Få skulden för en mans otrohet

Jag hade precis blivit utskriven från ett hvb hem för tjejer med ätstörning om sexuella övergrepp. Jag hade varit rejält utsatt innan, så det var inte min moraliska kompass det var fel på utan hur trasig ja var. Och tiden på behandlingshemmet hade inte gjort mig starkare heller. 

Men jag kan idag inte se hur jag kunnat göra något på ett annat sätt utifrån mitt 18 åriga jags förutsättningar. 

Så jag var trasig, på riktigt 

Hur många 46 åriga kvinnor har tjejkompisar som är runt 18-20 år? 

Har du i närtid träffat en 18 åring? Har du träffat en 18 åring som precis kommit ut från en instution? 

Nej jag har inte borderline. Jag har haft komplex ptsd och blivit behandlad på en specialiserad traumamottagning som till största delen enbart tar emot folk som upplevt krig.

Om man dessutom blivit utsatt för så mycket sexuella trauman jag gjort så har mitt agerande inte varit särskilt märkligt? jag har inte förfört en gift man. Jag sökte trygghet och ville ha en familj?. Jag var 18 år gammal och hade ingenting?. 

Att du ens tänker i banorna om borderline visar inte på någon djupare empatisk förmåga från din sida. Borderline patienter är också en patientgrupp som upplevt trauma, har aldrig träffat någon med borderline som vuxit upp under trygga hemförhållanden och haft en stabil barndom. Dom jag känner som arbetar seriöst med den patientgruppen har inte heller den erfarenheten att det finns personer med det personlighetssyndromet som inte blivit skadade tidigt. 

Mmm? men en stabil 46 årig kvinna ser inte en trasig 18 åring, som går runt som ett levande lik som en jämbördig polare, majoriteten går in i mammarollen åt en sådan person? 

Under min terapi har vi pratat om just den biten också, att jag kom dit och ville ha trygghet och en stabil familj. Jag såg mannen jag låg med som min pappa och hans barn va i mitt huvud mina småsyskon?

Det är liksom nivån på hur sjuk jag varit. Så absolut kan man ha vänner med stora åldersskillnader, men det förutsätter ju lite att man ligger på en hyfsad nivå med varandra. Inte att man sitter i samma rum som den andre och äter. Jag har knappt pratat med henne något djupare, vilket man brukar göra med sina vänner. 

Det var ju mer som att Ninni som kommer till Muminfamiljen skulle ses som Muminmammans bästa polare helt plötsligt? på den nivån av rimlighet. 

Finns ganska mycket i min relation till honom som visar på att han älskade att äga mig, han kunde göra vad han ville med mig, förnedra mig. Så i min sjuka hjärna så hade jag funnit trygghet, min definition på trygghet var liksom inte samma definition som jag har idag. 

Jag gjorde ju precis allt han sa, inte som ett roligt rollspel utan jag var som helt hjärntvättad och manipulerad. Men han pendlade bitvis mellan att vara omsorgsfull, exempelvis när jag inte åt och blev helt borta. Jag kunde inte stå, då kunde han ägna 1,5 timme till att motivera mig att åtminstone dricka ett glas mjölk. Sedan kunde han slå till åt andra hållet, men jag ville bara se dom stunderna då han visade omtanke. 

Så om man utsätter den man älskar för olika former av misshandel, då är det inte kärlek. 

Men innan terapin så kunde jag inte säga ett ont ord om honom. Det andra hade aldrig hänt. 

Att hojta borderline är idag en slaskdiagnos? Så jag uppskattar inte att någon som från början är nedlåtande drar upp detta. Tycker du själv att du tillför någon form av stöd till mig med dom svaren du skriver i tråden? Är det en genuin omtanke från din sida att verkligen vilja stötta? 

Pratar du likadant med folk IRL, folk öppnar upp sig och du börjar spekulera hejvilt om rätt nedlåtande personlighetsstörningar?

Jag har inget emot diagnosen borderline. Jag har däremot ett problem med att folk inte har respekt för vad borderline är, utan målar ut dessa kvinnor som manipulativa och uppmärksamhetssökande Och att man ska ignorera dessa i vården. Jag har turen att aldrig anklagats för detta!