poserar med 15 v foster klädd i dockkläder

vill väl inte påpeka vad felet är direkt..du förstår inte alls att man reagerar?

har nu sett ganska många olika videos..flera på så små som 15 veckors foster..och läst mycket om det också. Och jag förstår bättre nu. Man kan bli lite chockad för att man är ovan att se något..kanske blev jag avundsjuk också..för att dom har såna fina filmer och allt jag har ät ett hemskt minne från ett kallt sjukhus med hemsk personal..

När jag nu sett många filmer o vant mig vid att se ett änglabarn tycker jag bara de är vackra. Mycket tårar idag. Var aldrig tänkt ens att söka efter en sån film men kom över den av misstag,men jag är glad för det,för nu förstår jag bättre. Ber om ursäkt för att jag uttryckt mig illa. Borde inte satt en sån rubrik. Det låter fördömande o kom ifrån okunskap. Det är en jättefin liten stickad mössa o spelar väl ingen roll om det är en dockmössa eller vart den kommer ifrån. Jag skulle själv inte lägga ut filmen på youtube om jag idag åter igen skulle förlora ett barn i v 15 men kan förstå varför dom gör det. Kan förstå stoltheten.

Undrar vad dom gjorde med min lilla..hoppas några fler kan skriva som har erfarnehet av att få ett missfall och hur det brukar gå till..hoppas ingen i dagsläget behöver få den behandlingen jag fick iaf=( 

åh varför vill ingen skriva..=(

Exakt vad är det du undrar över när du skriver "undrar hur de gjorde med min lilla"?  Jag har viss erfarenhet, men vill vara säker på hur du menar för att inte skriva något dumt....

dom visade ganska tydligt att jag inte hade nån rätt att fråga dom hur dom skötte sitt jobb,vad dom gjorde på SIN arbetsplats o typ dumförklarade mig när jag frågade om könet..så att fråga vart den lilla tog vägen kändes aldrig som ett alternativ..slängs kanske bort som nåt slags medicinskt avfall=( Eller? Du kan skriva,det går ju ändå att ta redo på hur som helst..

har du förlorat ett foster? Är det vanligt att man begraver så små?

 

Nej, jag har inte själv förlorat barn, men jag har yrkeserfarenhet. På de sjukhus jag varit har det gått till såhär: innan vecka 13 har fostret räknats som medicinskt avfall, men annars har man tvättat av fostret, svept in det i något och låtit föräldrarna ta avsked om de så önskat. Sen har fostret obducerats och förts till kylrummet där det placerats i en låda. Sen kommer en begravningsbyrå och hämtar alla små och kör till krematoriet där de kremeras tillsammans och sprids i minneslunden.

Jag vet inte när du förlorade din lilla, om det var nyligen eller längre sedan?

Men under rätt många år har man haft ett förfarande som varit ungefär att riktigt små, ung innan vecka 12, har behandlats som medicinskt avfall (=bränts med opmaterial och dylikt). Det har funnits utrymme för att personal sett dem som "människoliknande" så att även yngre i samband med medicinsk abort inte gått till medicinskt avfall.

Principen är oftast att inte tala med den drabbade om vad som händer med fostret om inte detta efterfrågas, och därför är jag förstås ledsen att ingen såg att du hade velat prata om det (foster i vecka 15 har ansikten för övrigt, men det kan störas av att ha varit dött i livmodern ett tag, av vattenavgång eller av själva framfödandet - de är så mjuka fortfarande - min lille var lite äldre men ff påverkad av vattenavgång flera timmar innan han kom ut). För från ca vecka 12 till vecka 22 (när det räknas som en individ och _ska_ omhändertas enskilt) är det också möjligt att välja två vägar:

1. Enskilt omhändertagande. Föräldrarna väljer vad de vill ska hända, om de vill ha en minnesstund kan oftast sjukhuspräst hjälpa till. Man köper en egen liten kista till fostret eftersom detta behövs för kremering. Och sedan väljer man var askan ska komma (jag tror förstås att man kan välja att begrava kistan utan kremering precis som vanligt). Ofta kan det helt enkelt vara så att man vill att det ska komma till en annan kyrkogård än den det annars blir och helt enkelt vill ha minneslund närmre hemma tex. Men det går att välja askgravlund, familjegraven eller liknande. Jag valde att ta den vägen, men hade ingen minnesstund och har inte sett kistan och liknande - sjukhuskyrkan skötte allt åt mig så jag var bara med och la ned askan i en urnlund (vid minneslund kan man inte det, och även om jag inte ville ha någon *stor grej* ville jag få vara med och avsluta - för sjukhusvistelsen var så traumatisk att jag ville få sätta punkt på ett lugnt sätt och vara med när askan kom i jord)

2. Anonymt omhändertagande. Då behöver man inte ha pratat med föräldrarna om vad som ska ske, utan det sker med alla foster v12-22 om inte man valt som jag gjorde. Alla foster som dött på sjukhuset under en viss tid hämtas tillsammans och läggs i en kista och kremeras. Sedan läggs askan på den minneslund som krematoriet som sjukhuset skickar till ligger på (eller närmast). Jag kan se det som att de alltid har sällskap av varandra där de är, att det kan tänkas vara något ganska fint. Sjukhuset kan svara på vilket krematorie de använder så du borde kunna få veta var din lilla befinner sig nu. I Göteborg vet jag att det är minneslunden på Kviberg som används.

Jag är en av få som har en nätbutik som vänder sig till för tidigt födda och har också begravningskläder till barn så små som vecka 17 (20 cm).
Det var nära att jag förlorade mina tvillingar då de föddes i vecka 23. Jag har sett de små barnen och hur starka de är. Jag har mött många med sorg efter små och känner att de här föräldrarna är en bortglömd grupp.
Många tvingas köpa just dockkläder eller bara en filt de virar in sitt barn i. Ibland möts de av oförståelse av vänner och släkt och det gör förstås situationen än värre.
Hur det brukar gå till med begravning och så har redan svarats på i tidigare inlägg men jag ville bara flika in att man skall ha respekt och omsorg även för de allra minsta och deras föräldrar. 

så underbart. Klart man inte ska behöva köpa dock kläder,även om dom såklart också kan vara väldigt söta,vilket bra ide av dig. 

tack så mycket

tack

Svårt att förstå vad du menar, har du ingen länk till detta youtubeklipp?

Min flicka som föddes i v.20 låg nedbäddad i en liten vit korg när de kom in med henne, jag har några bilder på datorn för bearbetningen och för ett farväl. Hon såg ut som en liten bebis, liknar en liten docka och ser helt färdigutvecklad ut, större än vad vi trodde.

Vi hade minnescermoni i sjukhuskyrkan. Då låg hon i en vit liten kista som vi la en ros på innan hon blev begravd i minneslunden. Det ser jag inte som något fel men att klä på henne små dockkläder och göra en youtube film, nää där går gränsen. 

en filt däremot för att hon skulle vara "varm" och inte frysa hade hon. 

Våran lilla tös som vi förlorade i v 23+1 hade en liten mössa och en filt.. Vi fick välja om vi ville ha en begravning eller att hon skulle hamna i minneslunden.. Men vi ville ha en speciell plats att gå till och vara med när hon sattes i jorden så vi tog en askgravlund.. Ungefär som minneslund men med en minnesbricka där namn och årtal står. Vi fick väldigt mycket hjälp från prästen och begravningsbyrån, dessvärre noll eller inget från sjukhuset.. Blev lovad samtal och stöd från en kurator.. Fick bara träffa henne en gång, där vi avslutade med att hon skulle höra av sig om fler tider.. Men de gjorde hon inte.. Däremot barnmorskan som förlöste mig har ringt och pratat med mig och frågat hur de går och hur vi mår.. Även min barnmorska på mvc har ringt och pratat.. Blev lite arg över att inte kuratorn hörde av sig, men är inte förvånad.. 
Vi vände oss till prästen och pratade med henne.. Jag är inte religös eller går i kyrkan.. Men de kändes skönt att få prata med henne.. Dom har ju oxå erfarenheter om såna här saker.. Vi hade samma präst till gravsättningen och det kändes bra!

Ett dystert inlägg nu men... 

Fattar inte varför du är helt fixerad vid detta. Låter väldigt obehagligt så varför sitta och titta på massa videor med döda foster???

Ok förlåt. Läste inte så noga. Ser att du förlorat ett barn. Då förstår jag. Ursäkta mitt klumpiga inlägg.

Här fick min man förlösa mig i vecka 18 då bm inte kom in trots att mannen tryckte som en galning på klockan och ropade i korridoren.
Ingen läkare hörde av sig, ingen mvc-bm heller.
Begravningsbyrån tyckte det var för krångligt allt men vi hade en kurator som vi egentligen inte gillade speciellt. (hon försökte bara få oss att gråta och hade ingen erfarenhet av sånt alls). Hon hjälpte oss i alla fall med obduktion och allt praktiskt kring begravningen.
Nu väntar vi syskon (är i vecka 14) och vi har inte alls fått extra UL som de lovat eller nånting..

Efter att ha läst på, så förstår jag mer och mer att vi i västvärlden många gånger inte förstår döden och sorg längre

för i tiden och i många andra delar av världen så är det en del av livet, här så är det så avlägset, avskilt
vi betalar andra för att fixa allt, det finns mallar och regler för i princip allt och det är sån fokus på att bara få det undanstökat

Jag förlorade en tvilling väldigt tidigt i graviditeten, runt v.9-10
sonen är 6 månader nu

men om jag hade förlorat tvillingen senare eller om jag (hoppas verkligen inte!) förlorar ett foster/barn senare i livet, så vill jag så mycket som det är möjligt, göra allt själv
jag vill själv tvätta, klä på och "umgås" med mitt barn
jag vill ta det i min takt och göra det som känns rätt för mig, om det så är att göra det helt ensam eller visa hela världen

jag vill inte att döden ska vara tabu, skamligt och fult
som det så många gånger är nu

(för att inte tala om att ingen pratar om missfall, inte förren jag själv fick det med tvillingen så fick jag veta att många runt om mig fått det)