Varför uppfostrar ni inte era barn?

Barn är barn. De ska synas, höras och märkas. That's is

Och vadå ta i hand? Gör inte jag alla gånger heller, jag hälsar med att vinka.. Bättre hygieniskt. ;) Eller vad säger du?

Ja...just det. Vilken ålder pratar vi om här?
En 2-åring som springer omkring, skriker "mamma" och nallar en kaka är en normal 2-åring. En 10-åring som gör så är ju ingen höjdare...
Och tror man att det räcker med att "säga till" nämnda 2-åring, så får man nog tänka om. Man får, helt enkelt, lyfta bort eller avleda barnet.

Förr var barn otroligt väluppfostrade. De hade lärt sig att bara synas men inte höras, att de var lägre stående varelser än vuxna. Aga var en naturlig del i denna uppfostran.
Idag begriper (de flesta) föräldrar lite bättre än så...

Ja, vilken ålder talar vi om egentligen ts?

det beror väl lite på hur gammalt barnet är  ?? jag tar heller inte i hand direkt beror lite på vem det är? vän , kompis  kompis kompis etc däremot om det ngn jag inte träffat innan o vill hälsa så tar jag i hand annars inte, jag tar inte i hand om jag snackar med grannens unges föräldrar gör du det ? min dotter o grannens unge leker ibland med varandra  . o som ovan skriver barn är barn. sen dedär med turordning barn har inte det där tänket än , vet faktiskt inte när det tänket kommer i vilken ålder .

ta i hand är ju en kulturell företeelse, jag gör det men avskyr det.

barn är barn och kommer alltid att vara det, men visst ska de vänta på sin tur och inte härja runt som vildar för det.

jag är uppfostrad med att tacka för maten, visa uppskattning för presenter och annat när man får något (även om det inte stod högst på önskelistan), hålla upp dörrar och tacka när någon gör det till mig, hjälpa folk som har det svårt att röra sig på och av bussen samt barnvagnar etc.
vissa anser att det är en gammeldags uppfostran, tja jag kan varken säga bu eller bä för det är ju den uppstran jag har :p. 

Jag menar när barn rent mentalt förstår vad som är rätt och fel. Min systerdotter på 2 år vägrar lyssna när jag säger till att hon inte får jaga vår hund. Syrran säger till henne och hon lyssnar i 2 sekunder sedan är hon på hunden igen. Säger jag till på skarpen lyssnar hon men surar över tillsägelsen. Hon förstår att hon gjort fel.

Jag har sedan jag var liten hälsat och tagit i hand på nya människor när jag träffar för första gången :)

FruMa jag tycker att barn ska vara glada leka och skratta men det finns gränser. Barn behöver inte ta över ett helt rum bara för att "barn är barn"

Barn är barn och världens mittpunkt och framtid. Så klart som fan att de ska få sin röst hörd, att de ska få sura och skratta. Skrika och jaga.. Vill du inte att din systerdotter jagar hunden, låt inte hunden vara framme? är väl kortare stunder det handlar om så lös det på andra sätt! Underhåll jäntan; ge kritor, papper och pennor eller så lek själv med henne! Så svårt är det väl inte att gå ner till barnets nivå? :)

fast hunden bor i ts hem, det gör inte systerdottern. och ja hunden har rätt att finnas till i sitt eget hem.

Är du på riktigt? Har själv barn..men föräldrar som resonerar som du är hemska. Ungar ska lära sig från början vad som är ok och inte. Du och dna barn hade inte blivit långvariga i mitt hus kan jag säga.

jag har inga som helst problem att säga till andras barn t ex min mans syskonbarn när de härjar för mkt när de är här, eller stoppar ned fingrarna i terrariet.

FruMa - ett barn ska kunna ta till sig en tillsägelse utan att det ska lindas in i kritor och lek.
Jag har inga problem att säga till vilket barn som helst om de inte lät min hund vara, även om vi var hemma hos någon annan.

Anser också att det handlar om hur gammalt barnet är. När min dotter var två behövde jag kanske säga ifrån 100 gånger innan hon slutade med något som inte var ok men idag när hon är fyra räcker det oftast med en tillsägelse. men hon är fortfarande barn och ibland kliar det lite extra och hon kan för stunden glömma att hon inte fick. Det anser inte jag gör henne till ouppfostrad, samma sak med att ta i hand, hon är väldigt blyg i början så att påtvinga mitt barn detta tycker jag inte är ok. självklart kommer jag fortsätta försöka varje gång att hon ska ta i hand då jag är övertygad att hon en dag kommer över sin rädsla och då vet hon hur hon ska göra. Att avbryta vuxna i ett samtal håller jag med om att det inte är ok men mina barn gör det varje dag och varje dag talar jag om att de får vänta och att de inte ska avbryta. det kommer också med åldern. Jag anser att uppfostran tar hela den tid som barnen bor hemma. en del saker kommer fortare och andra tar längre tid. det som är viktigt som förälder är att man dock hela tiden för en dialog med barnen och lär dem. det är när man struntar i detta som barnen blir ouppfostrade

Hon är två. Hon har ingen som helst impulskontroll än. Det har man inte i den åldern. Vilket innebär att hon kanske vet att hon inte får, men kan inte stoppa sig själv. Min son är snart två, han vet hur man klappar katterna snällt, men han kan ännu inte låta bli att bli så exalterad att han klappar för hårt. Och då får man säga till. Igen. Och igen. Och igen. Tillslut lär dom sig, men du kan inte begära att en tvååring ska kunna stå emot alla sina impulser.

Har man inga egna barn ska man inte yttra sig öht om barnuppfostran!!

Men snälla TS, du måste läsa på om vad man kan förvänta sig av barn i olika åldrar innan du får spatt. 

Jag har en tvååring och en åttaåring. Av åttaåringen förväntar jag mig exakt det du skriver - man hälsar trevligt, man väntar på sin tur, ber om lov, säger tack och förstår att man inte får jaga en hund. Tvååringen håller jag i, för han har inte förmågan att klara något av ovanstående. Jag säger åt honom att säga tack när det är lämpligt. Jag ser till att han är fysiskt separerad från en hund om jag inte kan ha honom i knät när han klappar. Jag bär honom om det finns kakor i närheten för han älskar kakor och om han inte får ta har vi två alternativ - 1: han tar ändå för han har antingen glömt att han inte får eller kan inte behärska sig, eller 2: han förmår avstå och blir alldeles förtvivlad över att det finns frestande kakor framme som man inte får ta.

Din systerdotter förstår att hon har gjort fel när du blir arg. Hon vet att man inte får jaga hunden och kan nog upprepa som en liten papegoja "inte jaga vovve!" men hon kan inte agera på det hon vet. I bästa fall kommer hon på efteråt att det var dumt att jaga hunden och då skäms hon och ljuger om att hon minsann inte har jagat - inte för att hon är elak, utan för att hon väldigt gärna vill att det ska vara sant. Så funkar små barn.

För husfridens skull skulle jag rekommendera att du antingen delar på hund och barn (kompostgaller framför tex sovrumsdörren, så får hunden vara ifred men kan se vad ni gör) när barnet är där, eller att du sitter med hunden och kan visa konkret vad man får göra (nej, inte så. Gör så här istället!), men då får du vara beredd på att upprepa dig in absurdum. Eller så ses ni utomhus eller hemma hos syrran.

Visa, förklara, avleda, upprepa etc etc - tillslut går det in och den impulsstyrda tvååringen är en vänlig, klok tioåring. 

Hon förstår inte att hon gjort fel. Däremot förstår hon att du är arg och sträng och att hon kanske bör akta sig för dig. Om något år börjar hon kunna skilja på rätt och fel, men det tar flera år till innan samvete och rättstänkande är någotsånär färdigt. Än så länge är det enda du gör att skrämma henne, vilket inte hennes mamma gör på samma sätt.

När jag var lite var många 2-åringar mer "väluppfostrade" på det sätt du menar. Det berodde på att det då var socialt acceptabelt och t o m önskvärt av föräldrarna att skrämma sina barn till lydnad. Det är inte längre lika accepterat.

Jag tror att du ställer för höga krav då barnet bara är två år. Men om ett år borde hon förstå (och lyda) när mamma förklarar att  hon inte får jaga hunden. 

I övrigt håller jag med om att alldeles för många föräldrar låter sina barn löpa amok i affärer och hemma hos folk. Många barn ohyfsade och ouppfostrade och föräldrarna väldigt slappa. Dessa barn blir också slappa tonåringar som bara sitter och spelar dagarna i ända, kan absolut inte tänka sig att ta ett extra jobb eller hjälpa till att klippa gräsmattan (har ett par i släkten) men pengar till nya data prylar och chips, det har de naturligtvis rätt till.  När de fått nog av mammas "tjat" om skola och jobb flyttar de hemifrån och lever på bidrag. Dagens ungdom :)