När berättade ni att det var en ÄD???

Miss Maple - jag menar att det trots allt är ganska ovanligt med ÄD och det skulle i min familj bli ett otroligt fokus på det. Det var ett himla ståhej runt själva IVF processen när vi fick barn med hjälp av detta tidigare. Vi tycker också att det är självklart att barnen ska få veta på ett naturligt sätt så tidigt som möjligt, men resten av världen har helt enkelt inget med deras ursprung att göra. Jag önskar att det skulle kännas bra att berätta för släkten men skvallerbyttorna är helt enkelt för många...

Vill också tilläga att vi valde att göra behndlingen i Finland för att få en för barnen känd donator, för oss var det mycket viktigt.

Ja jag vill att hon söker upp donatorn om det är det hon vill. Det tänker jag inte ta ifrån henne. Och om hon gör det så tar det inget ifrån oss, vilket jag misstänker många är rädda för.

Jag tror nog inte att generna är viktigare för dem än för någon annan och den biten tror jag inte att det skulle bli något problem med. Dock har mina och min mans föräldrar stora bekantskapskretser som till viss del är gemensamma och tidigare erfarenheter har visat att nyheter sprids som löpeldar. Även saker som berättas i förtroende har en tendens att spridas. Tidigare IVF behandlingar har alla velat diskutera in i minsta sprutdetalj. Andra par som lyckas få till barn den "naturliga" vägen brukar ju slippa diskutera hur många försök det tog och vilka samlagsställningar som kan rekommenderas.
Att inte berätta nu är vårat sätt att visa att det trots allt inte behöver göras någon större affär av detta och att det är barnen som ska få veta först.

Barn har rätt till sitt ursprung - det står i Barnkonventionen och jag tror att man nog är ganska ense om detta ute världen Loisan. Vad gör det om barnet berättar för en annan förälder på dagis då?

Åh vad jag önskar att min son skulle kunna söka upp vår donator. Men det går inte eftersom hon är anonym.

Angående berätta eller inte: jag har alltid vetat om att jag är adopterad av min ena förälder. Hade jag fått den informationen först som vuxen hade det, är min fasta tro, lett till en identietskris för mig.  Så min övertygelse är att berätta om det innan barnet ens frågat.
Miss Maple: jag tänker att min son kommer att berätta om detta för omvärlden, typ dagis och så. Vore det bättre att jag föregick honom där?  
Min son är inte ett dugg lik mig eller sitt storasyskon, mitt genetiska barn.  Knappt sin pappa heller, hihi! Är nog många som undrar om det, men inte vågar fråga.  

Trist ton i  vissa inlägg. Verkar laddat detta för en del.  

Vi har varit öppna med vår äggdonation för alla... ingen har varit negativ. Min mans föräldrar kommer från norrlands inland är över 70 och sa: det är ju bara en cell...
Vi tänker också berätta för vår dotter på ett naturligt sett hur hon kommit till, det finns en bra bok som vi ska köpa.

Jag förstår inte varför det ska vara så hemligt då man inte kan få barn på naturlig väg, det är bara att gilla läget och göra något annat istället som i vårt fall ÄD. Nu är det så att vår lilla dotter är lik mig men det kanske inte nästa blir.

Får alla veta behöver man inte oroa sig för att det ska "komma ut"... jag är stolt över att ha gjort ÄD och älskar min dotter över allt annat! Hon fick en cell från en snäll tjej och sen har jag påverkar henne i magen!!

MissMarpel och Sodukt, jag håller med er!!!

Hej!

Vi har berättat för vår närmaste familj & släkt redan när  jag var gravid, många av dem visste redan innan att vi skulle göra behandlngen. Mina kollegor tex (& alla andra) vet att vi gjort IVF men inte att det var med donerade ägg. Jag tycker inte att alla behöver veta det, gillar inte tanken på att människor som min son inte känner ska veta sådana privata saker om honom. När han är tonåring kanske han inte vill att Mammas gamla jobbarkompisar från förr i världen ska veta det om honom, som man hälsar på i mataffären.

Vi kommer berätta för honom när han är barn, inte något bestämt tillfälle utan det får komma som det kommer. Jag har redan berättat det, men han är bara 1 år än så länge så jag tror inte han fäster så stor vikt vid det än På dagis kommer vi berätta för berörd personal när han blir så pass stor att han förstår det lite mer & kan berätta om det. Jag tror inte på hysch hysch gentemot barnet, alla har rätt att känna till sitt ursprung- oavsett om man själv lägger någon vikt vid att man har ett barn efter ÄD eller inte. Barn är enkla människor & har oftast inte svårt att ta emot sådan information. Jag känner tex flera adopterade som vetat om det hela sin uppväxt & dom har inte tagit det hårt,

Grattis till bebis ts!

Glömde skriva med våra vänner, dom känner också till ÄD.

Ursäkta mig, men det blev helknasigt med inlägget.

Sist skulle det stå att jag även känner till 1 kille som inte fick veta att han var adopterad förrän han var 18. Han har i dag en mycket ansträngd relation till sina (adoptiv-) föräldrar & tog det hela som ett stort svek & livslögn. Det här handlar ju inte om adoption, men det är det närmaste jag kan relatera till ändå då jag inte i privatlivet känner några andra med ÄD-barn & dom jag känner via FL har inga vuxna ÄD-barn. Så, öppna kort gentemot vår prins är det som gäller för oss.