Jag är lite splittrad...
Jag skulle verkligen behöva några att bolla mina tankar med. Jag har 1000 frågor om det här med ÄD. Nu har jag alltså hamnat här där jag visste att jag skulle hamna tillslut. Jag känner mig helt tom och splittrad och vi vet inte vad vi vill. Självklart är ÄD chansen till ett barn, men först och främst så vill man ju ha ett gemensamt och när inte det går så är det klart man blir ledsen. Men det är som med allt annat...bara att bita ihop och gå vidare. Och nu är jag här...med alla dessa frågor som maler i mitt huvud. Den största frågan är väl. Kan jag verkligen älska detta barn lika mycket som mitt eget? Hur känns det att ha ett barn som jag aldrig kommer att se någonting hos mig själv i utan jag kommer alltid varje dag att undra vem den genetiska mamman är, vems ögon hon/han har etc...Jag tror säkert att det här bara är saker jag tänker på vid första chocken...men ändå.
Hur som helst så är det här det enda alternativet för oss. Är det bättre att åka till Danmark eller Finland som många gör eller är det bättre att stå kvar i kön i sitt landsting?
Jag kanske ska tala om anledningen till detta också. Det är pga att jag är svårstimulerad. Jag får bara fram färre och färre ägg vid varje IVF försök. Jag har gjort 4 försök varav 2 har avbrutits. Läkaren ringde igår och sa att det inte är någon idé att göra vårat sista försök utan tyckte vi skulle komma och prata om ÄD istället.
Tack för era svar. *Kram*
