Att tycka om sina bonusbarn
Jag har väldigt kluvna känslor inför mina bonusbarn. Jag lever tillsammans med två tjejer som är 8 och 11 år gamla sedan 2,5 år tillbaka. Jag känner ännu inte att jag kommit in i familjen och tycker att det är jobbigt.
När jag träffade min sambo var han gift och jag kom in i familjen som älskarinna. Under skilsmässoprocessen hann min sambos ex prata väldigt mycket skit om mig med barnen. I början valde jag därmed att ha en väldigt ödmjuk inställning, vilket gick bra - barnen accepterade mig nästan direkt. Problemet är att nu känner jag att det är dags för mig att börja ta plats i mitt eget hem, men jag klarar det inte! Jag tror att en bidragande faktor till detta kan vara att jag flyttat in huset som min sambo och barnens mamma köpte tillsammans och bara det gör det svårt för mig att känna mig trygg och hemma där (Vi har inte ekonomisk möjlighet att flytta då min sambo köpte ut sitt ex till ett överpris och skulle gå back om vi sålde huset). Jag får ångest när jag ska säga ifrån eller när jag tycker att barnen gör något som inte är bra. Jag försöker att säga ifrån, vilket får till följd att jag börjar skaka i kroppen och blir jättenervös att barnen ska sluta tycka om mig och att de ska gadda ihop sig med min sambo så att jag ska bli utanför.
Ibland har vi det trevligt tillsammans och när jag är själv med barnen så är det hur trevliga som helst. När deras föräldrar är med är de oftast arga, otrevliga, krävande och sura. De har också mycket ångest av olika slag.
Jag känner mig kluven i mina känslor för dem. Jag tycker om dem, men samtidigt finns det mycket som jag inte tycker om hos dem. Jag stör mig på hur de uppför sig, att de inte hjälper till hemma (och om de gör det så är det under högljudda protester), att de är oärliga, att de tycker att vi ska passa upp på dem osv osv. Jag tycker också att det är jobbigt att min sambo och jag nästan inte får någon tid alls tillsammans - barnen är sällan i säng före kl. 22.
Någon som känner igen sig? Några tips? Hur ska jag göra för att få en med harmonisk relation till mina bonusbarn? Jag får stark ångest typ en vecka innan de ska komma (vi har dem halva tiden i tvåveckorsperioder). Jag tycker att min relation till min sambo är jättebra och jag vill inte behöva ge upp det här för att jag inte kan hitta ett bra sätt att förhålla mig till mina bonusbarn. Någon som har tips på hur man kan skapa mer vuxentid i vardagen när barnen är hos oss? Vad kan man kräva som bonusförälder? Hur mycket plats kan man ta? Hjälp! Någon här som inte enbart älskar sina banousbarn.
OBS: Jag har en bra relation till barnen och jag upplever att de tycker om mig - det är jag som inte alltid tycker så värst mycket om dem. Jag är dock alltid trevlig, tjatar aldrig, klagar aldrig, skäller aldrig på dem. Möjligtvis säger jag ifrån i vanlig samtalston en gång om jag tycker att något är fel, men ofta undviker jag även det. Bara så att det inte uppfattas som att jag är oschyst mot dem.