Anonym (Q) skrev 2025-02-03 12:42:04 följande:
Dags för dig att rycka upp dig lite. Jag brukar inte skriva/säga så till personer med depression, men att du har lämpat över nästan allt på din man, har gjort att han blivit sjuk. Nej! Det är inte enbart ditt fel. Han skulle sagt till tidigare. Nu är ni två deprimerade vuxna människor och borde kunna göra lika mycket. Kanske att du måste ta mer ansvar ett tag, om din man mår så dåligt att han inte kan se någon mening med sitt liv. Många som pratar om att ta sitt liv, gör också ett försök någon gång. Psykakuten på direkten för din man. Sen får sjukvården ta ställning till vilken hjälp han behöver. Från och med idag får ni dela på arbetsuppgifterna. Kanske att du tar mer eftersom du verkar mer stabil än mannen.
Jag har tagit tag i mycket idag och lovat honom att hjälpa till fast jag inte orkar. Jag vill inte leva heller men jag vill heller inte dö och skulle inte göra försök som han pratar om.
Jag vet inte om det är friskt att må dåligt över detta men det är i stort dessa 3 saker som finns i mitt huvud:
1. Vi har inte haft något riktigt sexliv nånsin egentligen och det har framkommit att både han och jag onanerat själva på vart sitt håll under flera år. Sorgligt såklart. Igår tog jag tag i detta och vi hade en mysig kväll. Han var tacksam och sa att det känns bättre. Sexbrist är EN av tusen orsaker till hans dåliga mående. Men vad jag mår dåligt över är att jag mår hemskt illa av tanken på att han kollat på porr under dessa år (porr är typ det äckligaste jag vet) men han säger att han inte har gjort det. Jag har svårt o tro på honom men samtidigt ä jag hemskt som anklagar.
2. Vi bor nära en mobilmast och har gjort med bebisar/småbarn under flera år. Jag visste inte om detta och är SÅ rädd att något av barnen ska få cancer eftersom forskningen säger att risken ökar.
3. Jag ångrar att jag tjatade till mig ett fjärde barn. Min kille vill egentligen inte. Jag har fortfarande inte knytit an. Tar hand om barnet för att jag måste. Det praktiska i livet är skit och vi kommer alltid sakna ett barnrum och dessutom behöva ha 7-sits. Just nu har vi inget av det vi behöver rent praktiskt och det tär. Dåligt planerat såklart men vi hade planer med husbygge som blivit fördröjt och den stora bilen vi hade behövde säljas.
Vet inte hur jag ska hantera mina problem? Det är ovanstående som tynger ner mig.
Ikväll ska sambon åka och köpa en annan 7-sits. Så han lever ju på som att det finns en fortsättning. Men jag vet ju ändå inte vad som försiggår i hans huvud. Jag har lovat honom att kämpa för honom och med honom.
Men igår kväll sa han så obehagligt (har har humor) att jag kan få hans tänder sen när jag berättade att jag inte orkat borsta mina tänder på typ en vecka. Blir illa till mods. Han sa också att han kan inte förklara riktigt men det är mycket som inte är bra enligt honom. Han kan inte sätta ord på det. Jag vet inte om det är något han inte vill berätta? För det är inte tydligt exakt vad som är hans problem. Men han har kommit till insikt att han inte orkar ha så många barn och att det är jobbigt med stora barn (äldsta blir 11 i sommar). Sambon har också sagt till mig vart hans kontanter ligger och att jag kan ta dem o köpa en 5-sitsig bil.
Han känns hur som helst väldigt avtrubbad, sådär som jag varit när jag varit mer eller mindre sängliggande sedan september. Han har alltid verkat må bra och gjort EXTREMT mkt, han är en praktiker som han säger, men han har tydligen inte mått riktigt bra tidigare heller, fast aldrig såhär illa.
Det enda positiva är att han skrev att sms och tackade för igår (kvällen vi hade ihop i sängen) och att det "känns redan bättre".
