jätteledsen... behöver nya perspektiv/stöd/råd
ska göra en lång relationshistoria kort.
sedan min pappa träffade sin nya kvinna för 100 år sedan har jag kännt mig "utanför" och mindre värd än hennes barn. Då var jag en känslig nyss fyllda tonåring men det satte definitivt sina spår i min självkänsla, vilket fortfarande sitter i (idag inte alltför långt till 40). I dag tar det sig uttryck i att han umgås mer med hennes barn och deras respektive (golfar, fiskar, allt möjligt) medan han inte alls är särskilt intresserad av att hjälpa mig och min sambo med vårt hus osv. Det finns MASSOR med exempel på hur han favoriserar sin sambos barn framför mig. Jag har inga hel- eller halvsyskon utan dessa styvsyskon endast.
Andra sidan av myntet är att jag är infertil, har fått det diagnostiserat sedan ca 10 år tillbaka, och jag har varit öppen med det till min familj redan från start. Kände iaf då att jag behövde deras stöd och omtanke eftersom jag förstod att den dagen jag vill ha barn så kommer det nog att bli jobbigt. I ca 2 år har jag och min sambo tragglat med IVF behandlingar och jag var öppen med detta gentemot min pappa och hans familj såklart utan att få någon respons alls av honom. Han har ALDRIG frågat något om det, hur man mår etc. Ett stort problem i vår relation är att han inte alls berättar något om sitt/deras liv eller verkar vara intresserad av mitt liv på ett genuint sätt. Vi träffas ungefär pliktskyldigast vid födelsedagar etc.... :-/
Iaf så blev min styvsyster gravid och efter ungefär ett par månader efter alla andra fick jag "kastat" det i ansiktet vid en familjemiddag då alla satt runt bordet. Ja, vad säger man? Hade oroat mig för denna stund ett bra tag, och innerligt önskat att hon hade kunnat berätta det enskilt alt. smsat mig eller något inte tvingat mig att hålla masken inför alla andra som redan visste om det. Såklart är det jobbigt att få besked om andras graviditeter när man själv håller på med sin typ 5.e IVF....Min pappa eller ingen har förstås sagt något om det efteråt. Förra veckan föddes barnet och min pappa ringde upp mig och sa att jag tyckte att jag BÖR åka upp och hälsa på henne. Det fick mig att bryta ihop, som att hans åsikter om vad jag BORDE göra är så viktiga. Jag är superglad för min styvsysters skull men samtidigt är det skithelvetes jobbigt för min egen del. Så hade vi en middag och då sa jag något till min pappa om att han blivit plast/bonus morfar, då tittade han strängt på mig och sa "nej, det heter inte det." Eh... jaha vad heter det då? Frågade jag. "Det heter bara morfar". sa han då.
Jaha.... Tydligen hade han blivit tillfrågad om han ville bli barnets morfar redan för flera år sedan, och det var ju en väldigt fin fråga så nu har han fått barnbarn fast hans enda dotter är infertil.... .-/
Så varför är jag så så jävla arg och ledsen? Bara vanlig hederlig barnslig svartsjuka? Ja, kanske det är ju det jag inte riktigt kan reda ut själv. Jag är så jävla förbannat arg på min pappa och på att han i nio månader inte kunnat berätta att han skall bli morfar. Tar man på sig att bli morfar (fast barnet har en biologisk morfar i samma kvarter) så måste man ju med hull och hår ta sig an barnet som just sitt barnbarn. Vågar han inte tala om detta för mig eller? Jag känner mig så jälvla oviktig och mina känslor/sorg inför min barnlöshet blev starkare när min pappa plötsligt får barnbarn och hela hans familj vet om det det blir detta upplägg utan att säga det till mig.
Är jag bara barnslig? Hur skall jag hantera detta. I stunden känner jag bara för att lämna allt och bryta kontakten med honom helt. Jag är arg för att han hela jävla tiden håller mig utanför och beter sig som att jag är mindre viktig än sina styvbarn. Nu har till och med sorgen med min infertilitet nästlat sig in i min och min pappas relation. Hjälp mig med nya perspektiv. Är så enormt ledsen just nu. Är less på att bli besviken och fortsätta hålla god min.
