Invänta eller driva på?

Hur brukar ni agera med era barns utveckling? Brukar ni invänta barnets eget val, eller är ni aktiva och försöker driva barnet framåt? Brukar ni "underskatta" eller "överskatta" barnets förmåga om man tar det lite överdrivet? I vår familj har jag själv upplevt det som att jag är "pådrivaren" och min fru är "inväntaren" och att vi båda då och då överskattar respektive underskattar barnens förmåga. Jag är oftast den som tror att de klarar mycket (och har fel ibland) medan min fru hellre väntar in (och har fel ibland, eftersom det visar sig att de ibland klarar det när jag "pushar på")

Jag tar några exempel (vissa tagna ur aktuella diskussioner här på FL) för att visa vad jag menar om det är oklart:

Gå (större barn): Tar ni vagn när ni ska gå lite längre promenad, eller struntar ni i den och "pushar på" att de ska kunna gå själva (och låter det ta längre tid såklart om det behövs)?

Blöjor: Väntar ni tills barnet självt vill sluta med blöja, eller är det ni som aktivt försöker få barnet blöjfritt?

Cykel: Om ni har stödhjul, är det när barnet säger till och vill ta bort dem som ni gör det, eller gör ni det när ni tycker att det är dags?

Matning (små barn): Matar ni barnet tills det själv vill börja ta skeden/gaffeln och äta, eller är det ni som förser barnet med sked och gaffel och låter det ta den tid det tar för att kladda och grejja? 

Nattning: Låter ni barnet styra rutinerna och/eller vara kvar i befintliga rutiner trots att de fungerar dåligt eller är det ni som försöker styra upp (t.ex. somna själv, ta bort dagssömn etc). 

osv...