Inlägg från: Anonym (Anonym) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Anonym)

    Har jag ocd?

    Några exempel för att beskriva mitt beteende:

    Jag ber alltid mitt barn ta av sig strumpor efter förskola/skola (jag tar också av mig strumpor som varit någon annanstans än hemma).
    Samtliga i familjen ska duscha innan sänggång (inget som drabbar barnen då de gillar att duscha, har ej torr hud, och jag gnäller aldrig om att de ej får smutsa ner sig under dagarna utomhus som jag hör andra föräldrar göra pga "ej baddag).
    Jag skulle aldrig lägga mig i sängen med utomhuskläder.
    Kan inte ställa icapåsar på golvet pga de stått i affären.
    Om jag tex ska bädda rent sängen eller måste jag tvätta händerna innan.
    Torkar av alla matvaror innan de ställs in i kylskåpet. 
    Jag får panik när barnet tar med kompisar hem från skolan med smutsiga strumpor och vill alltid städa toaletterna/golvet efter. Jag städar nästan all min lediga tid, har jag tid över så städar jag.
    Tvättar händerna så ofta att jag får sår under vinterhalvåret.
    Skrubbar ofta på ytor fastän det redan är rent, som ett tvångsbeteende. 
    Jag mår psykiskt dåligt om något behöver städas och jag ej har möjlighet att städa på en gång. Kan liksom inte gå vidare helt med andra saker, blir disträ och klarar inte av att leva i nuet innan det är fixat.

    Som ni förstår, mår jag otroligt dåligt över det här. Det är dränerande och jag är ofta på bristningsgränsen. Jag känner mig psykiskt utmatad varje dag men fysisk har jag så mycket energi som aldrig tar slut.

  • Svar på tråden Har jag ocd?
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (L) skrev 2025-02-21 22:22:50 följande:

    Det låter som att det skulle kunna vara ocd. 

    Jag får intrycket att du på något plan förstår att dina hygienrutiner är överdrivna men att känslorna kommer och kör över dig.


    Jag förstår att flera saker är överdrivet, men som du skriver känslan av att jag måste göra det tar ändå över. Ocd, tvångssymdrom eller annan diagnos vet jag inte men jag känner att det kan väl inte vara normalt, såhär kan inte andra småbarnsföräldrar hålla på, för jag känner att jag går under varje dag av min egen hjärna. Det är så snurrigt där inne och jag har svårt att ibland göra enkla vardagliga sysslor som att packa en väska pga allt annat som dränerar mig.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Tvång) skrev 2025-02-21 22:33:24 följande:

    Har själv ocd och skulle säga att du helt klart har det.


    Har du sökt hjälp för det och isåfall var börjar man? Har du liknande rutiner för städning eller hur ser din ocd ut?

    Jag har även andra "klassiska" tvångstankar som att kolla så dörren är låst, allt är avstängt osv. Detta gjorde jag även när jag var tonåring. Minns tydligt när tvångstankarna började och hur det successivt ökade. Under några år var det ganska lungt och jag levde utan den här konstanta oron. Sen kom den tillbaka och har nu haft det såhär i ca 8 år.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Tvång) skrev 2025-02-21 23:00:43 följande:
    Jag sökte hjälp via företagshälsovården och fick medicinering och KBT. Du kan kontakta din vårdcentral så kan de hjälpa dig vidare.

    Japp, nästan exakt samma städrutiner som du beskriver. 

    Mina började nog redan som barn. Sedan har de blivit bättre och sämre i omgångar och även bytt skepnad genom åren.
    Känner du att det blivit bättre efter hjälpen? Kan du liksom leva mer normalt eller finns tankarna fortfarande kvar?. Jag känner att det är omöjligt att nånsin bli av med alla tvångrutiner och drar mig för att söka vård pga det, även för att jag känner sån skam.

    Tack för att du delar med dig! Jag har gått igenom hela mitt liv för att försöka förstå hur det började, och kan också se att det har ändrat skepnad. Tex ätstörningar, och andra tvångsbeteenden som inte hade med städning att göra.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Kitten) skrev 2025-02-22 08:31:50 följande:

    Det låter som tvång. Provat kbt via nätet? 


    Trött i huvudet och energi i kroppen - har du funderat på adhd någon gång? 


    Är du kvinna? Ta en titt här och se om du känner igen dig: 


    ">


    Du får säkert upp en massa andra förslag från Tuben sen också att titta vidare på. Finns bland annat en längre föreläsning från Attention. 


    Mot ångest är träning ofta en effektiv behandling (lika effektivt som medicin). Prova att trötta ut kroppen ordentligt en gång varje dag, tex en intensiv kvart på motionscykel om du har svårt att komma iväg. Lyfta tyngder kan också vara skönt. 


    När du gick kbt, fick du då lära dig metoder att hantera ångest som passade dig? Du verkar skifta lite i perioder vad du lägger din ångest vid. Det är viktigt att kunna hantera ångesten när den kommer så att man kan leva sig genom den istället för att ge vika för tvångstanken som kommer. 


    Ja just att jag blir väldigt trött psykiskt. Får ingen ordning på mina tankar, det är ofta kaos i hjärnan trots att allt är under kontroll, tex om vi ska åka någonstans så får jag lätt kaos i hjärnan trots att vi är i fas. Ironiskt nog är det alltid jag som är sen och ställer till det för mig själv, då jag har så mycket rutiner för mig innan jag kan lämna hemmet. Fysisk energi har jag gott om, kan lätt storstäda hela huset samt köra ett hårt träningspass samma dag. Samtidigt kan jag också krascha och ha perioder jag har svårt att ta mig för enkla sysslor, som att städa av käket eller vika tvätt, men kan gärna ställa mig o skrubba rent hela duschen eller tokskrubba annat som inte räknas som "vardagsstädningen". Så ja, adhd kanske? Ibland känner jag igen mig i att jag hamnar i såkalladd manier och sen kraschar jag.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Sök) skrev 2025-02-22 10:01:50 följande:

    jag jobbar inom psykiatrin och jag tycker absolut att du ska söka hjälp för detta och inte heller vara rädd för medicinering  i kombination med psykologisk behandling. rätt behandling kan ge dig (och familjen) betydligt ökad livskvalitet. Börja med att boka tid på vårdcentralen!


    Tack för svar! Hur söker jag hjälp? Vårdcentralen? Privat?
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Kitten) skrev 2025-02-22 18:06:58 följande:

    Det här låter ju precis som en adhd-hjärna - ELLER en hjärna som håller på att bli utbränd. En del upplever att det där kaoset, att man har svårt att komma igång och lätt väntar till sista sekund blir bättre av adhd-medicin. Av det skälet är det kanske värt att utreda. Hur är du med kaffe och energidrycker? Blir du pigg av det eller snarare lugn och samlad? En del med adhd får samma effent av koffein som av vissa adhd-mediciner. 


    Har du nära släktingar med liknande problem, eller språkstörning, dyslexi eller nåhon form av autism? Någon som har svårt att få ihop livet? Npf är ärftligt, så har du familjemedlemmar som också verkar ha det ökar sannolikheten för att det även är så för dig. 


    Om du har adhd är det inte omöjligt att rätt stöd och behandling för det kan få din stress att minska och att tvången då också gör det. Och det är ju lättare att jobba med kbt om det är lite mer lugn i huvudet. 


    Jag har länge funderat på om jag är utbränd och om det är därför jag har så svårt att hålla reda på mina tankar. Eller så har jag adhd och/eller ocd och har blivit utbränd av hur dessa diagnoser påverkar mig. Jag hör ju själv att jag skulle behöva hjälp att reda ut detta.

    Jag blir aldrig pigg utav kaffe eller energidryck. Dricker kaffe varje morgon för att det är gott och hör till, men känner inte att jag blir pigg som andra pratar om. Men hör många tala om hur koffein påverkar ångest osv. Vilket jag har gott om, övertänker saker osv.

    Jag har syskon till föräldrar samt kusiner med olika diagnoser som jag vet om. Utöver det vet jag inget om närmre familj, de verkar "fungera" bra.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (R) skrev 2025-02-22 18:10:07 följande:

    Jag har OCD och gör liknande som dig. Fattar det är väldigt jobbigt med barn i detta läge. Jag bor själv kan inte ens bjuda hem någon till min lgh för då skulle jag få panik. 


    Ja. Tyvärr blev det värre efter första barnet. Dock ska sägas att barnen i sig att de finns till i huset är inget problem. Alltså det är inte så att om de går på toaletten då måste jag städa. De "tillhör" ju mig, om du förstår. Det är mer när kompisar ska hit, speciellt efter skola osv. Som jag känner sånt äckel ibland av att jag inte har kontroll över var de varit innan och att de tvättar händer osv. Som jag kan se till att mina egna barn gör. Men att jag måste lägga tid på massa skit istället för att spara den energin till mina barn, det är fruktansvärt. 

    Hur ser ditt liv ut om du vill svara? Alltså mer rutiner osv? Känner att det känns lite skönt att höra att andra har det likadant. Svara bara om du vill såklart!
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Tvång) skrev 2025-02-22 17:56:45 följande:
    Har blivit marginellt bättre, skulle jag säga. Har gått i terapi i flera omgångar, men nu har jag väl gett upp/accepterat att det är som det är. M (ed det sagt, så finns ju folk som faktiskt blir bättre, så vill inte låta för negativ. Men det är starkt, så starkt. Svimmade i matbutiken för några år sedan. Vaknade upp på golvet och kände att jag var alldeles blöt runt huvudet av blod och ambulansen var på väg, men allt jag kunde tänka på var att jag låg på ett smutsigt  butiksgolv. Galet.

    Jag har också ätstörningar. Äter i princip bara samma maträtter och mängder. Även samma med motion, har svårt att sluta. Det har också blivit som ett tvång. Men städning och hygien har nog varit det värsta för mig.
    Fy låter fruktansvärt jobbigt. Har du barn?
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (nästan samma) skrev 2025-02-22 01:52:10 följande:

    Apropå tvångstankar så har jag också haft en släng av det och har nog det. Jag kan också må dåligt av tanken att jag har något smuts på mig och  byte rnog kläder för ofta. T.ex om jag lagar mat och har hållit på med rå kyckling, så måste jag byta kläder efteråt även om jag vet att jag inte nuddade den råa kycklingen med tröjan. Men tanken att det kanske stängt upp någon droppe på ärmen gör att jag inte kan ha den på mig mer. Jag kan även duscha håret efter rejäla storkok för jag känner mig ofräsch av tanken att jag har typ stänk av rått kött på hårtopparna. Vet innerst inne att det är sjukt överdrivet och jag är mycket bättre nu för tiden än förr. Nu kan jag ändå ibland skita i vissa saker och hemma är det verkligen inte kliniskt rent. Det är som sagt annat smuts som ger mig lite tvångstankar som då andra människors bakterier, rått kött från matlagning eller om jag fixat i trädgården och får jord på kläderna. De kan jag inte ha på mig inne sen.


     


    Å just det, skulle aldrig lägga mig i sängen med kläder jag haft ute. Jätteofräsht. Sätter mig knappt i soffan med det heller. Byter alltid om när jag kommer hem och har myskldäer som bara inomhusplagg.


    Intressant! Då jag absolut kan laga mat utan att tvätta kläder/hår efteråt. Kan störa mig om det luktar lite stekos men bryr mig inte tillräckligt för att byta om direkt. Men har ju som sagt andra saker för mig. Måste absolut skura hela bänk osv om jag hanterar kyckling, undviker det helst.

    Känner att hade jag bara haft några saker sådär som jag tvångsmässigt behövde göra hade jag kunnat leva med det. Nu är det så mycket att det blir svårt att leva ett normalt liv som inte bara innebär att städa.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (nästan samma) skrev 2025-02-22 01:46:57 följande:

    Låter som mig. Jag städar alltid toaletterna efter besök, tvättar händerna gör vi alla så fort vi kommer hem. Byter strumpor om vi gått någon annanstans. Tvättar av fötterna om vi har duschat i badhuset och sen gått barfota där plus kastar strumporna som vi gått med på golvet i omklädningsrum, i tvättmaskinen. 

    Jag skurar dock inte ihjäl mig på ytor som bara vi i familjen varit och rört om i, det tycker jag inte är ofräscht på något vis. 

    Jag tycker detta är sunt förnuft. Självklart gör man rent toaletten t.ex om andra suttit på den som inte är familj.... Och barn vet man ju pissar lite utanför :D


    Ja det låter om vi tänker likadant. Skurar dock inte ihjäl mig på ytor om bara familjen gått där, det är inte något som stör mig. Handlar mer om att om jag får för mig att torka av alla skåpsluckor så gör jag det även fast det inte behövs. Då torkar jag som en manisk person på redan rena ytor. Jag kan liksom inte släppa den tanken om jag får den.

    Och ja, har barnen varit på bashus så vill jag helst duscha de alternativt ta på rena strumpor då badhusgolv äcklar mig.

    Men du som har barn, hur är det om de tar med kompisar hem från tex skola/förskola?. Om du vill att dina barn ska ta av sig strumpor, ber du då kompisar att göra det? Och om de inte vill så går det ju inte att tvinga, hur hanterar du det? Känner du ett starkt behov av att skura golvet efteråt eller kan du leva med det?
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (nästan samma) skrev 2025-02-22 23:21:35 följande:

    Ja apropå ditt tidigare svar. Om jag har lagat kyckling så skurar jag hela köket rent och kastar alla sopor, tvättar alla ytor på bänken och är extrem noggrann. Rå kyckling är det läskigaste jag vet. 

    När barnens kompisar är hemma hos oss så tar jag alltid bort våra "mysfiltar" som vi har på soffan som vi brukar använda på kvällen när vi behöver värma oss. Jag kan också ta bort vissa kuddar som vi brukar luta oss mot. En period lade jag alltid någon filt på soffan som jag sen tvättade. Men det var mer förr när barnen var mindre mest för att många barn då var snoriga också och barn kladdar ju runt lite mer. Jag har blivit bättre på det och tycker inte längre det är "ofräscht" (eller hur man ska säga) och har sen flera år tillbaka slutat lägga filt på soffan. Mysfiltar kan jag dock vika undan fortfarande.
    Jag är dock noga med att jag inte vill att någon sitter i barnens sängar om sängarna är obäddade. Så då är jag noga med att ha överkast på. 

    Har aldrig känt behovet av att skura golv efter besök och inte heller att någon annan än vi själva ska byta strumpor när vi kommer hem. 

    Jag vet inte om dina barn är små eller vilken ålder de har men när barnen blir äldre så vägrar de ju till slut byta om och byta strumpor. Så tack vare det kanske man ska säga så var jag ju tvungen att släppa fobin lite där. Jag själv sätter mig dock aldrig med kläder i soffan som jag haft på mig när jag åkt buss eller tåg, men det gör barnen nu för tiden och även deras kompisar. Min äldsta dotter har träffat en pojkvän som sover hos oss nu väldigt ofta och då kan jag ju inte längre heller gå och göra rent toaletten varje gång han varit där.... det blir ju också då som att om hon inte tycker det är ofräscht så får jag fakstiskt inte heller tycka det. Lite så känner jag. 

    Det är väldigt dubbelt hos mig. Jag är jättedålig på att städa annars hemma. Skulle behöva tvätta av skåpsluckor som du säger att du gör men det prioriterar jag aldrig t.ex. Däremot tvättar jag kläder för ofta och mitt eget hår. Jag har jättesvårt att stå emot att tvätta håret eller duscha. Ex om jag provat kläder i någon butik så känner jag mig sen skitig då de kläderna kanske varit provade av andra eller har kemikalier på sig som är nya, så jag måste alltid duscha av mig hemma sen efter en runda på stan och tvätta håret. Om jag har utsläppt hår på jobbet så har jag ett behov av att duscha av mig och tvätta håret då jag tycker att jag gått och rört vid det med otvättade händer då och då. om håret varit i knut känns det renare.

    För övrigt skulle jag aldrig dricka från någon annans glas eller äta från någon annans gaffel om det inte var från mina barns. Har också lärt de att inte göra det. Det tycker jag dock är sunt förnuft. Varför bli förkyld i onödan typ.

    Sen rör jag aldrig handtag och spolknapp på offentliga toaletter, sitter aldrig där och tar i allt med papper. Om det inte finns tvättar jag såklart alltid händerna efteråt. Tvättar ibland även händerna innan också eftersom man tar i toalettpappret som man sen ska torka sig med, och då är jag ännu noggrannare med att inte röra offenltiga handtagen när jag låser.  

    Ibland blir jag trött på att jag är nojig också, precis som du. Jag har dock blivit bättre än förr. Det kanske inte märks här när jag förklarar men det har jag. Mycket för att jag också känt att det tar för mycket energi från en. 

    När jag fick kbt hade jag katastroftankar som var ännu värre. Det var därför jag gick dit. Detta med städning osv var nog det minsta problemet då. De katastroftankarna jag haft kunde vara att jag alltid tänkte på det värsta farliga som kunde hände i alla möjliga sammanhang. Ganska orimliga sådana. 

    En sak som hjälpt mig är att se hur andra gör. När jag ser hur mina syskon och mina vänner beter sig hemma så börjar jag inse att jag överdriver. Och har de överlevt utan att bry sig så mycket om allt detta som jag nojar mig över, ja då överlever jag med. 

    Försök ställa om tankesättet och släpp det. Intala dig att skåpsluckorna är rena så kanske du käner sen att de är det.


     


    Gud vad jag känner igen mig i det du beskriver. Jag beter mig exakt likadant på offentliga toaletter. Det här låter nog så dumt, men tycker det är äckligt att sitta på andras toaringar, får sen för mig att andras bakterier hamnar i mina byxor så känner att byxorna måste tvättas. Kan ibland hålla mig tills jag kommer hem för att slippa den processeduren.

    Har precis samma tankar med håret, är det utsläppt och nuddar offentliga platser vill jag duscha håret innan jag lägger mig i sängen. Tränar dock mycket och har inga problem att låta bli att duscha håret fastän jag svettats mycket, duschar såklart kropp varje kväll. Kan använda samma svettiga träningskläder några dagar irad utan problem. Men har även samma med kläder som du beskriver i provrum osv. Köper dock mycket begagnat till barnen och mig ibland, vilket jag inte tycker är äckligt så länge jag tvättar det först.

    Min äldsta är 7 år och tar av sig strumpor på automatik. Som en vana eftersom jag väl tjatat så mycket om det. Men jag antar att det blir svårare ju äldre de blir och då har jag ju inget val än att släppa det.

    Känner ändå lite hopp när du skriver. Jag inser att jag faktiskt släppt på flera saker som tidigare varit jobbiga. Som med soffan, höll också på att lägga filtar förr, damsög och tvättade klädsel ofta. Nu bryr jag mig inte alls om soffan. Dock är den gammal och halvtrasig, vilket för mig är skönt. Som en fristad. Där får barnen käka mellis o snacks, sitta med vilka kläder som helst. Det ger mig noll ångest. Vi har bestämt att köpa ny soffa när barnen är äldre och risken för spyor, kiss o spill minskat (har ett blöjbarn också).

    När jag var yngre klarade jag inte av att ta i en disktrasa. Aldrig någonsin. Jag arbetade på café och vägrade, använde hushållspapper till att torka av istället. Nu använder jag bara disktrasa i köket och tycker inte det är äckligt. Dock kanske inte mina tvångstankar minskat utan snarare bara bytt fokus. Tex så rullar jag av sängarna med en klädroller ofta samt damsuger madrasser ofta, sånt brydde jag mig inte om förr.

    Jag har verkligen försökt ge mig själv uppgifter. Som att när en tvångstanke kommer som handlar om städning på ett ställe som egentligen är rent så försöker jag hålla mig. Brukar gå några dagar sen gör jag det ändå. Kan inte släppa det. Gillar egentligen att städa o fixa, men att städa som tvång på redan rena ytor är dränerande och tar ju tid som jag vill lägga på annat.

    Känner ofta att jag kastar bort mitt liv. Jag älskar mitt liv. Har friska barn, fin man, ett hus jag trivs i osv. Alla är friska. Jag borde må bra. Jag skulle kunna ha det så bra.

    Funderat o läst mycket om varför man får tvångstankar/ocd. Finns det saker i barndomen som kan ha skapat/förstärkt beteendet?. Om du vet.

    Just det, katastroftankar har jag mycket i perioder. När min yngsta var nyfödd var det extremt. Förlossningen var jättetraumatiskt för mig, vilket jag tror förstärkte tankarna. Typ ta tillbaka kontrollen.

    När jag var barn hade jag massa katastroftankar också. Kan ibland nu få såna tankar som tex när jag kastar ner nåt klädesplagg för trappan samtidigt som jag håller min yngsta i famnen typ "oh shit tänk så hade jag kastat henne istället". Men tror sånt är ganska vanligt när man har bebis/småbarn
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Skuggan) skrev 2025-02-24 19:42:15 följande:
    Ja det verkar som att du har OCD, men prata med någon kunnig är mitt råd.

    Att låta tankarna vara handlar om att se dem som just tankar, inte som sanningar eller direkta uppmaningar att agera. Tänk på det som att betrakta moln som driver förbi på himlen. Du behöver inte göra något med dem, inte försöka få bort dem eller ta dem på allvar. De är bara där.
     
    Genom att acceptera ångesten och låta den finnas utan att ge efter för tvångshandlingar, kan du gradvis lära hjärnan att det inte är farligt att låta bli. Ju oftare du möter ångesten utan att agera, desto svagare blir den med tiden. Det betyder inte att det blir lätt på en gång, men varje gång du låter bli att städa, byta strumpor eller följa någon annan ritual, tar du ett steg mot att minska dess grepp.
     
    Det kan också hjälpa att påminna dig själv om att du inte behöver vara perfekt eller ha kontroll hela tiden. Att något inte känns rent just nu betyder inte att det är farligt eller att du gör fel. Genom att öva på att stanna kvar i situationen utan att utföra tvångshandlingen kan du börja skapa nya mönster. Till en början kan det vara obehagligt, men om du håller ut, kommer ångesten att börja klinga av. Ju fler gånger du övar på detta, desto mer frihet får du att leva ett liv utan tvångens ständiga krav.
    "Det kan också hjälpa att påminna dig själv om att du inte behöver vara perfekt eller ha kontroll hela tiden. Att något inte känns rent just nu betyder inte att det är farligt eller att du gör fel."

    Denna mening var väldigt stark för mig. Precis så känner jag. Och det var skönt att läsa. Tack för kloka ord, verkligen!

    Jag ska testa att göra precis som du skriver och se hur det känns.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Kitten) skrev 2025-02-24 11:37:23 följande:

    Appropå frågan om varför man drabbas. Personer med npf (som tex adhd) har ofta samsjuklighet med olika typer av ångestproblematik (som tex tvång). Mitt råd är att gå till källan. Utred om du har funktionsnedsättningar som gör dig stresskänslig och se till att få de hjälpmedel som du i så fall har rätt till. Läkemedel hjälper en del med adhd att få ett lugn. Många kvinnor går igenom utbrändhet mm och blir ibland även feldiagnosticerade inom psykiatrin eftersom vården inte känner igen adhd hos kvinnor. 


    Så tvångstankar kan bero på adhd och då skulle medicin för adhd hjälpa mig hantera dessa tankar tex?

    Jag är så lost i hur jag ska söka vård. "Hej! jag tror jag har adhd eller ocd eller ja en jävla massa ångest o tvångstankar ". För vad ska jag söka och hur och var vänder jag mig. Jag förstår att jag bör göra det, för mig och mina barns skull men drar ut på det för det känns läskigt helt ärligt, lite skamligt också och oro att jag ska bli förminskad utav vården.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (nästan samma) skrev 2025-02-23 00:58:03 följande:
    Ja vi verkar vara lika på många vis. Jag har också känt att jag måste skärpa mig, att jag kastar bort mitt humör genom att gå och oroa mig. Men ja, om jag gått på toa på jobbet så måste jag tvätta de byxorna, tänker att de ändå kanske nuddade toasitsen eller nåt även om jag vet att det är typ helt omöjligt då jag har bra koll.

    Jag vet inte varför man får det. Hade det som barn också. Min syster sa det. Att jag var tvungen att titta under sängen varje gång innan jag skulle sova. Kan också springa och kolla att spisen verkligen är stängd innan jag går ut. Kan göra det ibland fler gånger. Dock tror jag det beror på att jag är disträ och stressad och verkligen inte koncentrerar mig. 

    Men jag lutar åt att det är något genetiskt. Att man är mer mottaglig för att få såna tvångstankar än andra. Jag var orolig mycket också när barnen var små. Läste på om allt och kollade upp allt som jag tyckte var avvikande. Det gör jag i och för sig fortfarande. 

    Jag själv gick till läkaren för minsta lilla i min ungdom också och fram till några år sen var jag orolig för t.ex allergiska reaktioner om jag fick någon ny medicin osv. Detta fick dock ett drastiskt slut när min mamma plötsligt fick ALS för några år sen. Efter det klarar jag inte av att gå in i ett sjukhus nästan och sen dess har jag inte uppsökt vården för några småsaker överhuvudtaget. Jag vill inte ha kontakt med vården överhuvudtagen och går endast dit om jag verkligen verkligen måste som typ mammografi har jag ju gjort. Men förr kunde jag gå dit om jag kände något konstigt eller oroa mig för något som kunde vara ganska tramsigt.  Att min mamma på ett år blev både sjuk och gick bort så fort fick mig att ta avstånd från den sidan av mig som hade hypokondri. Jag har sen dess slutat att tänka på sjukdomar på det viset som jag gjorde förr och vill inte ha tankar på sådana dödliga saker i mitt huvud. Den sorgen som man fick gå igenom fick en att vakna till lite och inse att man måste vara försiktig med att få ångest över skitsaker och försöka slappna av och inte stressa för trams. Jag kan inte ens kolla på dokumentärer eller filmer som handlar om vissa sjukdomar längre. Vilket kanske är bra för jag läser då inte heller om diagnoser eller symtom som förr, då kunde jag googla symtom osv och bli orolig. Det har jag slutat med. Att googla är det värsta man kan göra: Det lärde jag mig av min kbt också. Det hjälper bara för stunden. Googlar man och får dåliga svar får man ångest. Googlar man och får lugnande svar så göder man bara behovet att google mer och då blir man aldrig av med ovanan. 

    Lättare sagt än gjort när man har den här personligheten att lätt få tvångstankar men man kan iallfall försöka bli av med sånt som är totalt onödigt att bry sig om. 
    Ja nu blev jag påmind om att jag också kollade under sängen varje gång jag skulle sova. Höll nog på med mer tvångstankar än jag minns på rak arm även som barn. Så det är kanske genetiskt, som du skriver. 

    Jag beklagar din mamma och förstår verkligen att det får en att vakna till när det kommer till att ha ångest över skitsaker. Jag uppsökte läkare för något år sedan pga misstänkt bröstcancer som sen visade sig vara en ofarlig sjukdom. Och sådana händelser har gjort att tvångshandlingarna minskat en period eftersom jag var så tacksam. Tyvärr har ändå tvångstankarna successivt kommit tillbaka, vilket känns så sjukt jävla sorgligt, med tanke på hur skört livet är och hur mycket tid man då ska lägga på att ha ångest över meningslösa saker.

    Jag älskar att lyssna på true crime poddar. Gör det dagligen, jag vet inte om det egentligen är dåligt för min ångest. Men att höra om sjuka och fruktansvärda händelser gör ibland att mina problem känns så små, vilket är på något sätt skönt. Låter kanske helt sjukt.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Skuggan) skrev 2025-02-25 20:19:08 följande:
    Jag är verkligen glad att mina ord kunde ge dig något. Det är en tuff resa, men det viktigaste är att du vågar testa och utmana dig själv. Att du redan nu har bestämt dig för att prova betyder att du är på rätt väg.
     
    Det kommer säkert kännas jobbigt i början, men kom ihåg att ångesten inte är farlig, den vill bara övertyga dig om att den är det. Ju fler gånger du står emot, desto mer kommer du märka att den faktiskt tappar sin makt över dig. Och det fina är att varje litet steg räknas.
     
    Ta det i din egen takt, och var snäll mot dig själv i processen. Du behöver inte vara perfekt, du behöver bara fortsätta framåt. Och du är inte ensam i det här.

    Ej i frid, men i prövningens eld, smides den som söker frihet. All lycka på färden.
    Tack, så snälla ord!

    Idag känns det jättejobbigt. Sambon kom hem tidigare från jobb, vilket ger mig mer tid att städa om jag vill (han tar barnen). Har redan storstädat hela vardagsrummet. Nu la jag mig i sängen med grovångest och vill egentligen "passa på" att göra mer nytta när jag har tid, men får sön ångest och undrar om andra har det såhär. Hur städar man på en normal nivå? Gör jag det? Tycker alltid att det behöver städa nånstans. Någon låda behöver sorteras/rensas, alltid kläder som behöver rensad, organiseras i hallen, lister som behöver rengöras, golv som behöver damsugas, handfat som behöver rengöras. Hur gör andra för att hålla efter utan att vända ut o in på sig själva?
Svar på tråden Har jag ocd?