Har ni gjort slut med någon trots att ni älskar personen? Vad var anledningen till att göra slut och inte fortsätta vidare? Sägs ju om man älskar så kämpar man och gör inte slut bara så. Vilka anledningar är relevanta att göra slut för?
Ja, det har jag. För mig är det när jag inte mår bra i ett förhållande. Jag kan göra slut även om jag älskar en person men som jag inte längre orkar med av olika anledningar, tex. Att denne är för klängig eller inte kan kontrollera sitt humör.
Jag valde att lämna för min egen skulle. Även om jag aldrig någonsin upplevt sådana känslor och sådan attraktion för en man tidigare.
Kände redan första dejten att det är mannen i mitt liv och blev överlycklig när han ville ses mera.
Han planerade och pratade om vår gemensamma framtid redan efter några veckor och efter några månader kom det att jag var den första kvinnan han kände att skulle vilja leva resten av sitt liv med.
Anledningen:
Han tappade sin sexlust och det var så tärande för mig psykiskt att vara så galet attraherad/kåt på en man som aldrig tog initiativet. Jag försökte reda ut vad det berodde på och vad jag kunde göra, men han hävdade hela tiden att det berodde på honom och inte på mig.
Att på nätterna ligga naken bredvid något i mina ögon så galet snyggt och sexigt och veta att jag aldrig skulle bli "påsatt" mera i livet gjorde mig deprimerad.
Det var inte längre en kärleksrelation utan en vänskap som innehöll äta och sova tillsammans och jag med min tidigare erfarenhet från mitt äktenskap behövde mera.
Så jag valde att lämna.
Saknar honom fortfarande något helt galet efter 2 år...
Absolut.. jag lämnade min man efter 15 års äktenskap för att det inte längre fungerade mellan oss på olika plan. Jag älskade honom mycket men jag hade nått en punkt där det inte längre fanns mer att göra.
Ja, jag har gjort det valet. Var skild från barnens pappa i knappt 1 år när jag träffade en man från USA och vi inledde en distansrelation. Vi båda åkte fram och tillbaka under mina barnfria veckor och jag har aldrig varit så förälskad som jag var och är i denna man. Vi träffades på det viset i cirka ett år innan vi bestämde oss för att han skulle få träffa mina barn.
Men månaden innan de skulle träffas så fick barnens pappa ett cancerbesked och han var riktigt dålig. Försökte fortsätta relationen under 8 månader men hade barnen på heltid då pappan var inneliggande stora delar av tiden och extremt påverkad av behandlingen.
Vi fick i november besked att cancern spritt sig och att det inte fanns mer att göra, han gavs 6-12 månader kvar att leva med bromsbehandling. Barnen (och jag såklart) mådde riktigt dåligt och jag kunde inte prioritera mitt förhållande varpå jag valde att avsluta det i december.
Det gör ont i hela mig. Min kärlek är helt förstående och säger att han är villig att vänta på mig. Men jag ser inte hur jag ska kunna introducera en ny man för mina barn när de går igenom det värsta man kan, att förlora en förälder.
Vi har nu flyttat hem deras pappa så att han bor med oss i vårt gemensamma hus (där vi bodde tillsammans som gifta). Vi tar tillvara på all tid vi har med honom och försöker att njuta av den tid vi har kvar. Vi har en fin vänskaplig relation och sover tillsammans då vi båda behöver närhet (inget sexuellt). Han har skrivit mig som förmånstagare på livförsäkringar men också föreslagit att vi ska gifta oss igen så att jag ärver honom. Våra barn är i yngre tonåren.
Min kärlek till mannen i USA finns kvar och vi pratar nästan dagligen. Jag uppdaterar honom om allting, han är verkligen min bästa vän och jag vill inget mer än att få vara i hans trygga famn, få tröst och kärlek.
Jag vet inte om det kan bli vi i framtiden. Men för mina barns skull så behöver jag vara bara mamma nu.
Ja, jag har gjort det valet. Var skild från barnens pappa i knappt 1 år när jag träffade en man från USA och vi inledde en distansrelation. Vi båda åkte fram och tillbaka under mina barnfria veckor och jag har aldrig varit så förälskad som jag var och är i denna man. Vi träffades på det viset i cirka ett år innan vi bestämde oss för att han skulle få träffa mina barn.
Men månaden innan de skulle träffas så fick barnens pappa ett cancerbesked och han var riktigt dålig. Försökte fortsätta relationen under 8 månader men hade barnen på heltid då pappan var inneliggande stora delar av tiden och extremt påverkad av behandlingen.
Vi fick i november besked att cancern spritt sig och att det inte fanns mer att göra, han gavs 6-12 månader kvar att leva med bromsbehandling. Barnen (och jag såklart) mådde riktigt dåligt och jag kunde inte prioritera mitt förhållande varpå jag valde att avsluta det i december.
Det gör ont i hela mig. Min kärlek är helt förstående och säger att han är villig att vänta på mig. Men jag ser inte hur jag ska kunna introducera en ny man för mina barn när de går igenom det värsta man kan, att förlora en förälder.
Vi har nu flyttat hem deras pappa så att han bor med oss i vårt gemensamma hus (där vi bodde tillsammans som gifta). Vi tar tillvara på all tid vi har med honom och försöker att njuta av den tid vi har kvar. Vi har en fin vänskaplig relation och sover tillsammans då vi båda behöver närhet (inget sexuellt). Han har skrivit mig som förmånstagare på livförsäkringar men också föreslagit att vi ska gifta oss igen så att jag ärver honom. Våra barn är i yngre tonåren.
Min kärlek till mannen i USA finns kvar och vi pratar nästan dagligen. Jag uppdaterar honom om allting, han är verkligen min bästa vän och jag vill inget mer än att få vara i hans trygga famn, få tröst och kärlek.
Jag vet inte om det kan bli vi i framtiden. Men för mina barns skull så behöver jag vara bara mamma nu.
Jag gjorde slut med min första pojkvän för att han haft missbruksproblematik och jag var påväg in i en destruktiv spiral. Jag hade redan hunnit bryta med några vänner som vägrade umgås med mig när jag befann mig i såna kretsar och jag var nära att tappa kontakten med mina syskon. Då insåg jag att jag inte kunde stanna. Men jag älskade honom.
Jag gjorde slut med en kille som utsatte mig för psykisk misshandel och jag har aldrig mått sämre. Men trots allt han utsatte mig för så älskade jag honom och att jag inte gick vid första röda flaggan var för att han hade självmordstankar och sa att han skulle dö om han inte hade mig. Men han dog aldrig och idag har jag ingen kärlek alls kvar för honom.
Det fanns många anledningar, men den främsta var att han inte var över sitt ex och berättade att han fortfarande levde på förhoppning om att hon skulle komma tillbaks igen under vår tid tillsammans.Då gick jag.
Det fanns många anledningar, men den främsta var att han inte var över sitt ex och berättade att han fortfarande levde på förhoppning om att hon skulle komma tillbaks igen under vår tid tillsammans.Då gick jag.
Yes. En gång för att han var snål och hade ett väldigt tråkigt humör/attityd. Tydligen älskade han mig men det visade han inte direkt. Han var dessutom en rebound insåg jag.
När jag har rannsakat mig själv i efterhand insåg jag att jag ibland känt en press att alltid vara med någon. Borde lagt tid på att hitta mig själv istället för att springa in i förhållanden som yngre.
Andra visade sig vara svårt kontrollerande och dysfunktionell på de flesta plan. Var ett äktenskap. Var svårt att bryta sig loss.
Tredje var en man som var väldigt snål och bekväm. Han kunde även säga väldigt elaka och sårande saker när han var arg och inte fick sin minsta vilja genom. Han utgav sig för att vi var i en relation men samtidigt offrade han noll och ingenting medan jag fick göra allt.
Den fjärde mannen som är både första och sista var min stora kärlek på riktigt som jag hade innan jag träffade första som då var en rebound för honom. Där handlade det om att han aldrig ville satsa helt på en relation. Han verkar se någonting hos mig han inte gillar. Men vi har kontakt då och då. Så lever nu som lycklig singel.
Jag har inte gjort slut men funderar mer och mer på att göra det.. är i ett förhållande sen 10+ år tillbaka och senaste tiden har det känts så jobbigt. Min sambo är helt fantastisk. Omtänksam, snäll och fin. Men det har börjat känna mer som att vi är mest vänner och inte i en kärleksrelation. Min sexlust är körd i botten. Kanske att det handlar om att jag gått och kärat ner mig i någon annan? Tänkt att det säkert går över men kan inte sluta tänka på denna person.. hört att förhållandet kan överleva trots man blir kär på annat håll, bara man vill få det att funka, men jag är inte säker på att jag vill det. Jag längtar efter något annat men är rädd att det är en fas jag är i bara.. Någon som känner igen sig/har råd?
Jag har inte gjort slut men funderar mer och mer på att göra det.. är i ett förhållande sen 10+ år tillbaka och senaste tiden har det känts så jobbigt. Min sambo är helt fantastisk. Omtänksam, snäll och fin. Men det har börjat känna mer som att vi är mest vänner och inte i en kärleksrelation. Min sexlust är körd i botten. Kanske att det handlar om att jag gått och kärat ner mig i någon annan? Tänkt att det säkert går över men kan inte sluta tänka på denna person.. hört att förhållandet kan överleva trots man blir kär på annat håll, bara man vill få det att funka, men jag är inte säker på att jag vill det. Jag längtar efter något annat men är rädd att det är en fas jag är i bara.. Någon som känner igen sig/har råd?
Ja.
Han missbrukade både alkohol och sitt arbete och jag insåg till slut att hur mycket jag än älskade honom - för det gjorde jag verkligen - blev jag för varje månad mer och mer utav en mamma istället för en livskamrat. Samt att leva med honom innebar en ständig väntan på "min tur" som aldrig kom.
Jag slutade inte älska honom men accepterade för många år sedan att vi inte kunde fortsätta som par.
Jag lever nu lycklig med en annan man som jag älskar och som jag har en sund relation med.
Jag har gjort det en gång och det är jag faktiskt ganska stolt över och lärt mig massor av det. Det är nämligen väldigt svårt eftersom du hela tiden får små doser av total lycka, även om det större tiden är jättetufft. Efter att jag gjort det har jag förstått att göra det kan vara det viktigaste men svåraste beslutet du kan ta i ditt liv. Du måste verkligen klara av att gå emot varje cell i din kropp. Men nu några år efteråt så är jag så glad att jag inte stannade kvar och hoppades på något som aldrig skulle ske. Jag var helt slut vid avslutet och skulle nog aldrig orkat ta mig ur relationen om jag fortsatt några år till. Man kan verkligen bara ändra på sig själv och sin egen livssituation och har bara ett liv. Varför ska inte jag få må bra i det. Man ska må bra i relationer och Kärlek ska vara enkelt.