Invänta eller driva på?

Jag vet inte om jag ser mig själv som en pådrivare, men jag är nog det i de flesta fall ovan...

Det har automatiskt blivit så att vi har slutat med vagn tidigt. Båda barnen har aldrig klagat när vi gått på stan eller gått längre promenader i skogen. 

Vid matning är jag nog inte det (eller hur du nu menar med den?) Jag HATAR kladd! Matar barnet så länge så möjligt. Sen får sambon ta kladdandet när han går hem på föräldraledighet.

Jag är definitivt pådrivande och det händer att jag överskattar dottern förmåga och då får man avbryta. Jag tycker det ju är så kul att se henne göra saker så jag provar om hon vill och funkar det så funkar det.

Exempel är väl att tex låte henne gå i trappen medans jag lurpassar om hon ska ramla eller liknade. Likaså om vi är och badar så uppmanar jag henne att hoppa från kanten och liknade saker. Hon är en modig liten tjej och gillar oftas mammas tokiga saker och skrattar mycket.

Eftersom min man inte är hemma och träffar henne lika mycket är han nog lite försiktigare än mig med henne. Hon är bara 16 månader men mamma är höggravid och behöver faktiskt att hon gör framsteg och inte är beroende av att tex bli buren.

Jag föredrar att kalla mig uppmuntrare eller påhejare istället för pådrivare. Jag pressar inte mina barn men uppmuntrar dem att tro på sig själv och sina förmågor. Jag tycker barn ska få testa nya saker, få misslyckas och försöka igen. Däremot tycker jag inte man ska pressa barn, ser så ofta här på Fl hur folk skriver att tvååringar SKA vara torra, fyraåringar SKA kunna cykla osv och barn är olika. Pressar/stressar man ett litet barn är det lätt att han/hon tappar självförtroendet och känner sig osäker.

Vi är nog båda två pådrivare, även om min man lägger ner mer tanke på det. Min man fokuserar mer på att lära vår son, medan jag tar tillfället i akt när jag ser att det finns chans att lära sig något (vilket är hela tiden) och går mer på känsla och intuition.

Det beror på barn och vad det gäller. Vissa saker som exemplet med vagn och blöja anser jag att det är min plikt som förälder att styra, för jag tycker det är viktigt att barnet lär sig gå själv och jag tror att majoriteten av alla barn kan bli blöjfri realtivt tidigt 8och att jag inte ser blöjan som något positivit). Samma sak med cykel, men nu när andra barnet ska lära sig har hon inte ens fått ha stödhjul.

Andra saker som att sova själv och somna själv har vi väntat in. Likaså äta fast föda m.m.

Kan inte säga varken eller utan jag är en blandning. Pådrivande och lyhörd samtidigt då...skulle jag vilja säga. Det underlättar att ha någon koll på utvecklingsfaser och hur kroppen och psyket fungerar känner jag.

Utifrån exemplen i TS så ser det ut ung som så att jag skulle inte pusha någon som nyss lärt sig gå att gå långt eftersom jag ser det som att man innan man uppnått tillräcklig stabilitet finns en ökad risk för "skador". Barnet måste då få känna av själv. Med äldre barn och längre sträckor är det mer en konditionsfråga och fråga om psykisk ork och då går det att peppa och övervinna tröttheten med lek och lirk osv och det tycker jag fyller en funktion.  

Blöjor, där har jag tagit initiativet men också backat något och inväntat barnet. Ett samspel kan man säga.

Cykel, ingen idé att hålla på med stödhjul alls för mina barn. 

Matning, barnets nyfikenhet får vara guidande. Viktigast att inte hindra känner jag. Ge möjligheten men inte kräva, de är så små ändå när de lär sig äta så jag vet inte ens hur jag skulle göra om jag tvingade.

Nattning - samspel. Barnen måste få styra över sådant som har att göra med vad den känner och få förmedla det och se att jag som förälder tar emot det med respekt. Sen kan det ju vara så att jag i vissa situationer hjälper barnet att klara saker som h*n inte trodde sig klara.

Det är nog ingen direkt merit att alltid ha drivit igenom allt och bevisat att det går. Inte att ha väntat in allt heller. Lyhördhet är bra och en blandning av uppmuntran och passivitet med tror jag. Så blir man överraskad som förälder ibland och ibland blir barnet överraskat. Att barnet är redo och VILL är nog rätt centralt ändå.  

Bortsett från blöjorna (där jag var lat och väntade tills hon ville sluta, och därmed blev torr på ett par dagar och vi slapp en massa olyckor) så är jag nog pådrivare. Eller testar åtminstone vad hon klarar av. Funkar det inte får man ju vänta, men man vet ju inte om det funkar innan man testat

Jag är inväntare för det mesta, men jag gör en mental utvärdering då och då för att fundera på om det är dags att börja driva på. När ena dottern var 8 år t ex och ännu inte hade lärt sig att cykla, då bedömde jag det som att det behövdes extra pushande och lite piska och morot.

Alltså jag vet inte riktigt vad jag ska svara faktiskt för det är så olika beroende på situation och tillfälle, och garanterat beror det väldigt mycket på barn också. Vår första går helt enkelt inte att "driva på" eftersom hon slår bakut direkt då. Dvs hon blir helt hysterisk och får ett totalt sammanbrott. Helt enkelt. Man får med små små medel försöka hitta en balans mellan att uppmuntra (dvs inte driva på) och att vänta in. Det är väldigt svårt. Faktiskt. Balansgången är hårfin och minsta lilla man råkar pusha för mycket skapar överväldigande reaktioner och ofta en skräck och ett avståndstagande som sedan blir väldigt svår att överbrygga (been there done that).

Samtidigt så kan man omöjligt påstå att jag är "inväntare" heller. Tex så började vi ju med pottan redan vid 4 månader (haha) men visst, det var ju på signal från henne men det var ju ett aktivt köp från vår sida... vi började även aktivt när hon var drygt 2 år att testa låta henne somna själv, vilket visserligen också var på signal från henne eftersom hon somnade mycket snabbare så... dagssömnen kom sig så att hon vissa dagar vägrade sova alls, och vissa dagar när hon sov så somnade hon aldrig på kvällarna istället. Så visst, vi tog aktivt bort dagsvilan helt alla dagar så småningom, men framförallt att vi slutade försöka få henne att somna när vi märkte att hon inte behövde. Även detta med att gå är ju lite si och så med? Hon tog det allt i sin takt, första stegen vid 13 månader men valde inte bort krypandet förrän vid 17 månader. Men när vi runt 2 år eller något sådant började testa att lämna vagnen hemma vid mycket korta turer blev det alldeles för mycket för henne. Totala sammanbrott. Men så har vi väl försökt lite då och då, typ på affären osv, och då har man ju märkt när hon har börjat vara mogen för det.

Matningen inväntade vi jättelänge, hon vägrade ju äta och åt aldrig öht om man inte matade henne (som vi tyckte då) så hon var över 2 år innan ffa jag bestämde att detta går inte längre, är hon hungrig får hon äta själv punkt. Det började plötsligt kännas helt sjukt att man satt och matade en flicka på över 2 år. Men maten har ju alltid varit svårt med henne, och fortfarande äter hon ju ibland ingenting alls men då matar vi henne såklart inte längre utan då får hon väl helt enkelt låta bli då. Hon tycker kanske att det är mer spännande att leka just då... man har inte så mycket att säga till om då, hon äter helt enkelt inte och man kan inte mata barn år efter år...

Så jag känner mig varken som någon pådrivare eller inväntare... ibland det ena och ibland det andra! Och jag tror att både jag och sambon är ungefär lika, på vissa punkter driver han nog lite mer och på vissa punkter är det jag som är mer drivande. Men när jag nu har resonerat lite så känner jag mig ändå mest som en pådrivare eftersom jag känner att man hela tiden på ett mycket balanserat sätt måste "pusha" henne för att hon ska våga liksom. Rent instinktivt så drar hon sig ju för allt, och allt nytt är liksom jobbigt och hemskt. Då får man hjälpa lite på traven, men bara lite! Uppenbart är ju att det inte fungerar att "vänta in" henne många gånger, för då skulle vi nog fortfarande få mata henne eller köra runt med henne i vagn, snart 4 år gammal

Återstår att se hur lillasyster blir, hon är bara knappt 10 månader ännu!

Tyckte det var en intressant frågeställning i alla fall, som kanske märks

Ska tilläggas att andra däremot har fått äta själv redan från början med plockmat, så jag kör väl raka motsatsen med henne åtminstone när det gäller maten Alltså skiljer det också mellan barn på olika punkter...

Inväntare i de flesta fall tror jag. Blöjor helt klart. lära sig gå likaså. Försökt pusha med cykling (5 år) men utan resultat så där väntat vi tills hon vill. Med maten när de var bebisar var jag nog visserligen pådrivare, ville så gärna bli av med amning o ersättning så det blev smakisar o gröt o sånt tidigt. Pådrivare vad gäller simning förresten. Det är ju bara ett måste att de lär sig. Så det är nog hälften hälften om jag tänker efter. Som tidigare sagts: kul frågeställning.

Jag skulle absolut inte kalla mig (eller oss, för vi har samma inställning) för pådrivare, men det kanske jag (vi) är. Det var vi som köpte pottan och började sätta henne på den när hon var några veckor gammal, men hade hon vägrat hade vi ju inte fortsatt. Det var vi som satte en sked i handen på henne när hon var fem månader och vi som lade plockmat framför henne, men det var ju hon som ville äta och styra sitt ätande. Hon går ofta, men beroende på situation är det rätt skönt att ha vagnen, så då tar vi med den - för vår skull, inte för hennes.

Alltså, jag tycker ju att jag inväntar och låter henne bestämma kring sin egen person, men samtidigt ser jag till att skapa möjligheter för henne att testa sina egna gränser. Jag har ett barn som gärna testar nya saker, men helst väntar tills hon är säker på att hon klarar det. Hon observerar först och gör sen, men behöver inte pushas för att ta steget.