Inlägg från: Anonym (Vårblomma) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vårblomma)

    Höra av sig till barn 18+- hur ofta?

    Som motvikt till alla trådar om att höra av sig/umgås med svär/föräldrar undrar jag hur ofta ni hör av er till era unga vuxna som just fått eget boende, några mil bort eller kanske i en helt ny stad?

    Jag har inga bra referenser då jag slutade ha kontakt med pappa vid 25, och min mamma har telefonfobi och ringde mig typ aldrig när jag själv blev student.

    I 30 år nu har jag ringt henne och varenda gång säger hon "Jo jag tänkte just att jag skulle ringa dig MEN...[kom på att jag skulle vattna blommorna/ tänkte att jag störde/ då kom posten/ då var det TV-nyheter osv osv] ".

    Jag ringer vårt barn en gång i veckan nu. Jag vill inte störa men jag vill kolla av hur det mår och att inget särskilt tynger eller skulle behövas hjälp med (hen har inte bil eller tillgång till bil och inreder fortfarande lite smått).

    Vi bjuder hem hen på middag någon gång i månaden, om vi inte redan ses av annan anledning som födelsedag eller högtid.

    Hur gör ni och tycker ni att det funkar som ni gör? Har era barn bett er att ringa mer eller mindre?

  • Svar på tråden Höra av sig till barn 18+- hur ofta?
  • Anonym (Vårblomma)
    Anonym ("Barnet") skrev 2025-01-27 09:36:47 följande:

    Från det andra perspektivet så är jag inte jättelångt över 18 själv. Mina föräldrar ringer i princip aldrig, om det inte handlar om typ något akut med ett husdjur. De ringer inte, de skriver aldrig om något personligt, de frågar aldrig något (inte ens om jag själv påtalar något).

    Från mitt håll upplever jag ju därför att de inte alls bryr sig om mig särskilt mycket. Och jag själv känner ju inte direkt någon lust att försöka upprätthålla en "bra" relation, eftersom att mina föräldrar inte verkar bry sig.
    Dessutom tycker jag att det främst är föräldrarnas ansvar att vårda relationen mellan dem och deras barn. Dvs det är inte barnets ansvar att hela tiden kontakta föräldern och vara den drivande hela tiden.
    Inte direkt svar på din fråga, men en lite annan synvinkel från det myndiga barnet :) 


    Nej det var ju så jag kände mig. Övergiven och sviken. Det var så illa att jag ett tag funderade på att bryta med mamma också och bara bli så föräldralös som jag kände mig.

    Samtidigt så blev min man nästan galen på sin mamma som hade separationsångest och förföljde honom dagligen tills han blev 30, så man vill ju gärna landa någonstans mellan ytterligheterna. Han tyckte inte att jag hade några problem... Flört
  • Anonym (Vårblomma)
    Anonym (hur) skrev 2025-01-27 09:18:24 följande:
    Jag skulle nog kanske skicka nåt kravlöst meddelande några ggr per vecka och sen ringa för ett lite längre samtal nån gång varje eller varannan vecka. Bjuda hem på middag nån gång per månad. Tänker också att en liten swisch nån gång mot slutet av lönen kan vara trevligt. 

    Har lite samma situation som du, dålig kontakt med mina föräldrar och vill inte vara varken påträngande eller nonchalant gentemot mina vuxna barn. 

    Just ålder 18-25 kanske är de tid man vill ha minst kontakt med föräldrarna. Då vill man frigöra sig, har fullt upp med att skapa sitt eget liv. Men att veta att föräldern finns där kan nog ändå kännas skönt. 
    Jo jag vet ju det och jag hade själv väldigt roligt de åren, men jag insåg då också med full kraft att min mamma inte var normal och att det påverkat hela min uppväxt. Jag fick jobba stenhårt för att ta igen de kontakter som jag önskade, jag hade brist på social vana.

    Några swishar blir det inte dock, barnet fick rätt mycket i flytthjälp i somras och har ett bra sparande med sig. Vi betalar när vi går ut och äter, det får vara bra där.
Svar på tråden Höra av sig till barn 18+- hur ofta?