Han är typ bästa vän med sina barn och vice versa

Om han inte tröttnat, varför tar han sig inte tid att umgås med henne på tu man hand?

Snacks om att vara egoistisk. 

Inte konstigt att så många relationer kraschar när de vuxna inte prioriterar varandra också utan bara ser sina barn.

Finns inget mellan att bara prioritera barnen och att dumpa dom?

Jag känner många som klarar av att vara både bra föräldrar men ändå ha en sund och normal kärleksrelation till en annan vuxen. 

Jag förstår honom. De där sista åren innan ungarna flyger ut, man försöker suga ut det allra mesta ur tiden med dem. Om barnen vill umgås så försöker man prioritera det, för snart är de utflyttade och allt blir annorlunda. 

Han låter som en fin pappa, som ser sina barn som viktiga och som personer han gillar att hänga och umgås med. Och det är ju deras hem, så varför skulle de inte få komma och gå som de vill där?

Men, om du känner dig så bortprioriterad så kan det ju vara så att han distanserar sig från dig. Men är för feg för att säga till dig att han tröttnat på dig. 

Det får finnas en sorts balans där. Håller med alla om att sena tonåren är en sista tid som man vill vara där för. Jag prioriterar med när dom vill vara med mig, då är det fokus på dom. Hade en period när jag jag skilt mig när jag la för mkt tid på en ny partner, det är ett misstag jag ångrar än idag.

TS jag förstår vad du menar med den där tiden som man vet är ostörd där ingen tonåring oväntat kan dyka upp. Där man kan ha sex eller bara umgås på tu man hand. Jag tycker med att det kan vara ett hinder men löser det genom att säga till tonåringarna att jag ska umgås med partnern(särbo). Så jag tycker att ni ska se om det går att boka in sån tid. Kan ju vara så att han inte vill det, han prioriterar sina barn i alla lägen. Om det är så kan det vara att du får fundera på om ni är rätt för varandra. Det är en kvalitetsstämpel på honom att han inte droppar sina barn för dig, finns många som gör det för en ny partner och det ger följder senare.

Dina känslor är rimliga, men även hans är helt rimliga.

Det är nog rätt vanligt att äldre tonåringar kommer och går som de vill, de är ju snart myndiga och måste få bestämma över sin egen tid. 

Det är inte heller konstigt att han lyser upp när han pratar om sina barn, det låter ju också helt normalt i mina öron. 

Man blir liksom nostalgisk när barnen blir äldre och man inser att det bara är en fråga om något eller några år tills man inte alls har deras umgänge på samma sätt och då vill man ta alla chanser att umgås. Tiden med barnen känns kort!

Det är dock inte okej att aldrig kunna planera något med dig också. Ni måste väl kunna boka en helg någonstans eller göra något kul bara ni två också? Det tycker jag du kan kräva. 

När du tänker på din egen barndom gissar jag att du hade mamma och pappa i samma hem? Då uppstår förstås inte samma saknad som när man har föräldrarna i skilda hem och bara har fått halva barndomen med var och en av dem. 

Det är just detta: Jag är själv uppväxt sen 2 års ålder med varannan vecka liv tills den dagen jag fyllde 19 och flyttade hemifrån. Jag bodde ALLTID varannan vecka ALLA år, oavsett om jag gick på dagis eller nyligen tagit studenten. Det rubbade man liksom inte på. Både min mamma och pappa träffade ju nya seriösa partners/sambos efter deras relation och jag fick nya syskon på bägge håll. Att jag då bara skulle komma & gå hur som helst hade typ ingen av dom accepterat, om jag inte förvarnade innan så att det tex fanns tillräckligt med mat hemma till en person extra utöver det var som var tänkt, att dom ville veta om ytterdörren plötsligt skulle öppnas rätt som det var mitt på kvällen, att dom kanske var i behov av få Ihop vardagspusslet som det var med detas nya gemensamma barn med deras sambos. Skulle jag då bara lalla omkring och inte ha någon som helst struktur så skulle det bli upp och ner vänt med mycket. Jag hade dock perioder då jag och mamma i äldre tonår kom bättre överens än jag och min pappa och jag innerst inne önskade bokför lite mer men ändå var det liksom att hon var noga med att köra varannan vecka oavsett. 
Jag trivdes bra hos båda och visste ju inget annat än varannan vecka livet så jag vaggades in i det. 
Nu kanske det låter som att jag var ovälkommen dom dagar jag ville dyka upp hos ena föräldern dom veckorna jag ej skulle vara där men så var inte fallet, fallet var bara att dom gärna ville veta med lite framförhållning innan isåfall. 
Men framförhållning har ju inte denna mannen med sina barn på något sätt utan det är svängdörrar deluxe och att han njuter av det till Max stör mig när jag ser hur det vi till en början hade sakta men säkert blir ett minne blott för att han ska umgås och bonda med sina vuxna barn. Som att han är rädd nästan för att säga till sina barn att tex njaaaa idag ska pappa faktiskt ha en middag för två här hemma och vi hade planerat detta och detta så kom hellre imorgon för det passar bättre. Han är typ rädd eller något för deras reaktion isåfall, vad vet jag men den känslan får jag.

Ja du verkar ha haft en onormal barndom som barn.
Men din partner vill ge sina barn en bra barndom och det ska inte du förhindra.
Deras pappas hem är deras eget hem och till sitt  hem går man när man vill, om man måste ringa för att få komma hem är man gäst och dom är inga gäster det är du däremot.

Fast du och ditt upplägg när du var barn har inget att göra med hur din särbo och hans barn ska ha det. Och det är inte heller upp till dig att bestämma. 

Det du stör dig på är att han har andra viktiga personer i sitt liv, och att du får mindre utrymme än du vill ha. Det kan du ta upp med honom, men det är inte säkert att han tillmötesgår dig bara för det. 

Jag hade som du TS en strikt uppdelning varannan vecka när jag växte upp med skilda föräldrar. Man är ju olika, men för mig innebar det en känsla av att inte vara helt hemma någonstans. Jag valde att jobba extra så jag hade råd med eget boende från att jag fyllde 17.

Jag behövde någonstans där jag alltid kunde landa in oavsett dagsform och inte behövde anmäla min ankomst. När jag var mindre var min mormor en sån plats, där behövde jag inte säga till innan, hon blev alltid glad att jag kom och var hon på väg ut att göra annat så var jag ändå välkommen in att hämta mig en macka och läsa lite av mammas gamla hästtidningar i soffan.
För mig var det väldigt dåligt för hemma känslan och relationen till föräldrarna att jag outtalat fick be om att få komma dit om det var fel vecka.

Wow vilken bra pappa han är!

När man separerar så tvingas man inte bara sig själv utan även sina barn att ses på deltid. Detta gör att man värderar tiden med barnen väldigt högt. 

Jag hade aldrig accepterat om min man gjorde det dina föräldrar tvingade dig att gå igenom. Barnen ska alltid vara välkomna i vårt hem. Spela roll vilket vecka det är på. Däremot kan dom inte alltid förvänta sig att föräldern alltid är hemma när de dyker upp. Ni kan göra planer tillsammans på "mamma veckan" och dessa ska naturligtvis respekteras. 

Om du har svårt att acceptera att du kommer i andra hand så tycker jag att du kan avsluta relationen och låta honom fortsätta vara en bra pappa.