Varför är det så många som tror det är normalt ?

Mja, jag och min man bråkade mer i början än nu. Första gången vi reste ihop var jättetjafsig, och redan innan hade vi haft ett par uppslitande gräl. Vi var väl halvunga och kommunicerade inte helt synkat än. Osäkerheter och oro kring hur engagerad den andra var från min sida. Ovana att uttrycka känslor och behov från hans sida. Lite temperament från båda sidor på det.

Det där har vi jobbat med så att vi är betydligt mer synkade idag, vi löser problem mer effektivt och behåller lugnet. Litar på vår förmåga att mötas. 

Precis! 

Trådstarten har fel på flera premisser:

1) När hen totalgeneraliserar att de första månaderna eller året inte ska innehålla bråk - det innebär att det är OK sen alltså? Det är mer sunt att man bråkar pga att spänningar och skit byggts upp än för att man är osynkade i början? För mig känns det sundare att man bråkar mindre och mindre än tvärtom.

2) Gällande städning och hussysslor: Min mans boende var verkligen sådär, men han ansträngde sig för han bryr sig om mig, och har höjt sin egen baseline för hur han vill ha det omkring sig. 

3) Likaså har jag jobbat mycket med mig själv och mina svagheter. Jag tror inte jag hade kunnat göra det utan min man som utmanat mig och fått mig att se mina beteenden ifrån en annans perspektiv. Så om jag var tvungen att vara ?redo? för ett förhållande i bemärkelsen mogen och bråkfri hade jag fått vara singel for life.

En person som blivit sårad kan ha tillitsproblem, en person som är omogen kan vara svartsjuk. Är man öppen för att lyssna på varandra kan man jobba genom dessa saker ihop och växa tillsammans.