Jag vill bara gråta...

fy va jobbigt, med risk för att låta klyschig, skiten måste få komm ut! gråt en hel dag, eller två eller mer om det behövs, det är kroppens sätt att rensa ut och bearbeta för att kunna gå  vidare, det går inte att styra hur lång tid det kommer ta, men med största säkerhet kommer det känns bättre efter! Nej rädslan försvinner inte, min dotter är  inte vad man kallar prematur, men föddes i v 36, hon är nu 5 år och jag tror fortfarande hon ska dö i "plötslig spädbarns död"  kollar henne 2-3 gånger varje kväll, fast hon inte har några problem eller har haft innan heller, bara jag som stressat upp mej för att hon kom för tidigt, fast jag tror det mest beror på att ja inte hann förbereda mej ordentligt innan hon kom! Hur mår din lill* bäbis?

Jo jag har försökt flera gånger, men det enda gånger jag lyckas gråta är av utmattning, och varar väl i 20min.
Så jag får fortfarande inte ut allt.

Jo det har ju gått över 5 månader nu, och jag kan inte gråta. Jag vill men det går inte, varför går det inte för?

Han mår bra nu, vi ska på 2mån kontroll i nästa vecka men han är jätte duktig. Bortsett från en ögonoperation har allt gått bra, så varför kan jag inte åtminstonde lära mig att han lever.

Om och om intalar jag mig att han mår bra, han är frisk, inget kommer hända. Men är man inte rädd att han inte ska överleva är man rädd för alla sjukdomar prematuritet drar med sig. Jag känner mig som en fånge i oron.

Men va skönt att han mår bra! Fast det är skit svårt att släppa sna känslor man gått o burit på, min erfarenhet är att det tar tid! Men ja tycker du ska passa på att ta upp det med bvc  när du är där nästa gång, dom måste kunna hjälpa dej, kanske hitta ngn du kan prata med! 

Jo hade jag varit en sån människa som kunde prata med folk skulle det funka, men jag kan inte prata om känslor, över nätet går det. Men annars kan jag inte. Det blir som en stor blokad som spärrar alla känslor. Finns fler anledningar till att jag skulle behöva ha någon att prata med, men internet är mitt skyddsnät.

På internet kan jag prata, utan att någon dömer mig.

ja det kan ju va så, man känner sej inte lika blottad här som i verkligheten! Svår sånt där! Hoppas iaf det blir lättare för dej, att du hittar ditt sätt att få ur dej allt! Så du slipper gå o oroa dej o kan släppa din rädsla lite!

Jo sist jag kände mig riktigt lättad var när busfröet var ca 6-7 veckor gammal och övade ansiktsmuskler.
Han gick från "glad-ledsen-bekymrad-sur-glad-osv" Då visste jag att han skulle överleva och jag satt där brevid hans öppna kuvös på IVA och grät och skrattade.

Nu är han som sagt över 5 månader. Det känns som lättnad är en avlägsen känsla.

klart det kommer ta tid, ni har ju haft en tuff start, men ja tror det kommer med tiden, ju mer han utvecklas så får man annat att tänka på,  ju starkare han blir desto mer kommer du nog känna att det övergår i trygghet att han blir större o större! Man kan inte skydda sina barn mot allt, det är nog det som gör att man känner sej så maktlös, vissa saker kan man helt enkelt inte påverka på nått sätt! Tror inte det spelar ngn roll hur gamla barnen blir, min mamma ororar sej fortfarande o ja e 25 Det är nog den starkaste känslan som man får när man blir mamma, ständig oro o rädsla att ngt ska hända ens barn, ännu starkare om inte allt går som det ska i början skulle ja tro!

Jo rädslan och ängslan är väl bara att lära sig leva med.
Min pappa har numera blivit livrädd för Arons skull. Varje gång vi får åka tillbaka till uppsala för kontroller blir han lika rädd varje gång och tror att nått är fel. Det är så gulligt egentligen.

Nej men om man skulle försöka lägga sig kanske?
Börjar bli väldans trött nu. Men har ju hittat en intressant film på tv som jag gärna vill se klart.

What to do that to do.

  min lille kille har precis vaknat så sova får ja nog göra en annan gång

Känner igen mig. Jag tror att för min del, så känns det som jag kan inte släppa garden än. Måste vara stark, fast man inte är det. Jag har en konstant oro för alla läkar besök om dom ska hitta nå avikande. Allt har varit bra hitills, men jag kan inte släppa garden. och alla känslor som du beskriver kan jag bara pricka av på min egen lista.

Men jag tror att när man har landat mer, kommer det att komma och jag tror att det tar mer tid för andra. Så jag tror att det kommer med tiden, i alla fall för min del.