Nu menar jag för personligt tycke naturligtvis. Alla upplever ju krävande på olika sätt. Men det kan handla om kolik, bråkig, gapig, klängig med mera. Skriv gärna på vilket sätt.
Jag har fått uppfattningen att det första barnet i regel är mest krävande, därför gör jag denna omröstning för att se om det kan ligga något i det.
Kram till er alla 
Första. Typisk high-need-baby som var gnällig och skrek hela första halvåret (inte kolik dock) tills han började krypa. Då blev det bättre men han har ett sjudundrans humör och har alltid varit väldigt krävande.
Lillebror är en liten sol som visserligen vill bli buren mycket (♥ bärsjal ♥) och som jag knappt kan ta ett steg ifrån utan att han kommer krypande efter jätteledsen, (om det är nån annan hemma däremot så går det så bra så) men utom det så är han superenkel! Väldigt glad och lugn, han studerar saker och verkar mer fundersam. Storebror var, på riktigt, inte still längre än ett ögonblick förrän han var kanske ett och ett halvt och började med duplo.
Kan ju lägga till då att första aldrig har brytt sig om att hålla sig i närheten, han är alldeles för nyfiken och inte rädd för nästan nånting. Så fort man låter honom gå själv så blir det ett evigt rännande och slutar alltid med raserianfall för att man måste sätta tillbaks honom i vagnen för att komma nånstans över huvud taget..
1 an var jobbig på så sätt att jag var ensam med honom sen dag 1 i graviditeten. Hade ingen som kunde hjälpa mig med läggningar, matningar osv. Sen var han världens snällaste unge, vild och busig javisst men sov bra på nätterna ingen trots och skrik osv.
2 an däremot som jag röstade kan vara ett riktigt pain in the ass. Envis som synden, blir skitförbannad när han inte får som han vill. Vart väldigt svår med att sova. Inte så mycket på nätterna men har haft svårt att sova middag på dagen och har hållt i gång dagarna i ända. Och han är bara 11 månader än så länge. Och dessutom hade han kolik första 3 månaderna och det enda som hjälpte var att ligga och snutta vid bröstet.
Vi har två helt underbara tjejer.
Jag upplever att vår äldsta dotter var/är mest "krävande". Som bebis var hon aldrig nöjd nästan, på alla mammaträffar, kalas osv så var det alltid hon som gnällde och skrek. Hon har aldrig kunnat leka själv och hon är lite mer sur och tvär än sin lillasyster. Hon är hur go och snäll som helst men man får liksom "lirka" lite mer med henne och hon kräver vår uppmärksamhet hela tiden.
Minsta tjejen är raka motsatsen. Alltid glad, sprallig och positiv. Leker gärna själv. Är gosig och kryper gärna upp i knäet.
Stora var jobbig på sitt sätt , plus omställningen från inget barn till ett barn.. Tvåan är mammig, klängig och gnällig och har varit från 2 månaders ålder till nu vid 4 års ålder men ändå enklare..
Bägge barnen är hyperintelligenta och verbala, men stora tjejens frustration är jobbigast.. Sen födseln har hon velat göra sånt hon inte kan, förmodligen är intellektet 1-2 år och koordinationen hänger inte med före på henne vilket skapar lite kaos i henne. Annars är hon vår lilla Shrek-åsna+ aladin-ande, som en blandning av Eddie murphy och Robin williams liksom 
...
1-2 år FÖRE skulle det ju stå...
Äldsta dottern som nu är 5½ har varit i en extremt trotsig period det senaste 1½ året (kastar i dörrar, slänger ur sig fula ord, vägrar ta ett nej, blir förbannad om hon inte får ta hem kompisar på helgerna) men nu så känns det äntligen som att hon börjar bli "större" och landa lite.
Som spädbarn har de bortsett från det normala (att de vaknat varje natt fram till 2-årsåldern, haft kolik,, ammat varje timme) varit väldigt lugna och nöjda så där finns inget att klaga på.
Linda 1976: hoppas det är normalt,annars undrar Jag över min snart 4 åring som aldrig sovit en hel natt:S Jag röstade iallafall på nr2 han har varit väldigt kravande som bebis, men nu vid snart 2år är han världens gounge, inge besvärlig alls:) storebror har alltid varit väldigt lätt, tills han hamnade i trotsåldern(som förövrigr aldrig verkar vilja ge med sig). vi får se hur 2an blir i den åldern, men första året var 2 väldigt mycket mer krävande iallafall
min stora tjej (snart 2 år) har varit en odåga sen dag 1:) kolik i en evighet, matproblem mm sover ännu inte hela nätter.
bebis nr 2 är nu 4 mån och säger inte ett pip, hur cool som helst och skrattar hela tiden. sover bra o håller kurvan fint!
så jag röstade på första barnet!
Barn ett var oerhört påfrestande, åt knappt, sov aldrig o skrek sig igenom sitt första år. Han har fått diagnosen ADHD idag o komemr snart få en diagnos inom autismspektrat.
Barn nr två är vildheten, envisheten och tjatmostern personifierad! Får utbrott som inte är av denna värld, dagis fick idag be pappan komma dit och hjälpa de!
Barn nr 3, coooooolaste ungen helt klart haha, snäll o rätt lugn!
Ingen av mina har varit direkt jättekrävande men om jag måste säga vem som har varit mest krävande så är det definitivt tvåan.
Min första var verkligen plättlätt, väldigt självständig från början, nästan aldrig skrikig, inga jättejobbiga trotsperioder osv. Ganska vild dock och skulle pilla på allt
Min yngsta är lite mer krävande. Ville ofta bli buren, hetare temprament, slänger sig i golvet om han inte får som han vill, slår gärna och kan även bitas ibland. Tog mycket längre tid med sovningen också och sover tyvärr fortfarande i vår säng...Han är däremot mycket kramigare än ettan.
Båda är ju självklart otroligt roliga, mysiga mm. De är nu 4 resp 1.5 år gamla
Äldsta tjejen var otroligt enkel, alltid glad och nöjd! Mycket därför tvekade vi aldrig när jag blev gravid väldigt snabbt efter förlossningen.
Andra barnet... Oj. Vilken skillnad. Hade vi fått henne först så hade vi aldrig velat ha fler barn.
Svårt! Det är rätt jämnt under bebistiden. Sonen (som är första barnet) vaknade oftare på nätterna men sov bra på dagarna så att jag kunde ta igen mig. Dottern sov bättre på nätterna..vaknade kanske 1-2 ggr mot sonens betydligt fler..MEN hon sov knappt nånting på dagarna! Och det höll på att göra mig tokig en period minns jag. Även om jag hade hyfsad nattsömn så var man ju ändå trött och kanske kände för en liten paus mitt på dagen. Men det hände ju typ aldrig.
Efter 1 års ålder är svaret rätt enkelt. Nr 2 (alltså dottern) har varit/är mest krävande! Hon är mycket mer hetlevrad än sonen och får hemska raseriutrbrott och är oerhört jobbig med påklädning.
Verkar vara väldigt olika så min teori håller nog inte!
Första barnet, men det beror nog mer på att hon har Asperger och förmodligen ngn tilläggsdiagnos...