Varför är det så många som tror det är normalt ?

Mja, jag och min man bråkade mer i början än nu. Första gången vi reste ihop var jättetjafsig, och redan innan hade vi haft ett par uppslitande gräl. Vi var väl halvunga och kommunicerade inte helt synkat än. Osäkerheter och oro kring hur engagerad den andra var från min sida. Ovana att uttrycka känslor och behov från hans sida. Lite temperament från båda sidor på det.

Det där har vi jobbat med så att vi är betydligt mer synkade idag, vi löser problem mer effektivt och behåller lugnet. Litar på vår förmåga att mötas. 

Läser var och varannan dag om par där de bråkar mycket redan efter ett par månader ihop. Att bli lite smått iritterad och sur ibland är väl kanske ok men stora bråk?! 
Om bråken handlar om att man inte litar på sen andra, svartsjuka etc så kanske man inte är redo för ett förhållande. 

Nej, det första månaderna/året ska inte innehålla en massa bråk. 
Släpp och gå vidare. Singel är betydligt bättre än att vara i ett dåligt förhållande. Eller är det så många därute som inte klarar av singellivet att man är beredd att ta vem som helst som fattar intresse? 
Sen inbillar man sig att ett förhållande ska  vara på detta sätt. ? 

Sen har vi även de som klagar på att parrtner inte kan hjälpa till i hemmet den dagen de blir sambos. Hur de sköter hemmet när de bor själva är en liten hint och borde inte vara en större överraskning. De ändrar sig liksom inte bara för att ni flyttar ihop. 

Precis! 

Trådstarten har fel på flera premisser:

1) När hen totalgeneraliserar att de första månaderna eller året inte ska innehålla bråk - det innebär att det är OK sen alltså? Det är mer sunt att man bråkar pga att spänningar och skit byggts upp än för att man är osynkade i början? För mig känns det sundare att man bråkar mindre och mindre än tvärtom.

2) Gällande städning och hussysslor: Min mans boende var verkligen sådär, men han ansträngde sig för han bryr sig om mig, och har höjt sin egen baseline för hur han vill ha det omkring sig. 

3) Likaså har jag jobbat mycket med mig själv och mina svagheter. Jag tror inte jag hade kunnat göra det utan min man som utmanat mig och fått mig att se mina beteenden ifrån en annans perspektiv. Så om jag var tvungen att vara ?redo? för ett förhållande i bemärkelsen mogen och bråkfri hade jag fått vara singel for life.

En person som blivit sårad kan ha tillitsproblem, en person som är omogen kan vara svartsjuk. Är man öppen för att lyssna på varandra kan man jobba genom dessa saker ihop och växa tillsammans.

Om man inte bråkar den första tiden så finns det heller ingen anledning till det senare heller. Antagligen för att man är trygg i sig själv och båda parter tänker liknande om hur saker och ting är och ska vara. I varje fall är det ju inte meningen att man ska behöva tänka på vad man säger och gör hela tiden för att inte reta den andra. Håller man tillbaka bara för att undvika bråk och framför allt om skitsaker som inte ens är nåt att bråka om så kan man ju undra om förhållandet verkligen är bra. 

När jag blev tillsammans med barnens pappa så bråkade vi en del i början och det blev aldrig bättre. Trodde givetvis att det var normalt men nu i efterhand så har jag förstått att så inte var fallet. Stor skillnad att bli lite småsur och irriterad mot att gräla/bråka. Inte meningen som sagt att gå på tå för att inte reta upp sin partner i den grad att det blir bråk utav det. 

Min nuvararande har jag vart tillsammans med i 2 år och vi har inte vart mer än lite småsuriga på varandra. Åkte utomlands i 2 veckor första året och givetvis var jag lite rädd för hur det skulle bli. Om vi då kanske skulle gå varandra på nerverna då vi aldrig vart mer än 3 dagar sammanlagt i rad. Så det var ju stor skillnad. Aldrig känt mig så trygg och säker med någon annan tidigare och vi är fortfarande väldigt kära i varandra. 

Sen är det klart att det finns de som bråkar mycket i början och det sen blir bättre. Men helt ärligt så tror jag det är mer åt andra hållet. Dvs man fortsätter bråka om skitsaker och sen i värsta fall blir det att man går isär för man varken vill eller orkar med all onödig bråk. 

Har man dessutom barn så kanske det bästa är att gå isär om man inte kan sluta bråka.