-----Rökning under graviditeten-----

Har inte läst hela tråden, men förstår vad det går ut på!

Jag har inte heller lyckats sluta och är i v. 20, jag röker fortfarande 2-3 cigg om dagen och har plockat och ändrat i vanorna, men kan inte bli fri från dem.
Inte röka efter maten, inte med kaffet, inte innan sängdax, inte bland folk, inte, inte, inte!
Så vad gör man när man är röksugen så man spyr av att det snurrar i skallen, man har andnöd och svetten rinner - abstinens!
Ja inte hjälper det att gråta, inte att vara otrevlig mot andra eller ge sig på döda ting.
Vad ska man göra för att återfå förståndet?

Ju värre samvete man redan har över att man röker, blir inte bättre av att man tänker på det. Det framkallar bara ångesten ännu värre och gör röksuget värre och värre. De dagar då ångesten som rökare sätter sig som värst går man fram och tillbaka och kanske röker det dubbla. Hellre anser jag att röka få cigaretter och må bra i övrigt än att ha dåligt samvete över dessa få jag röker och röka ännu mer.

Alla som tycker något är viktigt för dem själva anser säkert inte att det är farligt för dem och deras graviditet, och hur man än ser på det så hade det varit värre om man inte hade brytt sig alls utan fortsatt festa, käka värktabletter och rökt under graviditeten.
Men jag tror ju att alla inser att de gör fel och håller sig enbart till en sak man inte ska under graviditeten, saker som de själva anser vara viktiga för att de ska må bra!

Tycker det är fel att skylla på sina föräldrar, för skulle det vara så, så skulle de flesta i vår generation vara "skadade" eftersom det förut och förr inte var "farligt" att röka och de flesta rökte. Det är ju faktiskt kanske de senaste 20-25 åren som det visat sig vara skadligt.

Någon som röker under graviditeten har ju ett val liksom alla andra.
Men inte ser jag någonstans här på fl några som får så mycket skit som rökarna, även finns det de som väljer att ta starka värktabletter under graviditeten för att kunna leva ett normalt liv.
Det är ju också deras val att antingen ta dem och kunna leva normalt och veta att det påverkar deras ofödda barn eller att ha ont och tycka allt är en enda lång plåga.
Plågan är densamma, har man svårt att sluta röka fungerar man inte normalt!

Undrar vad är det för "synd om rökare" som en del skriver?

Jag har aldrig sett det som att det skulle vara speciellt synd om mig för att jag röker.
Oavsett om jag var gravid eller inte så är det ju mitt val om jag skulle vilja röka eller inte.
Hade någon tvingat mig till det, då hade det varit synd om mig, men inte när jag själv valt det.