Hur förlåter man sig själv?

Vet att det kan kännas jobbigt men bättre att vänta än att föda ett barn när man inte är redo.Om jag uppfatattat saken rätt så kan du jo bli gravid vilket är väldigt positivt så var glad för det. De finns många därute som inte alls kan få barn det är ännu värre.

Jag önskar er all lycka iaf och hoppas att ni får ett underbart och friskt barn.

MVH

Fast man KAN inte gardera sig för allt här i världen. Då skulle vi alla börja föda barn så fort vi blir könsmogna för att vara på den säkra sida. Du skulle ha kunnat ställt dig samma fråga om du skaffat barn för tidigt och inte klarat av det och ungen hamnade på institution eller började knarka. Det finns inget att förlåta. Ibland skiter livet oss i fejjan liksom. Du fixar detta på nåt vis.

Jag tror inte man kan tänka så heller. Jag har gjort en abort i ett tidigare liv, något som jag inte nu kan förstå!
Men det var rätt att göra just då, och jag var inte redo för att få barn då. Det går inte att tänka på hur gammalt just det barnet skulle ha varit nu eller nåt i den stilen.

Det är bara att gå vidare!

Bra fråga, har själv grämt mig för att jag ätit p-piller (förstörde min ägglossning) och att vi väntade tills jag var 26 innan vi försökte. Skulle ha hoppat i säng första kvällen och försökt skaffa barn om jag vetat om vilket elände det skulle bli ;)

Skämt å sido, men tyvärr är det väl så att det är enkelt att vara efterklok. Man lever i nuet och fattar det beslutet som är bäst för stunden. Man får försöka tänka så, men jag vet....man grämer sig gärna över hur man borde ha gjort när man har facit i handen.

jag kunde ha varit i din sits, jag var 29 när jag träffade min partner, vi ville ha barn tilsammans och gifta oss senare. efter ett års förhållande, när vi just hade flyttat in tilsammans upptäckets vid en operation att jag hade endometrios som höll på att förstöra den ena äggstocken och äggledare. läkarna rekommenderade att försöka få barn snart, för att se om det går på naturliga vägen (cca 50% av kvinnor med endo behöver IVF) och om det efter ett tag inte går, snabbt ställa sig i IVF kön. jag var helt chokad, ännu mer chockad blev jag när min partner inte kände sig redo för barn (vid 30) och ville inte försöka. att vi inte kommer att få barn när han väl bli redo för banr, kunde man inte förklara för honom. efter mycket gräl och diskussion sade jag att jag inte tänkte skydda mig för man inte vet om jag öht kan bli med barn. vid hade oskyddat sex i tre månader och när jag plussade blev han rasande, krävde abort och när jag vägrade, stack han. jag fick barnet som är nu 16 månader, pappan tog kontakt med oss när sonen föddes och ångrar nu att han lämnade mig, han mår inte alls bra och sade att han bara fick panik. jag hoppas att han kommer att ha en bättre kontakt med sonen i framtiden (han visar nu lite framsteg åt det hållet). jag känner mig lurad för jag hade slösat min fertil tid på en som var en stor egoist och tänkte bara på sina behöv. han kunde ha sagt från början att han inte är så sugen på barn, då hade jag sökt mig någon annan.
hade jag käkat hormoner och väntat ut honom, hade jag säkert idag varit i din sits. det jag vill säga är att jag är glad att jag fick chansen att vara mamman, ett annat barn kommer jag inte att kunna få för endometriosen kom tillbaka. men samtidigt var det ett helvete att bli lämnad under graviditeten och jag har dåligt samvete att mitt barn inte har någon pappa. jag är ganska kluven över det hela. mest ångrar jag att jag valde en partner som visade sig helt instabil och omogen, men man kunde inte förutse då vad kommer att hända. han var alltid snäll, barnkär och stötande, han föreslog först att vi skaffar barn, att vi flyttar ihop, aldrig några tecken på att han var inte att räkna med.
min barndomkompis väntade ut pojkvännen tills han var redo för barn. de har börjat verkstaden när hon var 32 och två år senare ingen bebis på sikt. hon är så bittert på mannen nu och deras förhållande tar stryk av detta. så hade det varit för oss hade jag inte vetat om att jag har endo.
så jag förstår väl dina tankar, men tro mig det är inte lätt att få barnet när mannen inte är på med. när jag tittar hur många av mina kompisar kämpar för att få barn (de flesta är över 30), eller hur de kämpar mot män som inte har förståelse eller hur de kämpar att komma tillbaka till jobbet och karriären efter en graviditet, tänker jag ofta att barnföddandet för min generation är en omöjligt mission. vi lever i ett barnfientligt samhället som säger att man ska först utbilda sig, göra karriär, köpa hus, bil, mognar mentalt innan man skaffar barn.

Ja du. Hur förlåter man sig själv? Jag trodde på att bli mamma vid 25. Hade jag vetat vilken tid det skulle ta och vilka mängder med läkarbesök vi skulle behöva gå igenom och väntan däremellan hade jag aldrig tagit p-piller. Jag grubblar ganska ofta på hur det kunde ha blivit medan min man stöttar och säger ofta "Hade vi vetat hade vi gjort annorlunda men nu får vi göra det bästa av allt och viktigaste; Vi har varandra. Genom allt vi varit med om. Saker vi inte kan rå över, som vi inte kunde förutspå. Sånt är livet. Men vi ska ta oss igenom det här och vi ska bli starkare för vi har klarat så mycket". Det värmer när det känns för jobbigt. Denna väntan. Nu har vi förhoppningsvis hittat vår väg . Det förflutna kan vi inte ändra på utan försöka leva här och nu. Jag vill inte att dåtiden förstör nutiden längre. Vi har numera fyra katter och mitt vad det är kommer fler husdjur och vi hittar hela tiden avbrott i vardagen.

Jag är inte i din situation, men vill ändå försöka ge ett råd. Att förlåta sej själv är alltid mycket svårare än att förlåta någon annan.
Men i vissa situationer tror jag det kan hjälpa att vara lite "fatalist", alltså normalt tror jag inte på ödet och sådant, eller att saker är förutbestämda, men samtidigt kan man se det så här tror jag: allt som händer varje dag, påverkar våra liv. Ett pyttelitet beslut som t.ex. att gå till ICA eller konsum just den dagen kan innebära att du åkte en viss väg i stället för en annan väg där det var en trafikolycka just då, t.ex.
Så vad jag försöker säga är, man kan inte tro att man skulle haft precis samma liv, om man ändrat på något under vägen.
Kanske kan du tänka som så att du har det för övrigt ganska bra nu, och vara glad över de sakerna? Vem vet, om du faktiskt FÅTT barn när du var 26 så kanske något annat hänt pga detta, och du hade varit i en än värre sits än vad du är nu.
Vet inte om det hjälper dej alls, men så försöker jag tänka själv när jag ångrar något i det förfrlutna. ALLT vi gjort och varit med om, bra och dåligt, har fört oss dit vi är idag.
Tänk om ni hade fått barn när ni var unga, men kanske hade det varit jättejobbigt och kanske hade förhållandet tagit slut istället? Kanske kan ni adoptera istället, om alla andra alternativ är uteslutna? Kanske är det det som är ditt "livsmål" att "rädda" ett barn som redan existerar och ge det all er kärlek?
I vilket fall hoppas jag att du slutar anklaga dej själv.
Lycka till,
kram
Malin

Hur går det ts? Såg att jag hade kvar tråden

*Allt har sin tid *

För ett tag sedan insåg jag för första gången på riktigt att jag nog aldrig kommer få egna genetiska barn. Usch vad jobbigt det var! Grät floder och försökte desperat hitta alternativa behandlingsmetoder över hela världen. Men sen lyckades jag på något sett (med oerhört mycket stöd från min älskade man) komma igen och nu känns det rätt okej igen. Ser fram emot vår planerade äggdonation (vi kommer ju trots allt skapa en person som aldrig skulle ha blivit till om vi inte fattat de beslut vi gjort) och försöker komma ihåg att de beslut vi fattar bygger på den information vi har/hade tillgänglig vid det tillfället. Att vi inte försökte få barn tidigare berodde delvis på att vi inte kände oss mogna men framför allt på att vi inte trodde vi skulle få några problem senare. Sånt är livet!

Vad skönt att höra att du eller ni rättare sagt kommer vidare nu.
Ja usch. Om man ändå hade haft ett facit.
Men nu i efterhand får man försöka tänka att man gjorde så gott man kunde och ingen kunde omöjligt veta hur svårt det skulle bli att få barn...men att det finns fler vägar att gå. 
Ibland måste man få skrika ut allt och dra täcket över huvudet.
Jag tänker lite som dig; Vi hade kanske kunnat göra annorlunda men då hade vi inte varit där vi är idag.

Lycka till! Fick tårar i ögonen för jag känner igen tvivlen och tårarna så...*Kram*

*Allt har sin tid *