Upprörd över att inte få besöka på sjukhuset

En lång tråd där det inte längre går att citera. Att ha upplevt en operation eller en sjukhusvistelse och verkligen veta vad det innebär har beskrivits utförligt; jag visste inte heller tidigare hur eländig man blir. Förutom att mage och blåsa inte alltid kan kontrolleras, man kanske tvingas att ha blöja, känner man sig självklart låg. Där har partner såväl som vänner en viktig roll, man kan ringa, skicka blommor eller hänga lite godsaker på dörrhandtaget som någon föreslog.                                                                                                                                                                                                                 Det som är påfrestande är de fysiska besöken. TS har framfört sin önskan och den ska respekteras. När jag tänker på saken måste jag säga att jag själv i en liknande situation hade blivit besviken på särbon om han inte hade hörsammat detta, så mycket fingertoppskänsla förväntar jag mig av en partner. När någon är alltför "på" hela tiden skulle jag bli irriterad. Man ska ju träffas sedan, efter tillfrisknandet, och glädjas åt att det gått bra, men man får ha tålamod, kroppen och själen också för den delen måste få tid att läka. 
                                                                  

Vet inte om jag skulle kalla det en skyldighet att förklara någonting, men vad jag förstår vill partnern vara själv under operation och återhämtning. Det är väl inte så konstigt? Förklaringen är ju just operationen och återhämtningen!

(Obs! Svarar lite allmänt på liknande saker som skrivits i tråden. Menar inte att just du påstått allt detta.)

Nej, man har ingen skyldighet att förklara nåt. Men man kanske vill ha en relation där man kan prata om sånt.

Man kanske vill ha en relation där det är okej att fråga om man känner sig osäker. En relation där det är okej att känna sig osäker nån gång. Där man inte alltid måste vara perfekt. Där man har överseende med varandras brister och svagheter. Man kanske inte vill att den andre ska behöva gå och undra. Man kanske vill ha en tydligare kommunikation än "jag vill inte, punkt". En relation som håller för att säga "självklart respekterar jag ditt val Älskling, men jag vill gärna veta varför så jag slipper undra om jag gjort nåt fel". En relation där man nån gång känner sig osäker och vill fråga en sån sak kanske inte måste vara en dålig relation.

Alla relationer kanske inte är likadana. Och alla människor kanske inte är lika perfekta.

Här i känsliga rummet tycker jag att det är okej att lyfta sina mindre perfekta sidor utan att få påhopp om hur stark och perfekt man borde vara och hur en relation borde se ut.

Jag ville ha besök av min pojkvän när jag låg på sjukhus. En killkompis däremot, ville jag inte släppa in när han kom för att hälsa på mig på sjukan. Men eftersom jag bryr mig om honom så sa jag inte bara nej rakt av utan förklarade varför jag kände så. Jag krävde inte att han skulle fatta det själv. Nej, jag kom inte med målande beskrivningar om kroppsvätskor när jag var nyopererad och svag utan jag bad min pojkvän att gå ut och bjuda honom på fika i cafeterian och förklara varför. (Obs! Inte riktat mot dig personligen, "Lynx 123", utan kommenterar allmänt kring sånt som skrivits i tråden.)

Jag tror säkert du förstår att alla är olika. TS partner vill inte ha besök och då krävs inte direkt någon förklaring. Det innebär inte att de har ett dåligt förhållande eller inte bryr sig om den andra. Det betyder helt enkelt bara att personen ifråga inte vill ha besök. 

Man kan alltid fråga efter en förklaring, men man har inte rätt att kräva någon. Ibland kan saker vara svåra att förklara för någon som inte har varit i samma sits. 

Man är inte sig själv efter en stor operation. Man kan ha varit livshotande sjuk, kanske fortfarande är det, man kan ha ångest över att känna sig handikappad osv osv. Då är inte partnerns känslor i främsta rummet. Om det är någon gång man får sätta sig själv främst så är det när man är jättesjuk. Man behöver inte ha dåligt samvete för det. 

Som jag sa, jag ville inte ens ha mitt eget barn på besök. Det var bättre att han fick vänta en vecka tills jag kom hem och jag hade lite mer ork att vara i mamma-mode och inte bara ha ont. 

Självklart får TS vara ledsen för detta, men det är inte henne det handlar om just nu. Så hon får acceptera att vara ledsen och hantera det. 

Alltid så klok <3

Tack 

Det är självklart ok att vara olika. Ingen är perfekt. Alla är inte så bra på att sätta ord på sina känslor, vissa vill inte öppna locket på vad de känner. När man ha ont eller är rädd eller orolig kan det för en del vara skönare att inte prata om sina känslor utan lägga locket på tills de är starkare. Är man funtad på det viset är det påfrestande att bli avtvingad en detaljerad förklaring av en partner som inte nöjer sig med en ytlig förklaring. 

Olika människor hanterar smärta och kriser olika och det bör man visa hänsyn för. Vuxna människor vet oftast väl hur de bäst ska ta sig igenom en tuff period. 

Fast ts har ju startat tråden av en anledning. Så uppenbarligen har de inte en relation där hon är så trygg att det räcker med "nej jag vill inte". Och det är inte mycket begärt att man som partner ska kunna kommunicera om den andra partern behöver det. Varflr ska man slippa ansvaret att pratat bara för att man ska opereras.