Jag ar fodd 76 och fick inte smisk, och kanner nog ingen som har fatt det heller.
Min man som ar uppvuxen i USA och en ratt sa "stord" familj fick darimot kanna pa bade det ena och andra.
Aga har ar norm och jag hade i borjan av min tid har en massa konversationer om hur onodigt jag ansag att aga var, men jag kanner ju inga yxmordare och de har alla blivit agade, sa det var nog inte direkt ratt publik att forsoka overtyga!! 
Jag skulle avrada fran daskar etc. enbart for att det efter en gang har precis samma effekt som ett nej, och for att jag tror att det i langden tar mer pa oss som foraldrar att anvanda fysisk disciplin.
Ni som blev lite hardare behandlade, vad far er att tro att era barn inte tycker att era "mildare" daskar inte ar lika hemska som det era foraldrar gjorde mot er?? Om man inte har upplevt det hardare hur vet man da att det lilla man upplever inte ar sa hemskt?? Skulle ni vilja att era barn har samma kanslor om er som ni har om era foraldrar??
Bara nagra funderingar, och sorry om det blev OT!! 
Tussen,
Jag forstar var du kommer ifran, men jag ar vuxen. Forstar dina barn??? De vet inte vad du gick igenom och hur det kandes, darfor kanske det lilla du gor, (daskar etc.), kanns lika krankande och skrammande som de valdigt hysteriska krankningarna du upplevde??
Man skall inte skramma sina barn till att gora ratt, man skall lara dem att forsta varfor man gor ratt.
Min man har lite samma ideologi som dig; han blev misshandlad ofta, (och vi snackar misshandlad), bade fysiskt och psykist nar han var liten och tycker inte att en dask eller knapp pa fingrarna skadar. Men det ar ju enbart pga att han upplevde det han gjorde pa den nivan han gjorde. Jag blev aldrig agad, men kommer ihag med skrack hur min mamma en gang skrek till mig helt hysteriskt nar jag var fyra for att jag gjorde nagot mot min brorsa. Jag vet nu nar jag ar vuxen att hon gjorde vad hon gjorde for att hon var radd att jag skulle skada min brorsa. Jag fattade det inte da, och fastan jag forstar det nu sa ar det ett minne som jag kommer ihag med obehag. Nar jag forklarade det for min man sa tror jag att han fattade var jag kommer ifran. Jag vet att han kommer ha som en reflex att vilja anvanda aga, men jag har bett honom att han skall komma till mig nar han kanner sa. Far hoppas att det funkar. Jag vill inte skramma mina barn, det lilla minnet jag har, mitt enda av obehag fran barndomen mer eller mindre, ar nog for att jag inte skall vilja gora nagonting som gor att mina barn kanner sa.
Fysisk aga behover inte vara det varsta som man utsatter ett barn for. Psykisk aga ar lika skadligt om inte varre an fysisk.
MariaTussen, jag laste ditt tidigare inllag och tyvarr sa forstar jag inte riktigt var du kommer ifran.
Jag tycker att det ar en vuxens jobb att kunna ta en spottloska i ansiktet fran ett argt barn pa ratt satt, och kan man inte gora det utan att bli for arg sa gar man at sidan tills man lugnat ner sig.
Att moget kunna hantera sin ilska ar det absolut viktigaste som finns som foralder, och som nagon annan sa, sa skulle jag inte daskat till en vuxen om de spottade mig i ansiktet, alltsa skulle jag inte daska till ett barn heller.
Jag tror inte det spelar nagon roll hur hart man slar, eller hur mycket marken det ger. Det ar sjalva akten att man slar nagon och gor nagot som ar krankande som ar felet. Kan man inte tillrattavisa manniskor utan att anvanda sig av fysiska medel sa kanske man skall tanka lite pa hur man ar som manniska?
Det finns sa klart specialfall dar man ibland maste halla fast barn, eller till och med vuxna, men aldrig att man skall behova gora nagot som fysiskt markerar att nu har du gjort fel. Det tror jag bast kommer fram genom att saga till nagon hur det star till. Inte enbart for att det ar humanare, men ocksa for att det ger barnet en chans att fa ord att anvanda nasta gang den kanner som den gor.
MariaTussen, om en vuxen manniska kommer och spottar mig i ansiktet sa skulle jag absolut reagera, precis lika mycket som om ett barn gjorde det.
Jag skulle dock inte spotta tillbaka, eller borja slass. Om det var en vuxen som ar lika stor och stark som jag sa att det ar en jamn fight sa skulle jag kanske borja munhuggas lite, men om det ar ett barn dar jag har stort overtag i borde styrka, storlek och mognad sa skulle jag absolut inte gora nagot fysiskt. Jag skulle sagt att sa gor man inte bestamt, men inget mer. Om barnet ar sa argt att det spottar sa tror jag att man kan saga att de skall fa ata glass for resten av livet och det gar inte in. Nar de har lugnat ner sig sa tar jag ett snack med dem i stallet om att det de gjort var fel.
Aterigen, om man jamfor daskar i baken med vad du har upplevt sa ar de ju inte alls sarskilt farliga, men det ar for dig. Hur tror du ett litet barn som har det som hardaste straff kanner sig?? Tror du att de ser nagon skillnad pa en hard eller mesig dask nar de itne vet hur det ar att fa hart smisk?? Jag tror inte det, och tror att de kaner sig minst lika krankta som du gjorde nar din pappa slog dig sa mycket att du inte kunde ga till skolan. Det later jattehemskt jag vet, men jag har haft den har konversationen med min man sa manga ganger. Man kan inte utga fran hur man sjalv tror att det kommer kannas nar det handlar om barn. Man far utga fran den respons man far av barnet.
Och att man inte har uppfostrat sitt barn om det spottar tror jag inte en sekund pa. Alla barn blir arga och gor dumma saker, vi som vuxna maste bara kunna ta itu med den ilskan pa ett moget och konstruktivt satt.
Tussen, jag bor i ett land dar aga och daskar ar sedda som norm, sa jag vet precis var du kommer ifran, men jag tror inte att daskar och knappar hur milda de an ar gor nagon som helst skillnad.
Forst och framst for att ett "nej" har precis samma effekt, och aven for att jag tror att man som foralder mar daligt av att lagga sina hander pa sina barn. Gor man inte det sa borde man tanka hart och lange pa varfor sa ar fallet.
Man slar inte vuxna nar de gor nagot fel, man resonerar med dem. Darfor resonerar man med barn med. Man maste bara hitta ratt satt att resonera pa!!! Att sla ar inte ett bra resonemang, vad lar det barnet??
OK, sma barn gor dumheter for att de inte vet battre. Stora barn gor dumheter for att folk har varit dumma mot dem!!
Jag tror inte att de kommer sluta gora dumheter for att man ar annu dummare mot dem. De tonaringar jag kande som tonaring som hade hyss for sig hade inte sa bra hemforhallanden. Sa igen, kanske man skall rannsaka sig sjalv som foralder om ens barn gor nagot dumt!!!
Varfor kan man inte saga, nu ar det nog??
Det spelar ingen roll hur hemska barn ar och hur gamla de ar. Faktum ar att vi som vuxna ar aldre och mognare an barn och skall veta battre. Vi skall kunna resonera med arga manniskor pa ett rationellt och lugnt vis, gammal som ung.
MariaTussen, om du inte hade haft vald som ett vanligt inslag i din vardag sa kanske du inte skulle ha tankt pa att putta din mamma nar hon var 8 mnader gravid???
aterigen, varfor kan man inte saga nu ar det nog?
Och umgas man inte med sina foraldrar eller??? Jag forstar inte riktigt.
Sa MariaTussen, du hade inte fatt nagra som helst daskar eller knappar eller nagonting innan du knuffade din mamma??
Jag vill veta varfor man inte kan prata med sina barn?? Varfor kan man inte saga till dem att de gor fel???
MT, inte precis innan du knuffade din mamma, men under de 14 ar som ledde upp till dagen du knuffade henne??
SannnaStina, jag skulle aldrig dromma om att saga till ett litet barn att man lamnar dem. Det ar lika mycket misshandel som att daska.
Jag har varit nanny och jobbat med manga brittiska nannys. En time out eller ett stalle att satta ett argt barn pa ar inte till for att fa barn att skammas. Det ar till for att de skall lugna ner sig.
Jag vet inte varfor de pa TV kallar sakerna for naugty mats etc. Jag har aldrig nagonsin hort talats om det genom mina ar som nanny. Det handlar inte om att straffa, det handlar om att lugna ner. Jag blir lika sur varje gang jag ser sant, och kan nastan hora hur mina davarande kollegor slar huvet i vaggen av frustration.
Jag fattar inte varfor vi manniskor tycker det ar sa himla viktigt att belona och bestraffa till att borja med?? Kan man bara inte gora nagot for att man skall gora det eller???
Jog tror inte jag har fattat hur svart folk verkar ha med att se bra konsekvenser av handlanden. Varfor ar det sa svart att utfora??
Jag tycker inte straff lonar sig, jag gillar inte naughtymats och jag ar totalt mot fysisk disciplin, anda har jag lyckats ha pli pa en massa barn som nanny. (Jag har forresten aldrig stott pa en enda nanny som har anvant sig av en naught mat. Manga anvander sig av en time out spot, men det ar inte ett straff, det ar ett stalle att lugna ner sig pa).
Uppfor sig barn inte sa ser man till att de inser att det finns en konsekvens till deras uppforande.
Det ar inte ofta jag har haft nannybarn som ens har fatt utbrott i en affar, men en gang sa fick en kille spel i affaren for att han var trott och ville titta pa nagot pa TV. Jag hotade inte honom med att jag skulle ga och lamna honom, (eller fragade honom om han ville folja med etc.). Jag sag till att alla varor vi hade blev tillbakasatta dar de forst var och sen gick vi hem och sov. Nar han vaknade sa gick vi tillbaka till affaren och kopte det vi behovde that was it. Han fick inte kolla pa TV, men han var trott och nar han vaknade till sa ville han inte ens kolla pa TV sa det blev inget battle som jag behovde ta da. Han var inte jatteglad over att behova ga tillbaka till affaren med mig, men det var ju pga att han behovde sova och inte kunda vanta i tva minuter som vi var tvungna att avbryta shoppandet sa da fick han kanna pa konsekvensen av att bryta av en shoppingtur pa det sattet!!! Det var aldrig nagot krig, jag uppmarksammade att han var trott, och han fattade att han inte hade upptratt helt OK utan hot, daskar och straff!!
Tog jag bort leksaker sa forsvann de aldrig i en bestamd tid. De kom fram nar barnen bevisade att de kunde leka med dem igen. Det kunde ta en halvtimma eller ett halvar!!
Varfor masta man straffa for allt fel och belona for allt bra??? Vad lar man barn da???