Hur förlåter man sig själv?

Jag är inte i din situation, men vill ändå försöka ge ett råd. Att förlåta sej själv är alltid mycket svårare än att förlåta någon annan.
Men i vissa situationer tror jag det kan hjälpa att vara lite "fatalist", alltså normalt tror jag inte på ödet och sådant, eller att saker är förutbestämda, men samtidigt kan man se det så här tror jag: allt som händer varje dag, påverkar våra liv. Ett pyttelitet beslut som t.ex. att gå till ICA eller konsum just den dagen kan innebära att du åkte en viss väg i stället för en annan väg där det var en trafikolycka just då, t.ex.
Så vad jag försöker säga är, man kan inte tro att man skulle haft precis samma liv, om man ändrat på något under vägen.
Kanske kan du tänka som så att du har det för övrigt ganska bra nu, och vara glad över de sakerna? Vem vet, om du faktiskt FÅTT barn när du var 26 så kanske något annat hänt pga detta, och du hade varit i en än värre sits än vad du är nu.
Vet inte om det hjälper dej alls, men så försöker jag tänka själv när jag ångrar något i det förfrlutna. ALLT vi gjort och varit med om, bra och dåligt, har fört oss dit vi är idag.
Tänk om ni hade fått barn när ni var unga, men kanske hade det varit jättejobbigt och kanske hade förhållandet tagit slut istället? Kanske kan ni adoptera istället, om alla andra alternativ är uteslutna? Kanske är det det som är ditt "livsmål" att "rädda" ett barn som redan existerar och ge det all er kärlek?
I vilket fall hoppas jag att du slutar anklaga dej själv.
Lycka till,
kram
Malin