Hur förlåter man sig själv?

Ja du. Hur förlåter man sig själv? Jag trodde på att bli mamma vid 25. Hade jag vetat vilken tid det skulle ta och vilka mängder med läkarbesök vi skulle behöva gå igenom och väntan däremellan hade jag aldrig tagit p-piller. Jag grubblar ganska ofta på hur det kunde ha blivit medan min man stöttar och säger ofta "Hade vi vetat hade vi gjort annorlunda men nu får vi göra det bästa av allt och viktigaste; Vi har varandra. Genom allt vi varit med om. Saker vi inte kan rå över, som vi inte kunde förutspå. Sånt är livet. Men vi ska ta oss igenom det här och vi ska bli starkare för vi har klarat så mycket". Det värmer när det känns för jobbigt. Denna väntan. Nu har vi förhoppningsvis hittat vår väg . Det förflutna kan vi inte ändra på utan försöka leva här och nu. Jag vill inte att dåtiden förstör nutiden längre. Vi har numera fyra katter och mitt vad det är kommer fler husdjur och vi hittar hela tiden avbrott i vardagen.

Hur går det ts? Såg att jag hade kvar tråden

*Allt har sin tid *

Vad skönt att höra att du eller ni rättare sagt kommer vidare nu.
Ja usch. Om man ändå hade haft ett facit.
Men nu i efterhand får man försöka tänka att man gjorde så gott man kunde och ingen kunde omöjligt veta hur svårt det skulle bli att få barn...men att det finns fler vägar att gå. 
Ibland måste man få skrika ut allt och dra täcket över huvudet.
Jag tänker lite som dig; Vi hade kanske kunnat göra annorlunda men då hade vi inte varit där vi är idag.

Lycka till! Fick tårar i ögonen för jag känner igen tvivlen och tårarna så...*Kram*

*Allt har sin tid *