Att tycka om sina bonusbarn

brukar du hitta på saker själv med barnen?

Ja, det brukar jag. När jag är själv med dem känns det i princip alltid bra. De är alltid trevliga mot mig och respekterar det jag säger och ber dem om. Det är när deras föräldrar är med som deras sämre sidor kommer fram.

då kanske ni ska hitta på lite mer tillsammans då.... det ligger ju i din sambos intresse med (att ni kommer bra överens) 

men visar dom sämre sidor med pappan med när du är inärheten?

vad gör han då? 

Ja, så fort någon av deras föräldrar är närvarande så är de mycket surare, otrevligare, mer krävande, ängsligare, gnälligare osv. Min sambo försöker säga ifrån till dem och säga hur de ska göra istället, men det funkar inte så bra. Det är jobbigt att lyssna på gnäll och skrik och skäll - även om det inte är riktat mot mig.  Det är nästan alltid bråk och tjafs och konflikter hemma hos oss. Och eftersom konflikterna pågår mellan barnen och deras pappa så blir det lätt lite ensamt...
Men jag tror att mitt huvudproblem är att jag inte vågar ta plats samt att jag är osäker på hur mycket det är rimligt att jag lägger mig i. 

Jag är själv ett bonusbarn och kan ge några tips. Det bästa är om du undviker att ta konflikterna. Ta dem med din man när ni lagt er så får han ta det med dem.

Se till att sovrummet eller annan plats är "ert" och att du/ni kan gå undan där. Ha TV, tillgång till böcker, egen dator, nyckel m.m där.

Bygga om/renovera, tapetser/måla om, byta ut möbler, mattor, gardiner och dukar med din prägel, gör mycket för att det ska kännas som Ditt hem.

Det är jobbigt med bonusbarn, men min pappa har en fantastisk relation med sina, dvs mina bonussyskon. Han har gjort som ovan. Vi har en lite sämre relation med hans fru eftersom hon var orättvis o uppfostrade oss när vi hälsade på.

Vi har varit på BUP i två omgångar, men vi fick ingen hjälp. Familjerådgivning kanske vore bra...
Men jag tycker att det är svårt att veta vad som är normalt och när man behöver hjälp. Kanske är alla barn såhär mot sina föräldrar? Svårt att veta när man inte har egna barn... 

Min pappa o fru gick på familjerådgivning några gånger med min bror. Han har diagnos, så det var lite speciellt. Tydligen kände sig min bonusmor skuldbelagd där, men det är säkert olika.

Finns annars bra handböcker att köpa som nog kan ge bra råd.

Jag börjar med att be om ursäkt för den kompakta texten. Jag skriver från mobilen...... Nu är mina barn yngre än dina bonusbarn (de är 3och5 år) så det kanske blir annorlunda då, det vet jag inte, men min nuvarande sambo (mina barns bonuspappa) tar nu efter 1½år konflikter med barnen som om det vore hans egna barn och det verkar som om de faktiskt kommer närmare varandra då. Som om de liksom gnuggas ihop. Han tar plats och visar att han bestämmer i vårt hem lika mycket som jag. Nu förstår jag att det känns konstigt att flytta in i "deras hus" men då är det nog (som nån nämde innan) viktigt för din egen skull att du sätter din egen prägel på saker och ting. Sen förstår jag också att du är orolig för att inte vara omtyckt, men går det att föra dialog med barnen? Ställa frågor vad de tycker om saken? Hur de tycker att de vill ha det?

Du måste säga ifrån å ta plats i ditt eget liv, du kväver sej själv annors. som du vet accepterar barnen dej och tycker om dej! Å prata med din sambo att vissa saker som att barnen ska ta ansvar behöver du införa.Det är ju inga stora saker. <ja ha å haft d så....

Tack för alla svar! Det är skönt att se att man inte är ensam. Jag tror liksom du strumpemamman att det skulle gynna min och barnens relation om den blev mer naturlig, dvs även innehöll konflikter. Jag känner bara att det är oerhört svårt att ta min över tröskeln till att våga säga ifrån och ta plats. Jag har jobbat med det så länge, och kanske är det just det som är nyckeln till att känna mig mer bekväm hemma.
Just nu har jag varit bortrest några dagar och ska åka hem ikväll. Det har varit så skönt att vara bortrest och bara ägna mig åt min uppsats och nu har jag ångest inför att åka hem. Jag bli nervös bara min sambo ringer eftersom jag då börjar tänka på hur det är hemma. Jag får alltid en känsla av obehag när jag kommer in i huset. Vet inte varför det är så, men jag antar att det är inlärt... Usch, det är jobbigt! Jag fattar ju inte riktigt vad som är problemet heller...=(

Det är säkert som du säger ett inlärt beteende men det hör säkert ihop med att "hans gamla liv" sitter kvar i väggarna om du förstår hur jag menar. Vad har du för förhållande till barnen när ni är ensamma? Kan ni prata öppet om saker? Jag tror att dialog är jätteviktigt och vad jag förstår är de också i en rätt känslig ålder. Försök prata med dem. Att ta upp svåra saker är nog ganska döfött när man redan kommit i dispyt med varandra så försök isf ta upp saker pö om pö när de är lugna. Typ: varför blir ni så irriterade när jag gör eller säger si och så. Vi för såna diskussioner med våra barn på 3 och 5 och när de väl får sätta ord på sina känslor är det mycket lättare att ta tag i problemen. Nu är det verkligen inte min mening att vara präktig och predikande. Hoppas att du inte känner så!

Barnen är inte så bra på att sätta ord på sina känslor och jag tror att det är därför de är så arga hela tiden. De är aldrig öppet arga på mig och därför känner jag inte att jag bör ta upp det med dem. Men deras pappa försöker prata med dem ofta. Han lägger varje barn minst 30 min var (ofta längre med den yngsta) varje kväll och pratar då med dem om vardagliga saker, men också om saker som han tycker är problematiska - t ex att de är så otrevliga. Det är nästan som att det där sura, otrevliga är deras naturliga sätt att vara på. Jag vet att det ofta var väldigt dålig stämning hemma hos dem innan de skilde sig - kanske kan beteendet ha överförts på barnet. Min sambo minns det som att det var "ett normaltillstånd" att vara sur då. Han säger också att hans fd. är småsur väldigt ofta. 
Det är dock en sak som jag reagerade på tidigt och då min sambo fick upp ögonen för det så började han jobba på att förändra barnens beteende. Beteendeförändringar tar ju dock tid och jag vet inte om vi/han gör på rätt sätt (skrev vi/han för att jag oftast inte är med och tillrättavisar barnen utan istället tar upp med honom om jag tycker att de beter sig illa).

Oj. Ja då är det säkert som nåt slags normaltillstånd för dem som tar tid att ändra på. Det känns som om du är rädd för att ta klivet in helt och hållet i deras liv? Är det för att det känns läskigt att börja ta diskussioner? Eller är det helt enkelt för att det har blivit en vana för dig att hålla dig på din kant? Vad känner du skulle vara det värsta som kan hända om du tar steget in och bryter tystnaden sas?

Jag är rädd för att barnen ska sluta tycka om mig om jag tar konflikter med dem. Jag kan förstå att det förmodligen inte skulle bli så om jag gjorde det på rätt sätt, men känslan är så stark och obehaglig i mig så jag rår inte på den. Blir nervös och börjar skaka de få gånger som jag tagit konflikter med barnen. Dysfunktionellt - jag vet.
Denna rädsla har spätts på av att jag fått deras mamma på mig ett par gånger i början när jag sagt till barnen. Det handlade då om att den ena tjejen hade bitit mig hårt i ena skinkan och om att jag kom på henne med att ljuga om att min systers julklapp var hennes. Uppenbara saker tycker jag... I alla fall så får jag nog inse att jag är oerhört konflikträdd och vill varken ha konflikter med barnen, min sambo eller barnens mamma. Men det går nog inte att vara vän med alla i den situation jag lever i...

Nej det är omöjligt att undvika konflikter i all evighet. Då kommer du gå under. Att deras mor inte gillade att du sade till deras barn i början är ju ändå ganska förståeligt? Om man tänker objektivt på det hela.

Du får väl helt enkelt försöka ta tjuren vid hornen, svälja rädsla och stolthet och vad det nu må vara som tar emot. jag lovar att det kommer kännas bättre när du väl gjort det. Är man bara pedagogisk och klarsynt när man tar en konflikt så brukar det inte bli nån större grej av det hela. Lyckas man få till en bra kommunikation i familjen så har man mycket tillbaka sen! Men det ÄR jobbigt och man kommer att vara en finne i röven lite då och då under deras uppväxt. Så är det ju

Håll ut, så tror jag att med tiden blir det bättre. 
Du verkar vara en klok kvinna med mycket empati och du anstränger dig verkligen, bara det är värt mycket.
Prata med din sambo och förklara hur du känner, det är jätteviktigt att han förstår dej och att han stöttar dig och visar det för barnen också.
Tror också det är viktigt att du har egen tid med tjejerna, för att bonda. Visa att du vill dem väl och att du tycker om dem och är intresserad av dem (du får låtsas och kämpa även om det inte känns så nu). Om du visar att du tycker om dem så tror inte jag det är farligt att också - på ett vuxet sätt - visa när du tycker de gör fel eller om de gör något som gör dig ledsen.
Vore konstigt om du aldrig fick säga hur DU mår, du är ju också en del av familjen och de måste lära sig att du har lika stor rätt att vara där och vara den du är.
Tror däremot att det kan skita sig om de inte känner en grundtrygghet i att du gillar dem och respekterar dem, då blir det snabbt ett ekorrhjul av olustkänslor från alla håll o kanter.
Försök tänka att det kommer bli bättre och vad du vill att resultatet av er relation ska vara om tex 5 eller 10 år. Vore ju underbart om ni får en fin relation (oavsett deras relation med sina föräldrar).

Kan inte föreställa mig hur svårt det måste kännas att flytta in i deras "gamla" hem, styrkekram till dig!