Nu menar jag för personligt tycke naturligtvis. Alla upplever ju krävande på olika sätt. Men det kan handla om kolik, bråkig, gapig, klängig med mera. Skriv gärna på vilket sätt.
Jag har fått uppfattningen att det första barnet i regel är mest krävande, därför gör jag denna omröstning för att se om det kan ligga något i det.
Kram till er alla 
Hedda utan tvekan!
Hon är så aktiv!
Alma var mycket lugnare.
Min första har varit lugn, kan leka själv, tar instruktioner mm.
Tvåan är galen. Hon ritar på allt, är högljudd, olydig, kan inte leka själv, är elak mot hundarna mm. Hon beskriver själv att när hon gör något bus så tänker hon inte utan kommer på efteråt att det nog var ett bus. Toapappar i mängder i toan, toapapper i handfatet och vattnet på fullt ös, klippa sönder kläderna, kasta i saker i akvariumet, ja listan är lång. Sedan har hon haft otur med magen och eksem och det är jobbig i sig, men det kan hon inte hjälpa.
Trean är lugn och trygg, kan leka själv, busig men med glimten i ögat.
Vår andra dotter är mycker mer "krävande" än den första, det skiljer dock 14½ år på tjejerna så den lilla fröken är ganska bortklemad av oss allihop - så vi får väl skylla oss själva kanske?!
Om jag ska gå efter min egen mor, hur jag och mina sysstrar varit så tror jag att det blir en blandning mellan att jag, mellanbarnet var mest krävande, men också att minstingen var rätt krävande.
Första barnet var lugnt.
Andra var krävande för att jag skrek mycket och var trotsig
Tredje var krävande iomd att hon inte kunde vara ensam eller sköta sig själv
Första kanske men jag tror det var många nybörjarfel från min sida. Svårt att säga hur det skulle varit annars.
Första barnet var en flicka och har varit mammig sen dag 1. Hon är mer komplex i känslilivet men är lugnare och sitter gärna länge och leker med sina saker.
Andra barnet blev en pojke och han är lättare och "enkel" i sitt humör, alltid glad och positiv, MEN jag har formligen jagat honom ända sen han klättrade upp för hela trappan när han var 6 månder. Sen dess har jag inte kunnat slappna av alls under dagarna. Han ska på allt och utfo rska allt. Så, ja, andra barnet är mest krävande för mig.
Med bara ett barn finns det ju ändå perioder när barnet är lugnt/sover och man kan koppla av. Med två barn finns 0 chans till att de är lugna samtidigt och man kan göra något vettigt eller slappna av. Men ett barn kunde jag ändå jobba lite hemifrån, men det har inte varit på kartan sen 2:an kom. Aldrig kunnat sova en stund på dagen sen han kom heller. Det är tur att de är så söta, de små krypen ;)
Första helt klart! Inget har varit enkelt med henne. Förlossningen var jobbig, amningen var svår att få igång, hon skrek mkt, det var svårt att sluta amma, hon ville inte äta, hon har aldrig riktigt sovit i egen säng, har en mycket bestämd vilja och är utåtagerande och högljudd. Men vi har legat i och visat henne kärlek och satt gränser och vi kan numer komma på oss själva med att bli förvånade med hur otroligt bra det går att gå bort och hälsa på folk eller ha besök här hemma... Hon är 6 år nu. Brorsorna har det varit annorlunda med, men som någon skrev, så har ju vi mer erfarenhet nu också... Hade jag fått barnen i omrvämd ordning hade jag nog fått en rejäl chock!
Jag har en på G i magen nu som kommer ut i februari. Med tanke på hur aktiv den är i magen så har jag svårt att tro att det kommer bli någon lugn bebis.
Dessutom går de tinte att få så mycket "snälalre" barn än första så jag kan nästan svara utan att ha fått tillökningen ännu :)