Jag läser till kemi/nk-lärare och var inne på min 6:e termin av nio när sonen föddes, då hade jag klarat av naturkunskapen och hade endast kemidelen kvar. För min del innebär min utbildning väldigt få arbeten, hemuppgifter, gruppuppgifter m.m., den största delen av min utbildning tillbringar jag i ett kurslabb eller med en femkilos bok framför mig. Jag var hemma i nästan ett och ett halvt år med vår son och det var hur jobbigt som helst. Min man har ett flexibelt jobb (han doktorerar) så jag kunde vara i skolan när jag skulle labba, men all läsning fick jag göra hemma. Och efter att ha varit hemma och tagit hand om sonen under dagen är man inte jättepigg på att sitta och läsa och lösa kluriga uppgifter hela kvällen.
Alltså, jag pluggade heltid och var hemma heltid i ett och ett halvt år. I dag ligger jag ca en termin efter i studierna men som tur är är det bara tentor, inga uppgifter, inga arbeten, inga grupparbeten utan det enda jag behöver är tid att läsa in det jag har missat. Vår son började på förskolan för två veckor sedan och eftersom min man är så flexibel som han är i sitt jobb så vet jag att han kommer vara hemma om sonen blir sjuk.
Jag hade inställningen att jag fick klara av det som gick och det som jag inte hann med hann jag inte med. Man får ha ett mål och göra det bästa av det. Kanske också ska tillägga att jag bara har studeibidrag och innan sonen började på förskolan har jag även haft föräldrapenning samtidigt. Jag har tur som inte behöver ta lån, hade jag haft lån hade jag nog tänkt efter både en och två gånger innan jag studerat med småbarn hemma.
