Att tycka om sina bonusbarn

Jag börjar med att be om ursäkt för den kompakta texten. Jag skriver från mobilen...... Nu är mina barn yngre än dina bonusbarn (de är 3och5 år) så det kanske blir annorlunda då, det vet jag inte, men min nuvarande sambo (mina barns bonuspappa) tar nu efter 1½år konflikter med barnen som om det vore hans egna barn och det verkar som om de faktiskt kommer närmare varandra då. Som om de liksom gnuggas ihop. Han tar plats och visar att han bestämmer i vårt hem lika mycket som jag. Nu förstår jag att det känns konstigt att flytta in i "deras hus" men då är det nog (som nån nämde innan) viktigt för din egen skull att du sätter din egen prägel på saker och ting. Sen förstår jag också att du är orolig för att inte vara omtyckt, men går det att föra dialog med barnen? Ställa frågor vad de tycker om saken? Hur de tycker att de vill ha det?

Det är säkert som du säger ett inlärt beteende men det hör säkert ihop med att "hans gamla liv" sitter kvar i väggarna om du förstår hur jag menar. Vad har du för förhållande till barnen när ni är ensamma? Kan ni prata öppet om saker? Jag tror att dialog är jätteviktigt och vad jag förstår är de också i en rätt känslig ålder. Försök prata med dem. Att ta upp svåra saker är nog ganska döfött när man redan kommit i dispyt med varandra så försök isf ta upp saker pö om pö när de är lugna. Typ: varför blir ni så irriterade när jag gör eller säger si och så. Vi för såna diskussioner med våra barn på 3 och 5 och när de väl får sätta ord på sina känslor är det mycket lättare att ta tag i problemen. Nu är det verkligen inte min mening att vara präktig och predikande. Hoppas att du inte känner så!

Oj. Ja då är det säkert som nåt slags normaltillstånd för dem som tar tid att ändra på. Det känns som om du är rädd för att ta klivet in helt och hållet i deras liv? Är det för att det känns läskigt att börja ta diskussioner? Eller är det helt enkelt för att det har blivit en vana för dig att hålla dig på din kant? Vad känner du skulle vara det värsta som kan hända om du tar steget in och bryter tystnaden sas?

Nej det är omöjligt att undvika konflikter i all evighet. Då kommer du gå under. Att deras mor inte gillade att du sade till deras barn i början är ju ändå ganska förståeligt? Om man tänker objektivt på det hela.

Du får väl helt enkelt försöka ta tjuren vid hornen, svälja rädsla och stolthet och vad det nu må vara som tar emot. jag lovar att det kommer kännas bättre när du väl gjort det. Är man bara pedagogisk och klarsynt när man tar en konflikt så brukar det inte bli nån större grej av det hela. Lyckas man få till en bra kommunikation i familjen så har man mycket tillbaka sen! Men det ÄR jobbigt och man kommer att vara en finne i röven lite då och då under deras uppväxt. Så är det ju