Jag vill bara gråta...

jag känner precis likadant.. när min vänninas dotter dog så grät jag en hel kväll.. dels för henne skull men oxå av tanken "tänk om der varit vi"

tror aldrig det kommer försvinna..

Men du, fem månader är inte så lång tid. De flesta krisar ihop runt halvåret nånstans. Tårarna kommer. Inte på en gång, men de kommer.

Själv har jag skrivit ur mig mycket på min prematurblogg, prematurbloggen.wordpress.com , det kanske är nåt för dig också?

kram!

Nu måste jag uppdatera här känner jag.
Igår natt/imorse blev de bråk här, själva bråket handlade väl i stort sett om vem som var tröttast.

Som vanlgit slutade det med att jag blev väldigt ledsen, så jag började gråta, och jag grät och grät och grät.
Det har aldrig känts så bra att gråta.
Jag grät i en timme tror jag, sen gick jag för att titta till grabbarna, så jag la mig där och gosade och grät mannen i ryggen.

Men jag mådde så bra, jag fick äntligen ut lite tårar. Så jag har längtat. Har aldrig mått så bra av att gråta.

Jag skriver ganska mycket i min blogg jag också.
www.jenlon.blogg.se

De flesta krisar efter flera månader, när man börjar våga hoppas på att allt går bra, för då flyttas fokus på att barnet ska överleva till alla andra känslor som fått stå tillbaka...

Sånt här TAR tid, det måste få ta tid, det är något som hänt plötsligt och som är väldigt jobbigt och påfrestande, men samtidigt så får man akta sig för att inte fastna i ett beteende och en känsla för något som har varit, det är inte bra för dig eller din son... Han lever, han finns här NU!! och glöm inte prata med varandra inom familjen, det är jättevikigt att ni vet om vad den andre känner så det inte blir bråk pga det.

Usch vad jag känner igen mig. jag trodde att allt var bra nu, att jag överlevt allt detta. Min tjej är nu 6 månader (4korrigert) hon mår super bra, men jag mår inte alls bra .Funderar över varför det kommer nu när man ska vara lycklig och må bra .Jätte jobbigt... min sambo lever här och nu och det vill jag oxå. Men när jag sitter där ensam eller åker bil ensam så kommer tårarna... när jag ser min lilla prinsessa ligga där och le så kommer tårarna. Känns som kolsyran i ett glas som stiger och stiger... usch.

Lilla Alva är här

Vill bara säga att det finns fler... Förstår dig så väl. Och jisses när jag sen blev gravid igen..! Då skulle allt bearbetas tydligen, och det var verkligen en jobbig tid. Som tur var så kunde en del läka och redas ut när sonen föddes fullgången under en väldigt kontrollerad och förberedd förlossning.
Nu är prematurdottern över två år, men mycket lever fortfarande kvar. En hel del kommer nog aldrig att läka, men det ljuvliga med att vara mamma blir större och starkare och då får det onda inte lika stor plats i vardagen.

På nätet ÄR det lättare, här känns det som att det är okej att bryta ihop, man hinner samla sig och skriva bra. I "verkliga" livet vill iallafall jag visa mig stark. Jag var 17 år när Tyra föddes, och det kändes viktigt att "visa alla", visa att jag kunde fixa det här. Det blev sån skillnad, att gå från den lilla 17 åringen till att nästa dag vara mamma till en halvkilos bebis som var svårt sjuk, jag var fortfarande 17 men hade bytt liv på bara ett dygn. Jag tror att de flesta upplever det du beskriver på ett eller annat sätt och fan, det är jobbigt. Jag kan inte ge dig några tips eller råd, alla bearbetar på sitt sätt. Men, något jag känner är viktigt att poängtera är att inte glömma bort att vara tacksam. Det säger jag till mig själv flera gånger om dagen, jag har två underbara barn, mot alla odds.
Ta hand om dig!

Jag har upptäckt något som hjälper så otroligt mycket.
Jag pratade med min sambo härmodagen, vi prata ut om allt, rädslor glädjen, oss, Aron, osv.

Det hjälpte och nu mår jag mycket bättre. Men visst är det fortfarande jobbigt, jag kan inte och vill inte heller acceptera att detta hände. Men jag får försöka leva med det.
Det är mitt mål, lära mig leva med det onda min son utsattes för.

Men jag har också lärt mig att jag måste ta in min sambo in i mina rädslor, han måste också vara med och sörja och glädjas.

Jag har precis som du säger "morotsstavar" kännt att jag ska visa att jag kan detta, och därför inte släppt in nån i mina känslor. Men jag lärde mig nu att jag bjuder man in någon i sorgen och rädslan så hjälper det.

Jag börjar också lära mig att det är viktigt att be om hjälp när man behöver, man kan inte allt själv, man behöver andra människor också.

AronsMamma: glad att du hittat det som hjälper dig!! Det är som du säger väldigt viktigt att man släpper in andra i sin sorg, speciellt sin familj... kram.

Det är sunt att gråta AronsMamma! Det visar att du har ett hjärta!

Kram!

Arons mamma: visst är det skönt att gråta ohc ha en sambo att dela allt med .Jag förstår dina känslor förrut om att vara stark och inte ta in någon alls i det som hänt.. vi gjorde på så sätt att istället för att berätta för våra nära ohc kära samt vänner så la vi upp en hemsida när vi låg på sjukhuset, där vi la in bilder från första stund när alva vägde 1000 gram bara.. sen fick dom följa oss . jag skrev även en blogg som en dagbok, som jag inte läst själv sen tyvärr.. där jag skrev allt jag kände, och enligt andra, som mina syskon och vänner så har alla gråtit floder med oss... och nu förstår alla såväl vad vi gått igenom. Så vi "löste" de på det sättet...

Men sambon är det viktigaste jag har förutom alva så han får höra mycket tankar och konstiga ideér från mig.

Hoppas allt fortfarandekänns bra för dig!

Lilla Alva är här

Vill bara sända en KRAAAM till alla därute! Vår son föddes i v30+3, och allt går jättebra (han är 5 veckor nu), men jag många mardrömmar och känner inte att "faran är över", och ibland blir jag jätteledsen för ingenting...

Men det tar väl sin lilla tid och jag läker väl så småningom... Det har varit många tuffa år, med missfall etc, så nu hoppas jag att allt vänder och blir jättebra! Eller hur?!?

Kraam på er iaf och ha en mysig 1:a advent på söndag! Ann-Spann!