Det finns många som tenderar att upphöja sina husdjur så de får samma status som människor eller till och med högre, när husdjuret sedan dör så finns det personer som tar husdjurets bortgång lika hårt eller hårdare än när en nära anhörig eller kompis till dem dör.
Kan sorgen efter ett dött husdjur vara lika stor som efter en nära anhörig eller är det bara personer med svagt psyke som tar husdjurens bortgång så här hårt?
Ett djur kan ju ta en oerhört stor plats i någons liv, jag har själv sörjt husdjur och jag kan fortfarande känna mig lite ledsen när jag tänker på senast det hände och det är nu drygt 3 år sedan! Men mitt liv rasade ju inte då som det skulle göra om tex mitt barn eller min man gick bort.
Men varför ens jämföra, det är ju lika omöjligt som att säga "Sörjer du mer om din man dör än om din mamma dör?" "Eller om ena eller andra barnet dör?"
Den som sörjer ett djur väldigt mycket har ju uppenbarligen känt väldigt mycket för djuret. Kanske mer än för någon människa och det betyder väl snarare att den personen varit ensam än att han/hon är sjuk för sitt sätt att sörja!
Jag vet inte riktigt.
Min mamma dog förra året och jag är fortfarande väldigt, väldigt ledsen över detta. Min mormor dog några månader innan min mamma, men det kändes på annorlunda sätt. Hon hade levt ett långt liv och nu var hennes tid kommen.
För lite mer än en månad fick vi ta bort våran Kikki. Samma dag vi tog bort henne fyllde hon 13 år. Vi har haft henne längre än vårat äldsta barn. Och visst.. det var en kär kompis som försvann och det blev väldigt tomt. Men det kändes där som med mormor. Hon hade haft ett långt fullgott liv. Vi njöt av henne o jag tror hon njöt av oss. Men det gick att acceptera att det var så det var.
Ja, de tror ja nog. Djur är värda PRECIS lika mycke som oss människor. Djur e nåt väldigt fint. Jag hade nog sörjt läänge om nån av mina katter hade gått bort=(
Husdjur eller nära anhörig är ju precis samma sak, förstår inte varför man ska sitta och jämföra och varför folk tar illa upp av att man sörjer sitt husdjur?
Bara för att någon mår dåligt och är deprimerad över att ha förlorat sitt djur betyder det väl inte att någon annans sorg är mindre värd.
Varför måste man jämföra sorg?
Min sorg över anhörig/ contra husdjur.Det är MIN sorg.Ingen annan kan bestämma hur jag skall sörja.
Hur mycket jag skulle sörja beror ju på hur nära jag stog individen som gått bort och inte på om han/hon var ett djur eller en människa.
Hur man sörjer är nog individuellt som många sagt.
Jag har sett min far dö och min mor. Likaså många av de hundar jag ägt genom åren.
I mitt fall är det ingen tvekan. Djurens död har berört mig MYCKET mer och ger mig fortfarande sorg när jag tänker på dem.
Mina föräldrars död berör mig knappast alls.
Men var och en har rätt att tro som den vill.
Än så länge har jag bara ?förlorat? en hund och jag saknar honom otroligt mycket fortfarande. Var 4 år sedan han avlivades. Med husdjur vet man ändå att de kommer att gå bort så man är beredd på det men det blir så tomt. Min mans styvfar dog plötsligt för något år sedan vilket är otroligt sorgligt. Men saknaden blir inte den samma eftersom han inte var i mitt liv på samma sätt.
För mig kan jag nog inte jämföra känslorna för precis som några mer skrivit är relationen till ett husdjur så okomplicerad och de lever så nära. Medan t.ex. äldre släktingar tycker jag om, irriterar mig på, träffar i lagom mängd och kommer att vara sorgligt när de försvinner. Däremot förlora min man eller son skulle vara total katastrof.
Min eviga följeslagare och livskamrat sedan 15 år tillbaka dog igår. Saknaden är så fasansfullt gränslös...
Han var "bara" ett djur....?
Nej, min Chili var ETT med mig! Vi var ett team.
Bostäder har passerat, relationer med andra har passerat, andra husdjur har passerat i vårt liv tillsammans.
Han har alltid funnits där. Genom lycka, kärlek och sorg.Han satt vid min huvudkudde på morgonen och väntade på att jag skulle vakna.Vi pratade med varandra när jag gjorde frukost. Satte sig i hallen när jag gick till jobbet och sa "hej då" och kom sedan och mötte mig när jag kom hem. Jag älskade att pussa på hans bak-tassar och han älskade att sitta på datorn, på tidningen eller i mitt knä för han sa alltid: se MIG, klappa MIG, älska MIG! Och det gjorde jag...
Nu är han död. Kommer aldrig tillbaka till mig.
Jag gråter ut min förtvivlan, saknad och sorg! Men ingen Chili vid min sida mer....inget katt-skrälle att klappa på längre. Ingen att kela och pussa på. Det är tomt under köksbordet på hans kudde. Matskålarna står där och visar att han var nyss här...känner hans närvaro....FRÅNVARO...
Han kommer aldrig mer sitta i min säng och vänta på att jag vaknar. Nej för jag kommer vaknar i sorg och saknad efter honom. Ingen Chili som hoppar upp i mitt knä och som vill ge mig kärlek, värme och samvaro...jag står ensam kvar!
Jag ser mina föräldrar, barn, vänner och man. Dom försöker trösta, finnas där och stötta mig i min sorg efter min ständiga följeslagare och vän. Det är jag tacksam för.
Katten Chili...
....jag kommer sakna dig i resten av mitt liv. Spelar ingen roll att du "bara" var ett djur.
Du var och är för alltid älskad av mig.
Therése.
Tydligen... Det förvånar mig varje gång. Jag har haft väldigt många husdjur hela mitt liv, men lärde mig tidigt att döden inte var något att sörja. Vi slängde, ibland begravde, våra husdjur och gick vidare med våra liv.
Men alla relationer är unika och alla människor tar det olika hårt samt bearbetar det på olika sätt.