Vilket sätt är ditt barn annorlunda jämfört med andra i samma ålder? Barn utvecklad olika och vissa är tidigare och andra senare med vissa saker!

Vad är det som gör att du misstänker särbegåvning?

Berätta gärna hur ditt barn är särbegåvat.

Barnet har alltid varit annorlunda på något sätt. Märktes redan innan ett års ålder. När vi läste satt barnet, som ju bara var en bebis då, och pekade målmedvetet på alla saker i böckerna om och om igen så att man skulle säga vad det var. Vi insåg att barnet helt enkelt redan då hade en omåttlig lust att lära och så har det fortsatt.

Om vi träffar okända vuxna blir de alltid häpna över vad barnet kan. Barnet är nu fyra år och kan
Alfabetet (både små och stora bokstäver) Räkna hur långt som helst Håller precis på att knäcka läskoden. Kan läsa och skriva enkla ord. Det ena specialintresset avlöser det andra hela tiden. När barnet kan väldigt mycket om en sak byts intresset till ett annat utan att den inlärda informationen glöms bort.  Barnet kan alla planeterna i solsystemet i ordning, veckodagar, månader, årstider, massa blommor och träd mm. Listan kan göras hur lång som helst. Kunde tex peka ut vilket bilmärke en bil har vid ca 2,5 (inte bara saab och volvo utan minst 10 st) Barnet kan helt enkelt hur mycket som helst om allt möjligt. Alla som möter barnet blir förvånade. Senaste intresset är flaggor och nu kan barnet nästan hela Europas flaggor plus en massa andra utanför Europa. Just nu intresserar sig barnet även inte bara för blommor utan var i Sverige de växer. Barnet pratar jättebra och kan föra långa samtal.

Jag undrar oxå vad som får dig att misstänka särbegåvning hos ditt barn?

Glömde.. Barnet leker annorlunda också. Ett tag var specialintresset bilar (för ett år sedan kanske) och då kör barnet inte med dem utan ordnar dem på olika sätt. Stora här och små där, alla röda på ett ställe osv.

Älskar att samla på saker och organiserar dem på olika sätt hela tiden. 

Låter som min yngste son (till viss det båda mina barn). Och jag själv för den delen, jag skrev mitt namn när jag precis fyllt tre, kunde läsa och skriva vid fyra, hade ett enormt vokabulär för min ålder etc.
Har inte upplevt att min son har tyckt att det har varit tråkigt i skolan. Han har i och för sig haft extraböcker i både matte och svenska så han har haft att göra. 
När jag gick i skolan var det lite annorlunda, jag fick ofta gå runt och hjälpa mina klasskompisar när jag var klar med det vi skulle göra. Det var lite tråkigt men samtidigt var jag lite stolt. Jag ville börja skolan när jag var fem, sa till min mamma att vi skulle säga till rektorn att jag var sju år, haha. Men så här i efterhand är jag rätt glad att jag fick gå med jämnåriga.
Kan säga att min särbegåvning nog jämnat ut sig med tiden, numera är jag förhållandevis normal   

Gäller det bara själva läsningen så är det inte helt ovanligt att en del barn kan läsa/skriva redan vid 3-4 års ålder, utan att för den skull räknas som särbegåvade. Men om man därtill adderar alla de andra sakerna ts räknar upp, så tycker jag nog att hennes barn förmodligen kan klassas som särbegåvat. Menar du att du (och dina barn) varit lika framstående på lika många sätt, och på lika många områden? I så fall låter det helt otroligt att det inte blivit mer uppmärksammat än att du fått agera "hjälpfröken"....och lika otroligt att det skulle jämnat ut sig med åren.

Jag tycker att du ts gör helt rätt i att ta reda på mer om särbegåvning och vilka möjligheter det finns att hjälpa ditt barn att utveckla sina färdigheter. Det är inte säkert att skolan har nån särskild beredskap för barn som har den sortens behov.

Vad härligt! Det är kul med vetgiriga och lättlärda barn.
Min äldsta är väldigt vetgirig och lättlärd och ligger långt fram i det mesta både psykiskt och fysiskt dock inte lika extremt som ditt barn. Jag har ingen info om särbegåvning men mitt tips är att försöka hålla uppe lusten att lära. Kräv att skolan utmanar hen och komplettera med roliga utmaningar hemma.
Min tjej lärde sig läsa när hon precis fyllt fyra och blir ju inte direkt utmanad när de på förskolan lite lätt börjar titta på bokstäver men fröknarna brukar anpassa "uppgifterna" till henne och även när de inte gör det så verkar hon mest tycka det är kul att kunna alla svaren. Fröknarna har sagt att de märker att hon kan alla frågor de ställer på samlingen när de diskuterar dag, månad, hur många barn de är osv men de har aldrig märkt nåt annat än glädje över att hon kan. Vet ju inte hur det blir sen om det är lika kul att traggla bokstäver om två år när hon går i ettan och redan kunnat läsa i 3 år men ja annars får vi kräva mer av läraren och sen fortsätta med utmaningar hemma.
Jag har själv alltid haft lätt för att lära och velat lära mig så jag tycker det är superkul att hon är vetgirig och kräver att vi lär henne saker. Det enda negativa är andra föräldrar som envist ska tro att vi drillar henne, tvingar henne och att vi sitter inne och tragglar böcker istället för att vara ute och gunga men det är så långt från sanningen vi kan komma det är snarare på gungan, cykeln eller högst upp i klätterställningen hängandes i knäväck som de svåraste frågorna kommer

Japp, det menar jag. Min son är det, och jag var det i ännu högre grad. Min mamma har berättat att hon nästan blev skrämd av min begåvning och försökte "bromsa" mig. Min lågstadielärare var av åsikten att man inte skulle utmärka sig på nåt sätt utan bara sitta still och hålla käften. När jag började skolan tyckte jag att det var jätteroligt, och ville gärna visa vad jag kunde, men när jag ivrigt räckte upp handen vid varje fråga snäste min fröken att "det är faktiskt andra som vill svara också. Trots att jag inte sagt nåt utan bara räckte upp handen. Hon knäckte min studieglädje rätt rejält. Jag brydde mig aldrig om att plugga i skolan utan gled liksom bara med, jag hade i regel alla rätt på proven i alla fall. 
Ärligt talat vet jag inte om det stämmer när jag säger att det har jämnat ut sig, kanske är det bara ett resultat av att jag har blivit lat av att ha så lätt för mig, och att jag har levt med en depression sen ungefär femton års ålder, det vill säga i drygt 20 år, vilket har gjort att jag har väldigt svårt att fokusera och att jag har väldigt dåligt minne. Vem vet hur jag skulle varit om jag sluppit det.

Och när det gäller sonen, visst uppmärksammas det, både av lärare och andra. Men eftersom han istället har lite svårt med sociala koder är jag glad att vi inte valt att låta honom börja tidigare i skolan. Han utreds just nu på Bup, med misstankar om Aspergers syndrom.