Jag vill bara gråta...

Jo jag har försökt flera gånger, men det enda gånger jag lyckas gråta är av utmattning, och varar väl i 20min.
Så jag får fortfarande inte ut allt.

Jo det har ju gått över 5 månader nu, och jag kan inte gråta. Jag vill men det går inte, varför går det inte för?

Han mår bra nu, vi ska på 2mån kontroll i nästa vecka men han är jätte duktig. Bortsett från en ögonoperation har allt gått bra, så varför kan jag inte åtminstonde lära mig att han lever.

Om och om intalar jag mig att han mår bra, han är frisk, inget kommer hända. Men är man inte rädd att han inte ska överleva är man rädd för alla sjukdomar prematuritet drar med sig. Jag känner mig som en fånge i oron.

Jo hade jag varit en sån människa som kunde prata med folk skulle det funka, men jag kan inte prata om känslor, över nätet går det. Men annars kan jag inte. Det blir som en stor blokad som spärrar alla känslor. Finns fler anledningar till att jag skulle behöva ha någon att prata med, men internet är mitt skyddsnät.

På internet kan jag prata, utan att någon dömer mig.

Jo sist jag kände mig riktigt lättad var när busfröet var ca 6-7 veckor gammal och övade ansiktsmuskler.
Han gick från "glad-ledsen-bekymrad-sur-glad-osv" Då visste jag att han skulle överleva och jag satt där brevid hans öppna kuvös på IVA och grät och skrattade.

Nu är han som sagt över 5 månader. Det känns som lättnad är en avlägsen känsla.

Jo rädslan och ängslan är väl bara att lära sig leva med.
Min pappa har numera blivit livrädd för Arons skull. Varje gång vi får åka tillbaka till uppsala för kontroller blir han lika rädd varje gång och tror att nått är fel. Det är så gulligt egentligen.

Nej men om man skulle försöka lägga sig kanske?
Börjar bli väldans trött nu. Men har ju hittat en intressant film på tv som jag gärna vill se klart.

What to do that to do.

Nu måste jag uppdatera här känner jag.
Igår natt/imorse blev de bråk här, själva bråket handlade väl i stort sett om vem som var tröttast.

Som vanlgit slutade det med att jag blev väldigt ledsen, så jag började gråta, och jag grät och grät och grät.
Det har aldrig känts så bra att gråta.
Jag grät i en timme tror jag, sen gick jag för att titta till grabbarna, så jag la mig där och gosade och grät mannen i ryggen.

Men jag mådde så bra, jag fick äntligen ut lite tårar. Så jag har längtat. Har aldrig mått så bra av att gråta.

Jag skriver ganska mycket i min blogg jag också.
www.jenlon.blogg.se

Jag har upptäckt något som hjälper så otroligt mycket.
Jag pratade med min sambo härmodagen, vi prata ut om allt, rädslor glädjen, oss, Aron, osv.

Det hjälpte och nu mår jag mycket bättre. Men visst är det fortfarande jobbigt, jag kan inte och vill inte heller acceptera att detta hände. Men jag får försöka leva med det.
Det är mitt mål, lära mig leva med det onda min son utsattes för.

Men jag har också lärt mig att jag måste ta in min sambo in i mina rädslor, han måste också vara med och sörja och glädjas.

Jag har precis som du säger "morotsstavar" kännt att jag ska visa att jag kan detta, och därför inte släppt in nån i mina känslor. Men jag lärde mig nu att jag bjuder man in någon i sorgen och rädslan så hjälper det.

Jag börjar också lära mig att det är viktigt att be om hjälp när man behöver, man kan inte allt själv, man behöver andra människor också.