Jag vill bara gråta...

På nätet ÄR det lättare, här känns det som att det är okej att bryta ihop, man hinner samla sig och skriva bra. I "verkliga" livet vill iallafall jag visa mig stark. Jag var 17 år när Tyra föddes, och det kändes viktigt att "visa alla", visa att jag kunde fixa det här. Det blev sån skillnad, att gå från den lilla 17 åringen till att nästa dag vara mamma till en halvkilos bebis som var svårt sjuk, jag var fortfarande 17 men hade bytt liv på bara ett dygn. Jag tror att de flesta upplever det du beskriver på ett eller annat sätt och fan, det är jobbigt. Jag kan inte ge dig några tips eller råd, alla bearbetar på sitt sätt. Men, något jag känner är viktigt att poängtera är att inte glömma bort att vara tacksam. Det säger jag till mig själv flera gånger om dagen, jag har två underbara barn, mot alla odds.
Ta hand om dig!