poserar med 15 v foster klädd i dockkläder

Hua, känns hemskt att visa upp en död människa sådär. Även om det är ett litet litet barn skulle jag inte vilja visa upp och filma den döda kroppen. Det är väl knappast någon som skulle skickat runt en död vuxenkropp och tagit kort med den.. Vad är det för klipp egentligen? Länka 

Låter "sjukt" i mina öron.. Självklart kan man ta kort men klä på och filma? Skicka runt till massa olika som vill fotas med den lilla?! Är det vanligt att man gör så?? :-O Menar inte att vara okänslig..

Vidrigt. Det var ju inte stort mer än en blodklump som de hade klätt ut...

Men de har väl inte klätt honom nämnvärt? Bara svept och satt på typ någon liten mössa....?

Det här är väl inget man hör talas om varje dag direkt men alla hanterar sin sorg på olika sätt. Visst kan det se makabert ut men det beror antagligen på att vi inte är vana vid att se femtonveckorsfoster. Jag tror också att deras kultur spelar stor roll, inte helt osannolikt tycker de att abort är mord och då är ett femtonveckorsfoster en människa värd lika mycket som ett fullgånget barn eller en vuxen.

hm lite ruggigt men på nått sätt lite gulligt samtidigt, man ser ju att det är ett barn men man förstår ju att dom vill se och hålla honom sista gången innan dom tar farväl, men som sagt ruggigt ändå

Det jag kan tänka mig att folk blir upprörda över är att man lägger upp bilderna på internet i stället för att behålla dem för sig själva, den närmsta umgängeskretsen. Inte för att det är något fult att förlora ett barn, men för att det kan vara känsligt att stöta på bilder på dödfödda foster, särskilt i tidigare veckor då det kan vara svårt att identifiera det som en människa.

Jag beklagar er förlust  

Läste nyligen en blogg på nätet om en tjej som förlorat sin man...hon la ut bilder på sin man när han dött i sängen...och när likbilen hämta honom..de kanske är och gå över gränsen men ändå hennes val och hennes sörje arbete... i det hela

Exakt vad är det du undrar över när du skriver "undrar hur de gjorde med min lilla"?  Jag har viss erfarenhet, men vill vara säker på hur du menar för att inte skriva något dumt....

Nej, jag har inte själv förlorat barn, men jag har yrkeserfarenhet. På de sjukhus jag varit har det gått till såhär: innan vecka 13 har fostret räknats som medicinskt avfall, men annars har man tvättat av fostret, svept in det i något och låtit föräldrarna ta avsked om de så önskat. Sen har fostret obducerats och förts till kylrummet där det placerats i en låda. Sen kommer en begravningsbyrå och hämtar alla små och kör till krematoriet där de kremeras tillsammans och sprids i minneslunden.

Jag vet inte när du förlorade din lilla, om det var nyligen eller längre sedan?

Men under rätt många år har man haft ett förfarande som varit ungefär att riktigt små, ung innan vecka 12, har behandlats som medicinskt avfall (=bränts med opmaterial och dylikt). Det har funnits utrymme för att personal sett dem som "människoliknande" så att även yngre i samband med medicinsk abort inte gått till medicinskt avfall.

Principen är oftast att inte tala med den drabbade om vad som händer med fostret om inte detta efterfrågas, och därför är jag förstås ledsen att ingen såg att du hade velat prata om det (foster i vecka 15 har ansikten för övrigt, men det kan störas av att ha varit dött i livmodern ett tag, av vattenavgång eller av själva framfödandet - de är så mjuka fortfarande - min lille var lite äldre men ff påverkad av vattenavgång flera timmar innan han kom ut). För från ca vecka 12 till vecka 22 (när det räknas som en individ och _ska_ omhändertas enskilt) är det också möjligt att välja två vägar:

1. Enskilt omhändertagande. Föräldrarna väljer vad de vill ska hända, om de vill ha en minnesstund kan oftast sjukhuspräst hjälpa till. Man köper en egen liten kista till fostret eftersom detta behövs för kremering. Och sedan väljer man var askan ska komma (jag tror förstås att man kan välja att begrava kistan utan kremering precis som vanligt). Ofta kan det helt enkelt vara så att man vill att det ska komma till en annan kyrkogård än den det annars blir och helt enkelt vill ha minneslund närmre hemma tex. Men det går att välja askgravlund, familjegraven eller liknande. Jag valde att ta den vägen, men hade ingen minnesstund och har inte sett kistan och liknande - sjukhuskyrkan skötte allt åt mig så jag var bara med och la ned askan i en urnlund (vid minneslund kan man inte det, och även om jag inte ville ha någon *stor grej* ville jag få vara med och avsluta - för sjukhusvistelsen var så traumatisk att jag ville få sätta punkt på ett lugnt sätt och vara med när askan kom i jord)

2. Anonymt omhändertagande. Då behöver man inte ha pratat med föräldrarna om vad som ska ske, utan det sker med alla foster v12-22 om inte man valt som jag gjorde. Alla foster som dött på sjukhuset under en viss tid hämtas tillsammans och läggs i en kista och kremeras. Sedan läggs askan på den minneslund som krematoriet som sjukhuset skickar till ligger på (eller närmast). Jag kan se det som att de alltid har sällskap av varandra där de är, att det kan tänkas vara något ganska fint. Sjukhuset kan svara på vilket krematorie de använder så du borde kunna få veta var din lilla befinner sig nu. I Göteborg vet jag att det är minneslunden på Kviberg som används.

Svårt att förstå vad du menar, har du ingen länk till detta youtubeklipp?

Våran lilla tös som vi förlorade i v 23+1 hade en liten mössa och en filt.. Vi fick välja om vi ville ha en begravning eller att hon skulle hamna i minneslunden.. Men vi ville ha en speciell plats att gå till och vara med när hon sattes i jorden så vi tog en askgravlund.. Ungefär som minneslund men med en minnesbricka där namn och årtal står. Vi fick väldigt mycket hjälp från prästen och begravningsbyrån, dessvärre noll eller inget från sjukhuset.. Blev lovad samtal och stöd från en kurator.. Fick bara träffa henne en gång, där vi avslutade med att hon skulle höra av sig om fler tider.. Men de gjorde hon inte.. Däremot barnmorskan som förlöste mig har ringt och pratat med mig och frågat hur de går och hur vi mår.. Även min barnmorska på mvc har ringt och pratat.. Blev lite arg över att inte kuratorn hörde av sig, men är inte förvånad.. 
Vi vände oss till prästen och pratade med henne.. Jag är inte religös eller går i kyrkan.. Men de kändes skönt att få prata med henne.. Dom har ju oxå erfarenheter om såna här saker.. Vi hade samma präst till gravsättningen och det kändes bra!

Ett dystert inlägg nu men...