Anonym (Anonym) skrev 2025-02-23 00:12:26 följande:
Gud vad jag känner igen mig i det du beskriver. Jag beter mig exakt likadant på offentliga toaletter. Det här låter nog så dumt, men tycker det är äckligt att sitta på andras toaringar, får sen för mig att andras bakterier hamnar i mina byxor så känner att byxorna måste tvättas. Kan ibland hålla mig tills jag kommer hem för att slippa den processeduren.
Har precis samma tankar med håret, är det utsläppt och nuddar offentliga platser vill jag duscha håret innan jag lägger mig i sängen. Tränar dock mycket och har inga problem att låta bli att duscha håret fastän jag svettats mycket, duschar såklart kropp varje kväll. Kan använda samma svettiga träningskläder några dagar irad utan problem. Men har även samma med kläder som du beskriver i provrum osv. Köper dock mycket begagnat till barnen och mig ibland, vilket jag inte tycker är äckligt så länge jag tvättar det först.
Min äldsta är 7 år och tar av sig strumpor på automatik. Som en vana eftersom jag väl tjatat så mycket om det. Men jag antar att det blir svårare ju äldre de blir och då har jag ju inget val än att släppa det.
Känner ändå lite hopp när du skriver. Jag inser att jag faktiskt släppt på flera saker som tidigare varit jobbiga. Som med soffan, höll också på att lägga filtar förr, damsög och tvättade klädsel ofta. Nu bryr jag mig inte alls om soffan. Dock är den gammal och halvtrasig, vilket för mig är skönt. Som en fristad. Där får barnen käka mellis o snacks, sitta med vilka kläder som helst. Det ger mig noll ångest. Vi har bestämt att köpa ny soffa när barnen är äldre och risken för spyor, kiss o spill minskat (har ett blöjbarn också).
När jag var yngre klarade jag inte av att ta i en disktrasa. Aldrig någonsin. Jag arbetade på café och vägrade, använde hushållspapper till att torka av istället. Nu använder jag bara disktrasa i köket och tycker inte det är äckligt. Dock kanske inte mina tvångstankar minskat utan snarare bara bytt fokus. Tex så rullar jag av sängarna med en klädroller ofta samt damsuger madrasser ofta, sånt brydde jag mig inte om förr.
Jag har verkligen försökt ge mig själv uppgifter. Som att när en tvångstanke kommer som handlar om städning på ett ställe som egentligen är rent så försöker jag hålla mig. Brukar gå några dagar sen gör jag det ändå. Kan inte släppa det. Gillar egentligen att städa o fixa, men att städa som tvång på redan rena ytor är dränerande och tar ju tid som jag vill lägga på annat.
Känner ofta att jag kastar bort mitt liv. Jag älskar mitt liv. Har friska barn, fin man, ett hus jag trivs i osv. Alla är friska. Jag borde må bra. Jag skulle kunna ha det så bra.
Funderat o läst mycket om varför man får tvångstankar/ocd. Finns det saker i barndomen som kan ha skapat/förstärkt beteendet?. Om du vet.
Just det, katastroftankar har jag mycket i perioder. När min yngsta var nyfödd var det extremt. Förlossningen var jättetraumatiskt för mig, vilket jag tror förstärkte tankarna. Typ ta tillbaka kontrollen.
När jag var barn hade jag massa katastroftankar också. Kan ibland nu få såna tankar som tex när jag kastar ner nåt klädesplagg för trappan samtidigt som jag håller min yngsta i famnen typ "oh shit tänk så hade jag kastat henne istället". Men tror sånt är ganska vanligt när man har bebis/småbarn
Ja vi verkar vara lika på många vis. Jag har också känt att jag måste skärpa mig, att jag kastar bort mitt humör genom att gå och oroa mig. Men ja, om jag gått på toa på jobbet så måste jag tvätta de byxorna, tänker att de ändå kanske nuddade toasitsen eller nåt även om jag vet att det är typ helt omöjligt då jag har bra koll.
Jag vet inte varför man får det. Hade det som barn också. Min syster sa det. Att jag var tvungen att titta under sängen varje gång innan jag skulle sova. Kan också springa och kolla att spisen verkligen är stängd innan jag går ut. Kan göra det ibland fler gånger. Dock tror jag det beror på att jag är disträ och stressad och verkligen inte koncentrerar mig.
Men jag lutar åt att det är något genetiskt. Att man är mer mottaglig för att få såna tvångstankar än andra. Jag var orolig mycket också när barnen var små. Läste på om allt och kollade upp allt som jag tyckte var avvikande. Det gör jag i och för sig fortfarande.
Jag själv gick till läkaren för minsta lilla i min ungdom också och fram till några år sen var jag orolig för t.ex allergiska reaktioner om jag fick någon ny medicin osv. Detta fick dock ett drastiskt slut när min mamma plötsligt fick ALS för några år sen. Efter det klarar jag inte av att gå in i ett sjukhus nästan och sen dess har jag inte uppsökt vården för några småsaker överhuvudtaget. Jag vill inte ha kontakt med vården överhuvudtagen och går endast dit om jag verkligen verkligen måste som typ mammografi har jag ju gjort. Men förr kunde jag gå dit om jag kände något konstigt eller oroa mig för något som kunde vara ganska tramsigt. Att min mamma på ett år blev både sjuk och gick bort så fort fick mig att ta avstånd från den sidan av mig som hade hypokondri. Jag har sen dess slutat att tänka på sjukdomar på det viset som jag gjorde förr och vill inte ha tankar på sådana dödliga saker i mitt huvud. Den sorgen som man fick gå igenom fick en att vakna till lite och inse att man måste vara försiktig med att få ångest över skitsaker och försöka slappna av och inte stressa för trams. Jag kan inte ens kolla på dokumentärer eller filmer som handlar om vissa sjukdomar längre. Vilket kanske är bra för jag läser då inte heller om diagnoser eller symtom som förr, då kunde jag googla symtom osv och bli orolig. Det har jag slutat med. Att googla är det värsta man kan göra: Det lärde jag mig av min kbt också. Det hjälper bara för stunden. Googlar man och får dåliga svar får man ångest. Googlar man och får lugnande svar så göder man bara behovet att google mer och då blir man aldrig av med ovanan.
Lättare sagt än gjort när man har den här personligheten att lätt få tvångstankar men man kan iallfall försöka bli av med sånt som är totalt onödigt att bry sig om.
