Höra av sig till barn 18+- hur ofta?

Mina föräldrar ringde ungefär som du och det tyckte jag var lagom. Om jag ville prata oftare ringde jag själv upp. Vi träffades väldigt sällan, men det var för att jag flyttade långt bort. 

Jag skulle nog kanske skicka nåt kravlöst meddelande några ggr per vecka och sen ringa för ett lite längre samtal nån gång varje eller varannan vecka. Bjuda hem på middag nån gång per månad. Tänker också att en liten swisch nån gång mot slutet av lönen kan vara trevligt. 

Har lite samma situation som du, dålig kontakt med mina föräldrar och vill inte vara varken påträngande eller nonchalant gentemot mina vuxna barn. 

Just ålder 18-25 kanske är de tid man vill ha minst kontakt med föräldrarna. Då vill man frigöra sig, har fullt upp med att skapa sitt eget liv. Men att veta att föräldern finns där kan nog ändå kännas skönt. 

Mina egna föräldrar ringer mig när de vill något specifikt men också om det börjar gå mer än 2 veckor sen vi hördes sist. Jag är då närmare 50. Bor 3-4 timmar bort beroende på färdmedel.

Ibland hörs vi flera gånger i veckan, ibland kan det gå 2 veckor. Så har det varit i många år. Jag pratar nästan alltid med pappa, när jag ringer är det alltid till honom om jag nu inte vill mamma något specifikt. Men är han hemma sätter han nästan alltid på högtalare så mamma hänger med på ett hörn ändå. Men för mig är pappa den naturliga kontaktvägen, av någon anledning men jag har alltid varit lite närmare honom. Mina två syskon tror jag gör tvärtom. De vänder sig i första hand till mamma.

Min egen dotter flyttade i höstas för att plugga. Till min hemort. Så hon har hela min släkt att falla tillbaka på om det krisar. Morfar som fixar allt praktiskt bara hon ringer, moster som jobbar nära där hon pluggar. Det är inte ofta hon använder det men en trygghet för mig och hon blir medbjuden när släkten träffas och firar några av kusinerna och sånt. I början ringde jag henne varje dag. Men det var nog bara 1.5 - 2 veckor. Nu ett halvår senare så rings vi inte superofta. Är nog ungefär som mina föräldrar. Kommer jag på att det gått nästan 2 veckor så ringer jag. Men, det går ju mycket textmeddelanden mellan alla i familjen och henne. Så nuförtiden är ju inte telefon allt. Sen åker jag ibland ner och hälsar på släkten och henne. Brukar försöka åka ner någon gång i månaden. Kan jobba hemifrån från min syster och då passa på att träffa dottern också. 

Från det andra perspektivet så är jag inte jättelångt över 18 själv. Mina föräldrar ringer i princip aldrig, om det inte handlar om typ något akut med ett husdjur. De ringer inte, de skriver aldrig om något personligt, de frågar aldrig något (inte ens om jag själv påtalar något).

Från mitt håll upplever jag ju därför att de inte alls bryr sig om mig särskilt mycket. Och jag själv känner ju inte direkt någon lust att försöka upprätthålla en "bra" relation, eftersom att mina föräldrar inte verkar bry sig.
Dessutom tycker jag att det främst är föräldrarnas ansvar att vårda relationen mellan dem och deras barn. Dvs det är inte barnets ansvar att hela tiden kontakta föräldern och vara den drivande hela tiden.
Inte direkt svar på din fråga, men en lite annan synvinkel från det myndiga barnet :) 

Mina barn är 29 och 32. En bor 2,5 timmar bort, den andre 30 minuter bort. Vi brukar skiftas om att ringa, kanske någon gång i månaden. Vi ringer både om det är något och bara för att höras rent generellt .Men vi har även ett par sms-grupper där vi har kontakt, samt att vi även träffas IRL. 

Nej det var ju så jag kände mig. Övergiven och sviken. Det var så illa att jag ett tag funderade på att bryta med mamma också och bara bli så föräldralös som jag kände mig.

Samtidigt så blev min man nästan galen på sin mamma som hade separationsångest och förföljde honom dagligen tills han blev 30, så man vill ju gärna landa någonstans mellan ytterligheterna. Han tyckte inte att jag hade några problem... 

Jo jag vet ju det och jag hade själv väldigt roligt de åren, men jag insåg då också med full kraft att min mamma inte var normal och att det påverkat hela min uppväxt. Jag fick jobba stenhårt för att ta igen de kontakter som jag önskade, jag hade brist på social vana.

Några swishar blir det inte dock, barnet fick rätt mycket i flytthjälp i somras och har ett bra sparande med sig. Vi betalar när vi går ut och äter, det får vara bra där.

Så är min erfarenhet också att det blir när barnet är så pass vuxet. Men som någon skrev, mellan 18 och typ 24 har många väldigt lite kontakt, som en del av frigörelsen. Jag ringde jättesällan i den åldern, men uppskattade verkligen tryggheten det gav att de hörde av sig. Jävligt egoistiskt, men så var det. :) 

Man kan få vara ego också ;)

Nej, det är varken barnets ELLER föräldrarnas ansvar att vårda relationen. Det är BÅDAS ansvar. Dina föräldrar kanske upplever att du inte verkar bry dig heller precis som du upplever att de inte bryr sig. 

Oavsett om det är en föräldra-barn realtion, vänskapsrelation eller kärleksrelation så är det bådas ansvar att bry sig om att vårda kontakten. Ibland har man inte tid eller ork medan andra perioder kan det vara intensivare kontakt. Sådant är livet. 

Jag tänker att man får känna efter lite. Jag kommer säkert fortsätta ha kontakt med min son dagligen, förmodligen oftast via sms, men även ringa rätt ofta. Han får säga stopp om det blir för mycket. Men jag hade ju frågat honom om det känns lagom eller inte. 

Jag pratar med min mamma varje dag så jag är säkert den sämsta referensen i en sån här diskussion haha. Kan tillägga att mina 3 syskon också pratar med mamma var och varannan dag. 

Det beror också på om min son bodde med en tjej i framtiden, då skulle jag förmodligen inte ringa varje dag för hennes skull. Då kanske hon blir milt irriterad på mig...

Min 19-åring flyttade hemifrån i höstas för att plugga så det här känns fortfarande rätt nytt. Jag skickar en bild på hundarna varje dag, för jag vet att han inte kan motstå sina älskade hundar. Ibland svarar han något, ibland bara gillar han bilden och ibland ringer han upp om han vill prata. Jag ser det som en kravlös kontakt och inbjudan. Jag tror inte att det är för på, för om jag är sen eller missar en dag så ber han om foton.

Har vi inte pratat på en hel vecka brukar jag ringa och jag har erbjudit att hämta hem honom en helg i månaden, vilket han har velat alla månader utom en hittills. Då träffar han ju även resten av familjen och vänner och släkt, så inte bara mig. Och så hundarna förstås.

Två utflugna barn och ett kvar hemma. Vi har flera gemensamma intressen i familjen och genom dem hörs vi regelbundet. Ibland varje dag och ibland kan det gå flera dagar. För mig har detta varit viktigt att bygga på under hela uppväxten, allt från att dela intresse för serier till annat större så att man har något konkret att bygga relation kring. detta för att jag saknade det mycket när jag var yngre. Jag kände inte att jag hade något gemensamt med föräldrarna utöver vardag och det var lite sorgligt när man blev ung vuxen och var rätt ensam i övrigt också.

Har du frågat barnet hur ofta hen vill ha kontakt? Om hen inte ringer själv mer än en gång per vecka så verkar det väl funka. När jag flyttade hemifrån vid 18 kunde min mamma ringa mig varje dag. Jag tyckte det var alldeles för mycket. Efter ett par år så fick jag säga åt henne, att "du FÅR inte ringa mig varje dag, det blir för mycket och vi har inget att prata om när du ringer så ofta". Jag blev stressad av hennes ringande då hon dessutom inte gav upp utan ringde tills jag svarade, och sedan vägrade lägga på. Men det var väl lite av ett extremfall.

Jag och mamma pratar allt från en gång i veckan till mer än en gång om dagen och har så alltid gjort. Ibland ringer hon, ibland ringer jag. Är 48 numera. Pappa bort ett halvt jordklot bort sedan typ 30 år så det blir naturligt färre samtal med honom.