6-åring som inte förstår, lyssnar samt kissar på sig.

Jag skrev ett långt svar som jag deletade för jag fick inte alls fram vad jag ville ha sagt. Det är så svårt ibland så här över datorn och det är så lätt att bli missförstådd.

Kort och gott om din magkänsla säger att något är fel så se till att få det undersökt och utrett. Det är självklart i både flickans och resten av familjens intresse. Samtidigt så kan alla de beteenden du beskriver vara högst normala hos en liten 6-åring. 

Vad jag tänkte på var att med tanke på hur hon svarar på era straff och metoder så verkar de väldigt ineffektiva. Kanske behöver hon en annan metod som hon lättare kan tillgodogöra sig? Eller i alla fall greppa?

Lycka till!

 

jag tar gärna emot fler ideer på metoder.
Vi har även testat belöningssystem, att de fick stjärnor när dom var duktig och har man samlat visst många stjärnor så får man en belöning, åka och bada, baka eller i vissa fall bara en glass.

Jag har även testat att berömma de andra 2 när dom är duktiga för att se om 6-åringen "vill vara som dom":

Hur fungerade belöningssystemet? Såg ni någon förbättring?

 Att straffa och bli arg på någon som inte förstår varför hon verkar ju lite taskigt eller i alla fall meningslöst. Nästan alla människor jag har stött på tar inte in mycket information när de är upprörda och arga och ledsna. Så att försöka lära henne något när hon har nått det stadiet funkar nog inte så bra. Vad som gäller då är bara att lugna ner läget och få känslorna under kontroll. Försök att identifiera tidiga tecken på att saker barkar åt fel håll. Innan hon blivit så uppspelt att hon inte kan lyssna och hjälp henne att vända och bryta med något annat beteende. Läs en bok, rita en teckning, hoppa på studsmatta eller skala potatisen. Vissa människor är inte så bra på att lyssna och tillgodogöra sig information genom att höra det. Försök att be henne göra något samtidigt som du tar tag i hennes axel (mjukt och skönt) eller visar på en lapp med text eller bild vad hon ska göra. Sedan kan ni lära henne att ta över ansvaret för det och kunna lugna ner sig själv, men det verkar juste att först hitta några bra strategier tillsammans. 

Det bästa är nog att prata med förskolepedagogerna. Har de några tankar, har de gjort samma reflektioner som er, har de några tips etc.

Vår son är bara fem men är lite lik det du beskriver och vi har haft en jättebra dialog med hans pedagoger och fått stöd och tips och vi har också kollat av att vi bemöter honom på samma sätt på dagis och hemma, vilket gör att han känner sig tryggare.

Det där med kisseriet går i perioder för honom. Nu är det ett  tag sedan men för några månader sedan var det var och varannan dag under en period. Men det har jag förstått är ganska vanligt. Att under vissa faser är de så upptagna med annat att de inte har tid att känna efter om de behöver gå.

Lycka till! 

Du är ju barnets mamma och känner henne bäst. Om du är genuint orolig så tycker jag att du ska ta kontakt med sjukvården och få henne undersökt. Prata även med personalen på skolan, be att få träffa specialpedagogen. Dom kan hjälpa med ev. vidare kontakt med t.ex. BUP.

Samtidigt är det många 6-åringar som är virriga som yra höns och knappt kommer ihåg vad dom själva heter ibland Det har med åldern att göra, det händer mycket i kropp och knopp på en liten sexåring. Man växer, blir större och massa nya hormoner gör sig till känna. Jag har hört förskollärare som kallar det för lilla puberteten. Hur var din åttaåring när hon var sex? Också virrig?

Samma sak gäller med kissandet. Det är inte ovanligt att barn som har varit olycksfria ett tag börjar kissa på sig då och då.

Men som sagt, är du genuint orolig så ta kontakt med sjukvården.

Jag är inte hennes mamma, lever dock med hennes far.

Min mor arbetar som förskolepedagog och hon kommer med väldigt bra tips och råd.
Både jag och mamman till busungen har pratat med dagis men ingen av oss har fått något vettigt svar. Nu går hon på fritids och det är nästan värre. Hämtade henne i kjol och korta leggings häromdagen då de var ca 10 minus ute. Fröknarna hade inget att säga till sitt försvar. (Ja hon hade riktiga kläder när hon åkte och JA, hon har extra kläder på fritids om hon skulle bli blöt eller liknannde)

Vårt belöningssystem går ur på att vi har en tavla med de 3 barnens namn på.
Vi har sedan tidigare tillsammans bestämt saker som barnen skall klara av. Tex hänga upp sin jacka och stoppa skorna i skolådan, ta undan sin tallrik efter maten eller städa sina rum.
När de gjort något av dessa saker får de "stjärnor" på tavlan och när de kommit upp i ett antal som vi kommit fram till att de är rimligt gör vi någonting kul som barnen varit med och valt ut.
Sist vi testade detta fungerade det kanon på de andra 2, de fick åka och leka en heldag på leklandet medans busungen fick vara hemma denna dag för att hon skulle förstå att ven hon måste göra sina sysslor, eller tex inte slå de andra barnen här hemma.
Hon brydde sig inte utan åkte snällt på dagis och lekte.
Vi har även provat andra belöningar.

Jag har testat att berömma de andra när de gjort något bra och det har visat sig fungera på de andra 2.
Säger jag åt mitt barn att jag blir glad och stolt när hon plockar undan sina pennor efter att hon målat gör den stora busungen samma sak. Hon vill ju också vara duktig.
Men denna lilla busunge lever i sin egen värld och bryr sig inte så mycket.

Jag skall testa det där med bilder som nämdes i något av era inlägg.
Alla förstår precis som ni skriver inte saker på samma sätt och jag måste finna ett sätt där vi kan nå henne.
I övrigt är hon världens goaste unge. Och jag hoppas att detta är en period i hennes liv, typ trots.

Måste ju finnas flera barn som lever i sin egen värld :)

Såg att Punkster frågat om 8-åringen var likadan när hon var 6 år. Dom kom in i mitt liv när hon var 6,5 och hon var i en liknande sits men inte lika märkbart. Dock så märktes de även på henne att de va mycket tankar och annat som pågick i hennes kropp.
De typiska tankspridda samt spagettikropp.

Har hon alltid varit så? Fast det är kanske först nå det märks iofs.. Det kan ju vara en idè att prata med bup tex ang utredning. Eller höra vad de tänker. Jag har en kille på sju år som är likadan. då han var fem år började vi fundera lite, för hans lillasyster som då var 2,5 år förstod saker bättre än vad han gjorde. Han kopplade inte handling- konsekvens, vilket två-åringen klarade av! Det visade sig att han har asperger. Det behöver ju inte vara så, det kan vara en period etc. Men det verkar absolut som att eran sex-åring hänger lite efter iaf..
Hur är hon med kompisar? Förstår hon vad de pratar om, lekar etc?

Jag tror att man gör utredning om barn som kissar på sig när de är sju år och jag kan lova dig att din bonusdotter inte är ensam om att göra det i den här åldern. Min mamma jobbar med sexårsgrupper och har minst 1-2 i varje kull som inte kan kontrollera det ännu. Oftast beror det inte på annat än att deras nervsystem inte är moget för det och det gäller bara att påminna, påminna och påminna. Om hon inte vill gå på toa kan du ju säga vill du gå före mig eller ska jag kissa först? De flesta sexåringar har en väldig tävlingsanda...

De andra sakerna du tar upp, tex att inte förstå kopplingen mellan att hon gjort fel och konsekvensen, är det alltid så eller för det mesta? mitt ena barn är sex år och när han är arg kan han bokstavligen inte tänka så långt som till vad han gjort för fel. och han blir arg när han får konsekvens han tycker är orättvist så vi har infört familjeråd i stället då alla får säga vad de tycker om något problem som uppstått och så styr vi föräldrar samtalet till att vi beslutar det rätta så att säga. Funkar inte alltid men får ostyriga sexåringar att känna sig delaktiga. Sexåringar är som små tonåringar tycker jag, så mycket känslor, funderingar och en kropp som de inte riktigt lärt känna liksom. Jag tycker nog ärligt talat att just sexårsåldern är rätt jobbig, jobbigare än treårstrotset faktiskt.

När det gäller att inte känna varmt och kallt och kunna klä på sig tycker jag ni ska prata med förskolan. Ser personalen problem där hade jag velat gå vidare med saken. prata med skolhälsovården och hör efter om ev utvärdering och åtgärdsprogram.
Tycker du verkar vara en jätteomtänksam och bra extramamma och hoppas att det löser sig för er.

Tack för ytterligare svar.
XieXie: När jag träffade min sambo innefattade det även 2 barn. Hela paketet så att säga. Så självklart försöker jag vara den bästa extramamman jag kan :)

Det med att inte förstå handling och konsekvens gäller oavsett vilket humör hon är på. Dock lite värre när hon precis har vaknat men det kan jag förstå för jag är inte vid mina sinnes fulla bruk när väckarklockan ringer jag heller. Jag blir så ledsen när jag sagt åt dem något, de andra 2 lyssnar och 6-åringen står som en fågelholk och förstår inte alls vad jag pratar om.

Hennes mamma hävdar att hon utvecklas fortare än andra barn, detta efter att hon samtalat med dagiset som tösen gick på innan. Men jag, min sambo och vår sida av familjen märker en stor skillnad mellan min 4-åring och 6-åringen. Detsamma gäller hennes kusin som är lika gammal.

Jag oroar mig för tösen och det är därför jag söker svar. Skulle det bero på tex asperger vill jag veta det så snart som möjligt så man kan hjälpa henne. Samtidigt känner jag mig hemsk, de känns som jag klampar in i något jag inte har med att göra. Har hennes mor sagt att det är Ok, så ska det väl egentligen vara Ok.

Igår hände ännu en konstig incident.
Hon sparkade min dotter hårt i ryggen. Detta med klackskor på.
När jag frågade henne varför hon sparkar och slåss svarade hon.
-Jag trodde hon skulle tycka det var roligt att bli sparkad på.
Jag frågade om hon skulle tycka det var roligt om någon sparkade henne och det tyckte hon självklart inte.
Vi får tjata väldigt mycket om att man inte får slåss.

Jag försöker verkligen förklara bort detta eftersom mamman tycker att allt är OK och de för inte sammasak hemma hos henne enligt henne. Men enligt 8-åringen är det precis samma sak där hemma med.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Kisseriet har dock blivit bättre, De var nog bara en snabbfas precis som hennes syster hade i den åldern.